Fru talman! Det vore kanske inte dumt om Carl B Hamilton läste på lite grann när det gäller Folkpartiets paradfråga skola och utbildning, men jag ska inte uppehålla mig vid detta. Jag hade gärna fått ett svar på den fråga vi hörde nyss, men jag vill återgå till Europafrågan. Jag tänkte att jag skulle göra Carl B Hamilton till viljes på denna punkt.
Jag lyssnade med stort intresse på anförandet. Jag noterar att Carl B Hamilton egentligen är ganska överens med till exempel mina gröna vänner i Tyskland, som vill gå mot en federation - en federativ stat - i Europa. Det låter i alla fall så, och jag förutsätter det. Det jag funderar på och vill fråga om är hur det egentligen känns att vara del av en alliansregering och ha en helt apart åsikt i denna fråga. Jag förutsätter nämligen att övriga allianspartier inte är intresserade av ett federativt system.
Oftast brukar den svenska regeringen väldigt tydligt påpeka att vi avvaktar. Vi går inte med i eurosamarbetet nu, och vi ska inte fördjupa den biten. Carl B Hamilton argumenterar dock på ett helt annat sätt än jag hör till exempel Anders Borg argumentera. Jag tycker att det låter lite annorlunda, och jag hör inte alls den enighet vi annars hör att alliansregeringen står för. Hur känns det alltså att vara del av ett regeringssamarbete och ha en helt annan åsikt?