Herr talman! Alla ledamöter av den här kammaren har ägnat flera dagar den här veckan, och kommer att ägna stora delar av den här dagen, åt att över blockgränserna stödja alliansregeringens förslag i olika frågor. Normalfallet i Sveriges riksdag är att vi har brett stöd. 99 procent av riksdagens beslut fattas i alliansregeringens riktning av olika skäl - för att alla är överens, för att många är överens eller för att fyra oppositionspartier är fyra väldigt olika oppositionspartier. Så sent som i morse var vi till exempel helt överens i finansutskottet om vikten av en restriktiv EU-budget. Det finns skäl att söka stöd hos oppositionspartier ibland. Skälet till att jag håller mig till alliansregeringens ekonomiska politik är att vi har valt den eftersom det är den som skapar flest jobb och gör att Sverige satsar bäst på tillväxt.
Det har framkommit tydligt i debatten att mot det står olika varianter av skattehöjningar eller Sverigedemokraternas standardsvar att i varje läge minska invandringen. Min huvudkritik mot de flesta av Sverigedemokraternas debattinlägg är att Sverige behöver mer av öppenhet. Vi blev rika av utrikeshandel och av utbyte med andra. Från Alliansens sida är vi positivt inställda till att människor kommer hit, även de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vill hellre föra en politik för fler i arbete än mot att människor kommer hit. Det är det viktigaste skälet att säga nej till många av Erik Almqvists förslag.
I Sveriges enkammarriksdag har två regeringschefer lett majoritetsregeringar sedan 1971, nämligen Fredrik Reinfeldt under den förra perioden och Torbjörn Fälldin på 70-talet. Det vanliga under till exempel decennierna med socialdemokratiska regeringschefer är välskötta ansvarstagande minoritetsregeringar, till och med av olika färg. En sådan ser vi fram mot att jobba med.