Herr talman! "Det här är kanske ingen rättvis fred,
men det är bättre än ingen fred alls", uttalade Bosni-
ens president Alija Izetbegovic i Dayton den 21 no-
vember. Nej, någon rättvis fred är det inte. Däremot
känner vi outsäglig lättnad över att den till slut är här
- och så känner naturligtvis de flesta i Bosnien. Vi
kan bara välkomna att kriget nu tycks vara över.
Efter år av folkmord och folkfördrivning har fre-
den fått en chans. För människorna i Bosnien och de
hundratusentals på flykt är helvetet förhoppningsvis
över. Men det är ingen fred som det internationella
samfundet kan känna någon stolthet inför. Det är en
fred som våra barn kan komma att ställa många frågor
till oss om. Och jag vet inte om de kommer att få
bättre svar på dem än man fått på liknande frågor
tidigare detta århundrade.
Väpnad aggression och etnisk rensning har lönat
sig. Folkrättsliga principer har inte kunnat hävdas.
Världssamfundet var inte berett att ge Bosnien det
stöd en sådan fred hade krävt. Stormakterna i den s.k.
kontaktgruppen har under hela konflikten varit djupt
splittrade och haft motsatta ambitioner, vilket tillåtits
förlama såväl FN som EU. Fredsöverenskommelsen i
Dayton präglas givetvis av att det främst är dessa
stater som medverkat till dess tillkomst.
Herr talman! I en artikel i DN visar Vilhelm Ag-
rell och Jesús Alcalá hur fredsöverenskommelsen i
väsentliga delar urgröper omvärldens ständiga försäk-
ran att Bosnien skall bestå och att etnisk rensning inte
skall belönas.
Republiken Srbska, den av serbiska terrorister ut-
ropade staten på etniskt rensat territorium, erkänns i
praktiken och får även i fortsättningen väsentlig kon-
troll över erövrat territorium. Den nya konstitutionen
bygger på etnisk gruppering - serber, kroater och
muslimer var för sig. Val till de olika konstitutionella
institutionerna skall göras på etnisk grund. Serber får
välja serbiska företrädare, kroater kroatiska och mus-
limer muslimska.
Men, herr talman, för en vecka sedan erhöll Mirko
Pejanovic, Bosniens serbiske vicepresident, det alter-
nativa nobelpriset - The Right Livelihood Award - i
andrakammarsalen här i huset i närvaro av vår talman.
Han mottog det som företrädare för Serbiska Med-
borgarrådet i Bosnien som samlar alla de tiotusentals,
kanske hundratusental, bosnienserber som aldrig ställt
upp på Karadzics och Mladics folkmordspolitik för
att skapa etniskt rena territorier.
Bosnienserber som tvärtom, i likhet med general
Jovan Divjak som i tre och ett halvt år lett regerings-
arméns försvar av Sarajevo mot Mladics belägring
och stryptag, enats i kampen för ett sammanhållet och
multietniskt Bosnien. General Divjak besökte för
någon månad sedan vårt land med en delegation från
Serbiska medborgarrådet.
Med på den resan var också den kroatiske vice-
presidenten i Bosnien, Stjepan Kljuic. Han stod likaså
emot de bosnienkroatiska fascisterna när de med
Zagrebs stöd under nästan ett år med etnisk rensning
sökte förverkliga den kroatisk-serbiska drömmen om
ett sinsemellan delat Bosnien.
De hundratusentals bosnienkroater och bosnien-
serber som under hela kriget motsatt sig grundvalen
för kroatisk och serbisk etnisk rensning - var hör de
hemma i det Bosnien som ritades upp i Dayton? Var
har de rösträtt, och vilka företrädare skall de rösta på i
de kommande bosniska valen? De frågorna saknar
svar.
Med dessa bosnienserber och med dessa bosnien-
kroater har ingen EU-medlare sett någon anledning att
söka en grund för freden i Bosnien. De har ju inte
tagit till vapen för att nå sina mål. De har ju inte drivit
i väg och utrotat dem som är annorlunda. De har ju
bara velat att serber, kroater och muslimer skall kunna
leva tillsammans i fred, så som de gjort i Bosnien
under större delen av historien.
De har i EU-medlarens ögon inte varit någon test
på Bosniens multikulturella identitet. Det är däremot
de av krigsförbrytare uppskrämda och hjärntvättade
bosnienserber som fruktar återkomsten av de bosnier
som under general Mladics ledning fördrevs från sina
hem i Sarajevos förorter.
Herr talman! När nu världssamfundet inte förmåd-
de stå upp för folkrätt och FN-stadga är det, som
president Izetbegovic konstaterade, i alla händelser
bättre med denna fred än med fortsatt krig.
Fredsöverenskommelsen ger i sig ingen fred, men
erbjuder en ram för att kunna bygga fred. Den inter-
nationella fredsstyrkan ger inte heller den i sig någon
fred, men är en absolut förutsättning för att kunna
börja bygga fred. Det är därför angeläget och väl-
kommet att Sverige i full politisk enighet kan delta i
fredsstyrkan.
Jag instämmer i regeringens bedömning att det
svenska deltagandet i fredsstyrkan också bör ses i ett
vidare perspektiv. Fredsstyrkan och återuppbygg-
nadsarbetet kan innebära att Europa efter flera års
handlingsförlamning äntligen tar några avgörande
steg på väg mot ett säkrare Europa. Också för Sverige
gäller att ett fullvärdigt deltagande i det europeiska
samarbetet är en förutsättning för att kunna påverka
utvecklingen och bidra till att skapa en ny freds- och
säkerhetsordning i Europa. Med dagens beslut tar
Sverige ett stort, viktigt och förhoppningsvis oåterkal-
leligt steg på denna väg.
I ett par reservationer uttrycker Vänsterpartiet och
Miljöpartiet missnöje med att fredsstyrkan kommer
att verka under NATO-ledning och inte under FN, om
än under FN-mandat. Uppfattningen är inte direkt
oväntad. Låt mig ändå få uttrycka uppskattning över
att Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna situation
valt att ställa sig bakom det svenska deltagandet i den
internationella fredsstyrkan.
Låt mig också få understryka att vi liberaler djupt
beklagar att FN visat sig oförmöget att på något avgö-
rande sätt ta itu med och lösa kriget i Bosnien. Det är
vad vi i Folkpartiet länge krävt, och som vi krävt att
den svenska regeringen med betydligt större kraft
skulle hävda. Det förutsätter att också vi i Sverige
skulle vara beredda att svara på FN:s önskemål om
utökad svensk medverkan. Man kan inte kräva av
andra vad man inte kan ställa upp på själv. Särskilt för
ett land som söker säte i säkerhetsrådet, för att där
bestämma över vad andra skall ställa upp med, vore
det en förödande dubbelmoral.
Efter det kalla krigets slut skulle FN ha kunnat
agera fullt ut enligt hela FN-stadgan för att värna fred
och säkerhet och komma till Bosniens skydd. Så har
vi liberaler velat se den nya världsordningen. Men det
har inte FN:s medlemsstater, och särskilt inte de
ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet. FN kan ald-
rig bli starkare än vad dess medlemsstater vill och
förmår. Därför blev det ingen rättvis fred i Bosnien.
Mot den bakgrunden kan vi dock inte dela kritiken
mot den utformning som den internationella freds-
styrkan i före detta Jugoslavien har fått. Den som med
ryggmärgen ser rött inför beteckningen NATO bortser
från att NATO utgörs av ett antal av världens mest
stabila demokratier. Det konstaterandet har inget att
göra med den i vårt land icke aktuella frågan om
NATO-medlemsskap. I före detta Jugoslavien kom-
mer den NATO-ledda fredsstyrkan att utgöra den
kanske viktigaste förutsättningen för att kunna börja
bygga en långsiktigt stabil fred. Det kan vi bara väl-
komna.
Herr talman! En förutsättning för att kunna bygga
en varaktig fred är att omvärlden är beredd att i hand-
ling visa vilja och fasthet att slå vakt om Bosnien som
en odelad stat med ett odelat Sarajevo som huvudstad,
att alla flyktingar också i praktiken kan återvända hem
samt att de ansvariga krigsförbrytarna ställs till an-
svar. Sveriges omfattande åtaganden hittills i konflik-
ten samt i det kommande återuppbyggnadsarbetet
liksom i den internationella fredsstyrkan ger oss goda
förutsättningar och skäl att hävda dessa krav.
Denna fasthet innebär bl.a. att samarbetsvilja i
fredsförhandlingarna inte får belönas med sänkta krav
vad gäller demokrati, mänskliga fri- och rättigheter
och minoriteters skydd och rättigheter. Det gäller
såväl en framtida integration i europeiska och inter-
nationella organisationer som i fråga om ekonomiskt
stöd till återuppbyggnadsarbetet. Den svenska linjen
att detta också måste innefatta den albanska befolk-
ningens situation i Kosova måste fortsatt hävdas med
största kraft.
Säkerhetsrådets beslut att suspendera sanktionerna
mot Serbien-Montenegro förutsätter samarbete med
alla berörda instanser. Det inbegriper den internatio-
nella krigsförbrytartribunalen i Haag. Frågan om
fredsstyrkans roll när det gäller att kunna arrestera
och överlämna efterlysta krigsförbrytare har tillmätts
stor betydelse av tribunalen. Jag vill i detta samman-
hang fråga utrikesministern: Har Sverige som viktig
deltagare i den kommande fredsstyrkan drivit kraven
på att detta klargörs i det kommande FN-mandatet?
Herr talman! Vi välkomnar utrikesministerns klara
och entydiga besked att svenskt deltagande i den
internationella fredsstyrkan sker på samma villkor
som för alla övriga medverkande. Något annat kan ju
heller aldrig ha varit avsett. Regeringens konstateran-
de att det inte blir aktuellt för de svenska förbanden
att genomföra regelrätta anfallsföretag, är ju egentli-
gen självklart.
Det kommer ju inte heller att bli aktuellt vare sig
för norska eller danska marktrupper, liksom inte hel-
ler för amerikanska eller några andra marktrupper.
Det vore tvärtom ytterst märkligt om någon trott att
något annat övervägande gjorts i något av de länder
som kommer att medverka i den internationella
fredsstyrkan.
Folkpartiet har länge hävdat att svenska soldater
är utrustade och utbildade på ett sätt som gör dem
synnerligen lämpliga för de svåra krav som gällt och
kommer att gälla i före detta Jugoslavien. De behöver
inte skyddas av några särskilda undantag. Många
vitsord har lämnats över hur väl svensk trupp fullgjort
sin uppgift. De är värda all uppskattning för sin insats,
vilket redan tidigare borde ha kommit tydligare till
uttryck.
Herr talman! Det kan vara rimligt att utgå från en
omfattning av den svenska truppstyrkan på högst 870
personer. Att av ekonomiska skäl överväga en lägre
insats vore däremot förnedrande, likaså att överväga
att t.ex. dra tillbaka FN-styrkan i Makedonien.
Fredsstyrkan kommer att organiseras och utplace-
ras under mycket kort tid. Liksom i vårt land förutsät-
ter givna utfästelser ofta nationella godkännanden
som ännu inte föreligger. För närvarande råder därför
ingen säkerhet om att alla utfästelser kommer att
kunna förverkligas fullt ut. I ett sådant läge kan det,
inte minst av tidsskäl, vara naturligt att i första hand
vända sig till länder som redan är i färd med att ställa
personal till förfogande.
Regeringen bör i ett sådant läge, om det bedöms
erforderligt och möjligt, skyndsamt kunna fatta
kompletterande beslut utan att avvakta ytterligare
beslut av riksdagen. Skulle det uppstå behov av vä-
sentligt större svenska truppinsatser eller vid en sena-
re tidpunkt bli aktuellt att väsentligt ändra omfatt-
ningen av styrkan, är det naturligt att regeringen åter-
kommer till riksdagen om detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
i övrigt till utrikesutskottets hemställan.