Herr talman! Daytonuppgörelsen, Londonkonfe-
rensen och gårdagens undertecknande av fredsavtalet
i Paris är historiska händelser i efterkrigstidens Euro-
pa. Uppgiften föreföll omöjlig bara för ett halvår
sedan. Tidigare försök att åstadkomma fred har miss-
lyckats.
Det var händelseutvecklingen där nere och USA:s
engagemang som förändrade förutsättningen. Detta, i
kombination med en mycket skicklig förhandling i
Dayton där för övrigt en ledamot i denna kammare
spelade en mycket avgörande roll, ledde till detta
avgörande. Fredsöverenskommelsen hade aldrig kun-
nat komma till stånd om inte Europa, USA och Ryss-
land stått eniga. Alla hade möjlighet att blockera den.
Endast enigheten möjliggjorde framgången.
USA:s och NATO:s väldiga militära styrka är
nödvändig för att få stopp på konflikten. Den behövs,
och den har en fredsskapande effekt. Samtidigt gäller
det att bygga den civila säkerheten. Där har EU det
avgörande ansvaret av de utomstående krafterna. Det
uthålliga långsiktiga arbetet från utsidan åvilar främst
EU.
Men det är klart att man inte kan få en varaktig
fred om man inte kan få fred mellan folken i Bosnien.
Hatet och bitterheten som har uppstått under kriget
kan lätt slå igenom i fortsatt våld om man inte kan
överbringa motsättningarna mellan folken och folk-
grupperna. Där är naturligtvis här som den avgörande
nyckeln ligger till att skapa en varaktig stabilitet och
fred i området.
Det har ibland i kritiken framförts att detta inte är
en rättvis fred. Det är klart att den inte är rättvis. Hur
kan man skapa en rättvis fred efter ett grymt, ohygg-
ligt krig? Syftet med freden är att ge en bättre bas för
att möjliggöra en framtida samlevnad. Alternativet till
freden är ett fortsatt blodigt krig.
Den militära insatsstrykan, IFOR, är en första
nödvändigt förutsättning för att kunna skapa detta.
Det är viktigt att den är stor och att den är stark. En-
dast NATO har den omfattande ledningsstruktur som
krävs för att kunna klara den uppgiften. Det är någon-
ting som vi har lärt oss av FN:insatsen i Bosnien, att
det behövs en kraftfull ledningsstruktur om man skall
kunna klara omfattande militära operationer.
Det är bra att också andra länder ingår i den styr-
kan, inklusive Ryssland. En av de mycket centrala
förutsättningarna för IFOR har varit att få med Ryss-
land, på samma sätt som att ha med Ryssland i kon-
taktgruppen. Det är inte någonting som har kommit in
i efterhand. Inte minst NATO självt och även Carl
Bildt har mycket starkt arbetat för just Rysslands
deltagande. Därmed manifesteras den bredare för-
ankring som är fredsavtalets förutsättning.
Det är självklart att Sverige skall delta. Det faktum
att styrkan är NATO-ledd påverkar inte alls detta. De
farhågor som reses i reservationer är mycket svåra att
förstå. Deltagandet i NATO-styrkan innebär självfal-
let inte någon alliansförpliktelse för Sverige. Sverige
förpliktar sig inte att försvara något annat land, och
något annat land förpliktar sig inte att försvara Sveri-
ge.
Vi har nu dessutom samverkat ganska länge med
NATO. Både de danska och de norska militära enhe-
terna är ju NATO-enheter. Vi har förra våren enhäl-
ligt fattat beslut i riksdagen om PFP. NATO-standard
blir nu standard för Europa och kanske hela världen
vad gäller militär samverkan, vilket också har stor
betydelse för effektiviteten vid denna typ av operatio-
ner.
Bildandet av IFOR-styrkan kan bli ett väldigt vik-
tigt steg i skapandet av en europeisk säkerhetsord-
ning. Vi har inte minst i denna riksdag många gånger
talat om vikten av att skapa en europeisk freds- och
säkerhetsordning. Det faktum att man nu kommer
samman tvärs över den gamla blockgränsen i Europa
och skapar denna omfattande militära enhet under
NATO-ledning kan bli ett väldigt viktigt steg i denna
strävan.
Villkoren för vårt deltagande i IFOR regleras i ett
deltagandeavtal mellan Sverige och NATO. Det är ett
avtal som är lika mellan alla deltagande länder. Det
får inte råda någon som helst tvekan om vad som
gäller för de svenska soldaterna, IFOR och parterna i
Bosnien. Även här i den svenska riksdagen måste vi
veta vad det är för villkor som gäller.
Utrikesutskottet noterar regeringens syn på de
grundläggande förutsättningarna. Vi noterar vidare
regeringens bedömning att regelrätta anfallsföretag på
marken inte kommer att bli aktuella för fredsstyrkan.
Det är självklart att IFOR inte skall anfalla. Hela
poängen med styrkan är att se till att anfallen upphör
och att stilleståndslinjerna respekteras.
Men vad händer om någon gör intrång i separa-
tionszonerna? Det finns anledning att räkna med att
det finns någon grupp som kommer att vilja spräcka
fredsöverenskommelsen. Det är inte bara antagligt
utan t.o.m. troligt, eftersom sådana krafter finns. Då
måste naturligtvis IFOR snabbt och kraftfullt förhind-
ra att en sådan styrka etablerar sig i separationszoner-
na.
Jag har förstått att IFOR i det fallet kommer att
kraftfullt agera, men knappast med anfallsföretag på
marken. Nu disponeras kraftiga understödsförband i
form av artilleri, attackhelikoptrar och flyg via de
amerikanska insatserna. Den svenska styrkan, liksom
för övrigt andra marktrupper, kan därför inte behöva
sättas in i riskabla motanfall. Det är viktigt när nu
försvarsministern är i kammaren att han klarlägger
detta. Det måste rimligtvis ingå i överenskommelsen
med NATO vilka villkor som gäller.
Det viktiga nu är ändå att se framåt och dra lär-
domar av den jugoslaviska tragedin. Tiden för upp-
marschen till de jugoslaviska krigen våren 1991 var
en tid av felanalyser och misslyckanden. Allvarliga
missgrepp gjordes. Framför allt var det passivitet och
oenighet som var det stora bekymret i Europas age-
rande. Samtidigt bör vi minnas att det då inte fanns
något EU, utan ett EG som inte hade en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik. Det var ett okoordinerat
agerande som stundtals präglades av rivalitet mellan
ledande länder i Europa, dvs. den klassiska europeis-
ka oenigheten.
Samtidigt skall vi i rättvisans namn säga att om
inte Unprofor och FN-insatsen funnits, skulle Bosni-
en-Hercegovina i dag inte funnits över huvud taget.
Förmodligen hade det varit delat mellan Kroatien och
Serbien. En omfattande humanitär hjälp räddade livet
på hundratusentals, kanske miljoner människor, under
förfärliga förhållanden, men likväl.
Det är nu viktigt att vi drar lärdom av misstagen.
Jag tror att man kan drar några slutsatser för framti-
den. Sedan två år tillbaka har EU en gemensam utri-
kes- och säkerhetspolitik. Den är framgångsrik i sin
strategiska utformning: Europaavtalen, medlemskap-
sperspektiven till länderna i Central- och Östeuropa,
Balladurpakten, strävandena mot en frihandelszon i
medelhavsområdet, partnerskaps- och samarbetsavtal
med Ryssland och Ukraina, m.fl.
Den långsiktiga delen fungerar väl inom EU. EU
kommer också att ha en nyckelroll vad gäller att för-
ankra Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Jugoslavi-
en i Europa. Det är lång väg kvar, men målet måste
finnas. Om dessa länder utvecklas väl och blir stabila
demokratier där det råder respekt för mänskliga rät-
tigheter och minoriteters rätt har de rätten att delta i
den europeiska integrationen. Detta måste vara allde-
les klart.
Men om EU är starkt i sin långsiktiga och strate-
giska del har man problem med det kortsiktiga age-
randet. Man behöver en kraftfullare gemensam utri-
kes- och säkerhetspolitik för att agera snabbare, fram-
för allt på ett tidigt stadium, för att förebygga spän-
ningar, kriser och konflikter. Där är det nu viktigt
inför regeringskonferensen att man kan få en enklare
beslutsordning och ett kraftfullt gemensamt organ för
analys och planering.
Idén om att Västeuropeiska unionen och/eller EU
måste få möjlighet att genom förebyggande, fredsbe-
varande, humanitära och fredsskapande uppgifter
komma in på ett tidigt stadium är också mycket cen-
tral. De kallas för Petersbergsuppgifterna, med det
fikonspråk vi har i utrikespolitiken. Här menar vi att
alla länder i Europa, inklusive Sverige, bör delta. Som
hittills bör det dock vara den dubbla frivilligheten,
dvs. att Sverige avgör om svensk trupp skall delta,
och den enskilde soldaten deltar frivilligt. Det finns
ibland skäl till varför vissa länder skall avstå.
Detta att se till att vi verkligen får en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik är en av de absolut vikti-
gaste lärdomarna av Jugoslavienkriget. Det som yt-
terst avgör om framtida konflikter skall förhindras är
att det goda har kraft att stå emot det onda. Det måste
finnas tillräcklig militär styrka för att stävja aggres-
sion. De goda krafterna får inte nedrustas så långt att
de onda ges fritt spelrum. Det behövs en europeisk
freds- och säkerhetsordning. Men skall den fungera
måste den ha kraften att säkra freden och garantera
säkerheten också för det lilla försvarslösa landet.
Återigen kan här insatsen i Bosnien bli en viktig
milstolpe i arbetet på en europeisk freds- och säker-
hetsordning. För Sverige är det nu viktigt att arbeta
för en sådan och själv delta i denna. Med detta yrkar
jag bifall till hemställan i utrikesutskottes betänkande.