Herr talman! Ett par tusen svenska FN-soldater
har de senaste åren gjort en utomordentligt bra och
internationellt uppskattad insats i det krigshärjade
Bosnien för att rädda liv och för att skapa uthärdliga
levnadsförhållanden för utsatta och jagade människor.
Våra pojkar och flickor har ställt upp frivilligt och
på ett övertygande sätt visat prov på vad svenska
värnpliktiga duger till under svåra, ofta farliga och
riskfyllda förhållanden. Detta senare har vi nu för
övrigt tyvärr fått bekräftat.
Genom fredsöverenskommelsen i Dayton har en
fastare grund skapats för fred och återuppbyggnad i
det sargade Bosnien. Människorna har fått nytt hopp.
Vi svenskar skall göra vad vi kan för att bidra till att
det hoppet förverkligas.
När FN-styrkan nu ersätts av den nya fredsstyrkan
IFOR är det naturligt att svenska soldater fullföljer
sitt uppdrag i den nya styrkan. Vi skall fortsätta att
arbeta för freden. Vårt uppdrag i Bosnien har varit ett
fredsuppdrag, och vårt uppdrag i IFOR är också ett
fredsuppdrag. Det är en fredsstyrka med betydande
militär kapacitet som Sverige bidrar med.
Fredsstyrkan i Bosnien är också ett konkret ut-
tryck för strävan efter gemensam säkerhet i Europa.
Den nya fredsstyrkan är sammansatt av förband från
NATO-länder. USA, Frankrike och Storbritannien är
de största bidragsgivarna, men styrkan är också sam-
mansatt av förband från Ryssland och från en rad
alliansfria stater. Tack vare detta breda deltagande
blir IFOR ett led i formandet av en ny europeisk sä-
kerhetsordning.
Framväxten av en ny europeisk freds- och säker-
hetsordning, i stället för det kalla krigets blockupp-
delning, är sedan länge ett mål för svensk Europapo-
litik. Så var det när Olof Palme myntade begreppet
"gemensam säkerhet", och så är det i dag. Det kalla
krigets slut har öppnat nya möjligheter för vår Euro-
papolitik, och vårt deltagande i fredsstyrkan i Bosnien
är också ett sätt att tillvarata dessa nya möjligheter.
IFOR får sin legitimitet av FN:s säkerhetsråd, och
det är FN som bär ansvaret för internationell fred och
säkerhet. Mandatet från FN eller OSSE, som av FN
erkänts som regional organisation, är en förutsättning
för svensk medverkan i multinationella fredsstyrkor.
IFOR leds av NATO. Det är helt i överensstäm-
melse med FN-stadgan, enligt vilken FN kan uppdra
åt medlemsländer eller åt organisationer att genomfö-
ra fredsfrämjande operationer. Jag vill tillägga att det
också är ett uttryck för NATO:s nya vilja att ställa
resurser till FN:s och OSSE:s förfogande för freds-
främjande verksamhet. En sammanhållen ledning och
en klar befälsföring i fredsstyrkan är nödvändiga både
för utförandet av uppgiften - att övervaka att
fredsöverenskommelsen genomförs - och för solda-
ternas egen säkerhet.
Jag tror att jag var den förste i regeringen som
förklarade att den svenska bataljon som skall ingå i
IFOR bör ställas under NATO:s befäl. Att ifrågasätta
detta hade varit att undandra sig uppgiften att bevara
den sköra fred som vi nu sätter vårt hopp till. Det
hade dessutom varit liktydigt med att utsätta de
svenska soldaterna för högre risker än andra.
Jag är något överraskad av, och till och med litet
illa berörd av, att somliga velat förringa kraven på
säkerhet för de svenska soldaterna. Mycket av den
bitvis fräna och snedvridna debatt vi har haft i Sverige
om deltagandet i IFOR har handlat om att jag som
försvarsminister skulle ha lagt för stor vikt vid de
svenska ungdomarnas säkerhet.
Jag har hela tiden haft ett mycket rakt budskap
som jag har försökt föra fram. De svenska soldaterna i
NORDBAT 2 och i IFOR skall göra det de är bra på
att göra. De skall göra det de är utrustade för och
samtränade för att göra i fredens tjänst utanför våra
gränser. De skall inte kommenderas att göra det som
de inte är utrustade för och inte samtränade för att
göra.
De är i dag inte utrustade och samtränade för att
utföra regelrätta anfallsföretag. Detta är inte min
personliga bedömning. Det är en militär uppfattning,
som jag i egenskap av försvarsminister naturligtvis
måste göra till min.
Om man nu anser att det går att använda förbandet
i Bosnien, med den utrustning och den samträning de
har, i regelrätta anfallsföretag, kan man faktiskt mins-
ka den svenska värnpliktsutbildningen med två måna-
der. Det är nämligen samträning de värnpliktiga ägnar
sig åt att öva under de sista två månaderna av värn-
pliktsutbildningen.
Som försvarsminister har jag ett särskilt ansvar för
att värna om våra svenska ungdomars säkerhet. Re-
geringen har naturligtvis samma inställning. Därför
gav jag och regeringen ett uppdrag åt överbefälhava-
ren att se över säkerheten och redovisa säkerhetsåt-
gärderna.
Men regeringen har också, som en förutsättning
för svenskt deltagande i IFOR angett, och jag citerar
ur propositionen: "--- att ledningen för IFOR kom-
mer att använda de underställda enheterna på ett sätt
som är förenligt med varje förbands utrustning och
graden av samövning. Detta betyder för det svenska
förbandet att det inte kommer att användas för att
genomföra regelrätta anfallsföretag." Så står det i
propositionen.
Detta är en självklarhet. Jag har inte heller mött
några invändningar mot detta vare sig från NATO,
från mina nordiska kolleger eller från amerikanska
företrädare.
I den svenska debatten har man blåst till strid
kring detta självklara konstaterande, och man har
gjort det på ett sätt som jag anser vara djupt kränkan-
de för de svenska soldaterna i Bosnien och för svens-
ka värnpliktiga och befäl över huvud taget.
Herr talman! Svenska värnpliktiga är bra soldater,
lika bra som de bästa i andra länder. De har god ut-
bildning och modern utrustning, och de är väl övade
för att försvara vårt land.
De svenska ungdomarna i Bosnien har kallats
"veloursoldater". Den svenska FN-bataljonen har
utfört ett mycket värdefullt och, som jag sade, inga-
lunda riskfritt arbete. För ett par veckor sedan kunde
jag själv konstatera detta på plats i Tuzla. Jag har
också fått ta emot mycket internationellt beröm för de
svenska flickornas och pojkarnas insatser. De är inga
veloursoldater. De är svenska värnpliktiga som kan
utföra alla de soldatuppgifter som de är utrustade och
samövade för att utföra nere i Bosnien.
Och de kan mycket mera, just därför att de är
värnpliktiga och inte yrkessoldater. De förenar fasthet
med tålamod och förhandlingsförmåga. Att gripa till
våld är inte deras första reflex, vilket nog kommer att
visa sig vara en oskattbar tillgång i det svåra arbetet
framöver.
De svenska soldaterna har byggt upp ett värdefullt
förtroendekapital, både hos de stridande parterna och
hos civilbefolkningen. De har lagt en god grund för
det fortsatta återuppbyggnadsarbetet. Genom sin
varierande civila bakgrund kan de utföra en rad prak-
tiska uppgifter vid sidan av den rena soldattjänsten,
och detta är mycket viktigt. Det gäller att vara både en
god soldat och en god förhandlare.
De svenska soldaterna i Bosnien är representanter
för en fin svensk tradition, som har formats under
decennier av medverkan i FN:s fredsbevarande ope-
rationer. De företräder en svensk profil i internationell
fredsbevarande verksamhet.
Den traditionen skall vi nu fullfölja i IFOR. Det
betyder inte att de svenska soldaterna skulle undandra
sig uppgifter som de är utrustade och samövade för att
genomföra - självklart inte! Det är tvärtom ett an-
svarsfullt och riskfyllt uppdrag de har framför sig. Vi
får inte bortse från eller underskatta riskerna. De finns
där i hög grad - varje dag, för varje soldat.
Risken för direkta angrepp på fredsstyrkan har
minskat i och med att vi fått ett fredsavtal, godkänt av
parterna. IFOR är också genom sin styrka mera av-
skräckande än vad Unprofor var.
Men vi kan t.ex. inte vara säkra på att det inte
finns laglösa friskaror och krypskyttar. Och vi kan
inte bortse från risken för attentat. Och minfälten,
med hundratusentals minor, ligger kvar. De usla vä-
garna går bokstavligen genom minerat område. Min-
hotet bedöms vara det största hotet, som kommer att
bestå även om parterna - som vi alla hoppas -
samarbetar väl.
Det är alltså, fru talman, ingen uppgift för B-
soldater som de svenska ungdomarna i IFOR har
framför sig. Det är de själva väl medvetna om, och det
sade de klart och öppet till mig när jag mötte dem
nere i Tuzla.
Jag vet att de kommer att utföra sin uppgift med
stor skicklighet. Jag litar på de svenska soldaterna.
Men jag tänker också på deras säkerhet.
Fru talman! Sedan jag för drygt ett år sedan blev
försvarsminister har jag många gånger sagt att freds-
främjande verksamhet och humanitära insatser kom-
mer att bli en viktig uppgift för det svenska totalför-
svaret.
I totalförsvarspropositionen, som riksdagen be-
handlade i förra veckan, föreslog regeringen inrättan-
det av en försvarsmaktens internationella styrka lik-
som att civila styrkor för humanitära insatser skulle
skapas. Riksdagen godtog regeringens förslag.
Det viktiga inslag i vår internationella politik och i
vårt globala solidaritetsarbete som de blå baskrarna
har varit i 40 år kommer att fortsätta och byggas ut.
Vi har lagt en god grund. Vi har ett vinnande och
internationellt mycket uppskattat koncept. Den svens-
ka fredsbevarande profilen kommer att mejslas ut än
tydligare.
Vårt deltagande i IFOR är ett nytt kapitel i denna
utveckling. Men det är inget nytt slag av insats.