Herr talman! Jag såg en samling uppsatser och
teckningar som var gjorda av barn i Sverige. Det
genomgående temat var freden. En liten åttaårig grabb
skrev: Om jag fick bestämma då skulle det vara fred i
världen. En flicka skrev: Jag är rädd att det skall bli
krig.
När jag läste detta tänkte jag: Om våra svenska
barn känner så inför kriget - hur känner då de barn
som har levt med kriget, som har vuxit upp med kriget
inpå bara skinnet, som verkligen har känt den fasa
som det måste vara att ha kriget inpå knuten och se
sina anhöriga massakreras, våldtas och berövas livet?
Samtidigt tror jag att den som är åtta år tänker:
Om jag fick bestämma skulle jag bestämma att det var
fred i världen. Och här sitter vi och får bestämma,
men vi klarar inte av uppgiften att bestämma att det
skall vara fred i världen. Men gör vi verkligen vårt
allra yttersta för att det skall vara fred i världen? Den
frågan borde vi nog alla ställa oss. Vi ser ju hur vapen
säljs och skickas över världen. Inte kämpar vi för att
det skall vara fred eller för nedrustning i tillräcklig
omfattning. Vi borde nog skärpa vår ståndpunkt där
och faktiskt anstränga oss mera, just för våra barns
och för vår framtids skull.
Vi har nu under fyra år via TV-kamerorna och ny-
hetsmedierna levt med kriget nära inpå oss och vi har
känt stor förtvivlan. Nu gläds vi kanske i ganska stor
omfattning över att ett fredsavtal äntligen skrivits
under, trots att vi tydligt ser att en mängd problem
kvarstår.
Den kanske största och viktigaste delen här är
FN:s roll. Vad kunde vi ha gjort om länderna och
beslutsfattarna tillsammans hade låtit FN ha en starka-
re och en möjlig arbetssituation? Tyvärr inträffade
inte detta. En del av ansvaret för det tycker jag att vi
kan lägga på de stora makthavarna i världen: USA
och NATO-länderna. Det är en av anledningarna till
att vi nu ser att man tvingat fram en annan situation än
den att FN skall vara den fredsbevarande faktorn. Nu
handlar det om NATO. Det har vi i Miljöpartiet de
gröna framfört kritik mot. Vi tycker att det borde vara
en självklarhet att FN, 50 år efter dess bildande, hade
stärkts så pass mycket att man hade kunnat utföra det
fredsbevarande arbetet efter det att fredsavtalet är
påskrivet. Därmed hade fler länder fått möjlighet att
vara med, att få insyn och att ha den fredsbevarande
roll som alla borde ha.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de två reservatio-
ner som vi är med på.
I den ena reservationen tas en fråga upp som jag
tycker att vi egentligen inte har fått något svar på från
regeringen. Det gäller då frågan om hur man ser på ett
fortsatt samarbete med NATO och om det här är en
engångsföreteelse så att säga.
Den andra reservationen handlar om så otroligt
viktiga saker i den här situationen som insyn och
inflytande, också när det gäller den framtida delen av
det fredsbevarande arbetet. Det sägs att detta skall
pågå i ett år. Men vad händer sedan? Om man inte har
insyn och inflytande kan vi återigen stå där med en
katastrof inpå våra landgränser.
Jag menar att Sverige mycket hårt måste driva frå-
gan om ett inflytande och om att man kan vara med.
Den återuppbyggnad i landet som nu måste komma är
ju också viktig, och bevarandet av freden bygger på
ett långsiktigt samarbete. Mot den bakgrunden har jag
några frågor till utrikesministern och försvarsminis-
tern. Det gäller då synen på det framtida samarbetet
med NATO och insynen och inflytandet i den här
delen. Vidare gäller det uppbyggnadsarbetet i den
civila delen. Det är otroligt viktigt att vi tar itu med
det här.
För att det skall bli fred och för att denna skall
kunna bevaras måste människorna ha rimliga möjlig-
heter att leva i sitt land. Jag tror att en sådan satsning
behövs och att den måste komma väldigt snabbt.
Dessutom gäller det att Sverige tillsammans med
övriga FN-länder driver den delen och ser till att den
kombineras med det uppdrag som man nu tar på sig.
Här finns det många delar för vilka man natur-
ligtvis känner oro. Framför allt finns oron för om
fredsavtalet kommer att hålla. Avtalet bygger ju inte
på en för alla rättvis situation, utan avtalet bygger på
den möjliga fredsförhandlingssituation som man hade.
Vi kommer säkert att se ytterligare problembilder
dyka upp med människor som inte kan komma tillba-
ka till det område där de tidigare bodde osv. Där är
det viktigt att knyta in den civila delen och att aktivt
jobba med den saken. Där vill jag höra litet mera från
både försvarsministern och utrikesministern om hur
man tänker gå vidare. Riksdagen ställer sig ju ändå
bakom detta.