Fru talman! Utgångspunkten för dagens debatt är
inte i första hand en internationell diplomatisk fram-
gång, dvs. Daytonavtalet, utan ett internationellt poli-
tiskt misslyckande. Vilken lättnad vi än känner över
att det nu förefaller bli fred och att Bosniens invånare
besparas ännu en krigsvinter, får vi aldrig glömma
den tragedi, den katastrof, som praktiskt taget för-
verkligades.
Bosnien-Hercegovina är en internationellt erkänd
stat, medlem av FN. I enlighet med FN-stadgan har
den rätt till solidariska insatser av andra FN-stater om
den angrips, eller åtminstone rätt till sådan hjälp att
den kan sköta sitt eget försvar.
Detta har Bosnien-Hercegovina förvägrats av FN.
Det är första gången sedan FN bildades som en av
organisationens medlemsstater har behandlats på detta
sätt. T.o.m. i svensk debatt har det förekommit att
man försökt motivera den här underlåtenheten med
föreställningen att FN är skyldigt att vara neutralt i
alla tänkbara konflikter. FN har inte bildats för att
vara neutralt utan för att kunna bjuda gemensamt
motstånd mot fascister och krigshetsare. Det var exakt
därför som Förenta nationerna uppkom under andra
världskriget. Det var precis det som var syftet med
organisationen. Det är utifrån det syftet som man har
utformat sina grundläggande dokument.
Här har man under fyra års tid lämnat en angripare
praktiskt taget fria händer att utföra folkmord och
folkfördrivning. FN:s egen konvention om folkmord,
en av världsorganisationens mest grundläggande
texter, har lämnats åt sidan.
Det skapade en oerhört farlig situation som hade
kunnat äventyra FN-tankens framtid. Om detta hade
fått fullföljas - nu blir det av allt att döma inte så -
hade naturligtvis varje tänkbar diktator i varje tänk-
bart land som aspirerar på sina grannstater kunnat
säga: FN gjorde ingenting för att rädda Bosnien, en av
FN:s medlemsstater. Varför skulle FN göra något för
att rädda exempelvis Estland eller vilket annat land
som helst?
Att kriget nu äntligen har tagit slut beror inte på
det internationella samfundets beslutsamhet. Det
beror i stället på att en annan part i den här komplice-
rade konflikten, nämligen Kroatien, av egna nationa-
listiska motiv gjorde sitt bästa för att omintetgöra den
storserbiska dröm som var den yttersta orsaken till
kriget i Bosnien, och på att NATO och USA, Marian-
ne Samuelsson, drog slutsatsen att kriget måste få ett
slut. Man inledde till sist aktioner som, om de hade
inletts tidigare, kanske hade skapat en annan och mer
tillfredsställande situation än den vi nu har.
Det fredsavtal som vi nu ser är dubbeltydigt. Å
ena sidan erkänns Bosnien-Hercegovina som en ode-
lad stat inom sina nuvarande gränser. Vidare skall det
vara en gemensam valuta. Människor skall ha rätt att
flytta tillbaka till sina hem. Man skall fånga in krigs-
förbrytare och ställa dem inför rätta. Det skall hållas
val i hela landet.
Å andra sidan kan avtalet också läsas så att man
för första gången accepterar att en av FN:s medlems-
stater delas. Man godkänner i praktiken den s.k. ser-
biska republiken i Bosnien och godtar därmed något
som bara kan beskrivas som en fascistisk enhet och en
fascistisk statsbildning, eller försök till statsbildning,
mitt i Europa. Man godtar resultatet av etnisk rens-
ning. Man skapar naturligtvis i så fall på nytt en för
framtiden oerhört farlig situation.
Hoppet ligger inte i delningen av Bosnien. Hoppet
ligger naturligtvis i att en regim av det slag som har
upprättats och som har överlevt under några år i den
serbkontrollerade delen av landet icke kan överleva
fred. Sannolikt är det så att fascismen förutsätter krig
för att kunna behålla en maktposition i vilket land den
än finns. Det är tänkbart att regimen i Pale inte kom-
mer att överleva en verklig fredsutveckling. Det finns
kanske skäl att i det här sammanhanget påminna om
det som också Lennart Rohdin nämnde, nämligen att
till de stora förlorarna och till dem som glömts bort i
detta krig hör de serber som inte vill styras av fascis-
ter och krigsförbrytare. De är nog inte så få.
Får de en möjlighet att spela en roll i det nya
Bosnien som skall byggas upp? Eller kommer krigs-
förbrytarna, som egentligen borde fångas in och
skickas till domstolen i Haag, att förhindra att de
demokrater och samarbetsinriktade politiker som
existerar bland serberna får någon roll att spela?
Det här är sannolikt de frågor i Bosnien som
egentligen - på marken så att säga - kommer att av-
göra om det här fredsavtalet överlever eller inte.
Avtalet ger en ram som det är möjligt att bygga
vidare på. Men det vill till att alla som har engagerat
sig i detta internationella åtagande gör sitt yttersta för
att paragraferna om att krigsförbrytare skall fångas in
och ställas inför rätta förverkligas, för att återflyttning
faktiskt blir möjlig i hela landet för alla oavsett natio-
nalitet och för att grunden kan läggas för ett civilt
fredligt samhälle på icke-etnisk grund. Börjar man
godta, som det normala och som det som för all fram-
tid skall gälla i Bosnien, att politik förs mellan tre
krafter, nämligen mellan de tre stora folkgrupperna,
och inte efter normala politiska skiljelinjer och poli-
tiska partier, som t.ex. gröna, liberala och socialde-
mokratiska partier, har man i praktiken avskaffat
Bosniens möjlighet att bli en normal europeisk stat.
Det som därför är det allra mest avgörande är att vi
från Sveriges och från andra länders sida gör vårt
yttersta för att bygga upp de icke etniskt baserade
politiska krafter som finns i landet och som mot alla
odds och mot det internationella samfundets likgiltig-
het har lyckats överleva fyra års krig.
Jag yrkar bifall till reservation 3 från Folkpartiet
och i övrigt till hemställan i utskottets betänkande.