Herr talman! I går undertecknades fredsavtalet i
Paris. Det blev ingen rättvis fred, men det blev en
fred. Man kan också hävda att det blev en realpolitisk
fred på ett sätt som vi tidigare knappt har skådat.
Många har tagit upp frågan om man genom avtalet
i Dayton har stadfäst den etniska resningens princip.
Det finns väl all anledning att ändå se att drömmen
om ett multietniskt Bosnien har gått i kras.
Det finns förvisso väldigt mycket att anföra och
diskutera i det här ärendet, även om Vänsterpartiet
liksom alla andra partier har ställt sig bakom rege-
ringens proposition i princip. För tids vinnande skall
jag inskränka mig till några få synpunkter.
Det gäller till att börja med de villkor som vi stäl-
ler upp när det gäller den svenska fredsstyrkan.
Vänsterpartiet har accepterat och sett att det inte finns
något annat alternativ vid det här tillfället än att ställa
sig tillsammans med NATO och de andra gruppering-
arna som kommer att delta med fredsstyrkor. Vi me-
nar att man från svensk sida måste markera på ett
mycket tydligt sätt att det rör sig om ett undantag. Det
är inte normalt för Sverige att ingå i NATO-trupper
och stå under NATO-befäl. Vi menar att fredsopera-
tioner av den här karaktären självfallet borde ledas av
FN och inte bara grunda sig på ett beslut i FN:s sä-
kerhetsråd.
Vi tycker därför att det hade varit befogat att man
från regeringens sida liksom från utskottets sida - när
frågan behandlades - tydligt och klart hade sagt ifrån
att det gäller en unik situation och därför inte har
någon prejudicerande verkan. När Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har tagit upp de här synpunkterna har det
betraktats som att vi har tagit farhågor ur luften och
att det inte finns någon anledning att oroa sig över det
här. Men vi anser att det finns välgrundad anledning
till oro.
Vi kan ta del av vad exempelvis EU:s referens-
grupp säger när man talar om sambandet med VEU. I
den promemoria som har tillställts oss här i riksdagen
förklaras att det finns många inom gruppen som ser
fram emot starkare band mellan VEU och EU. Många
anser vidare att starkare band mellan VEU och NATO
är nödvändigt för framtiden.
Jag vill också peka på vad VEU:s generalsekrete-
rare Willem van Eekelen har sagt: "VEU:s opera-
tionsradie är den nya ring av krisområden som går
från Nordafrika, Mellanöstern till Central- och Mel-
laneuropa."
De här uttalandena kan knappast viftas bort. Det
finns uppenbarligen starka krafter som vill se mycket
starkare band mellan EU, VEU och NATO och som
vill att Sverige skall ingå där på samma villkor som
andra.
Vi har understrukit betydelsen av att Ryssland
finns med från första början. Man har ibland i de
politiska diskussionerna ansett att vi diskuterar på
samma sätt nu som man gjorde under det kalla kriget
och att vårt tänkande bygger på det. Men det är precis
tvärtom som vi från Vänsterpartiet har resonerat. Vi
menar att det i Ryssland finns oerhört många nationa-
listiska krafter, och engagemanget mot NATO och
VEU är mycket starkt där. Att då inte ha Ryssland
med från första början skulle skapa en klyfta; det
skulle skapa ännu större osäkerhet och risk för att det
kalla kriget skall blossa upp igen.
När vi fick propositionen blev vi i Vänsterpartiet
något undrande över att det inte fanns någon beskriv-
ning av vad vi faktiskt har gjort från svensk sida, just
för att få med Ryssland från första början. Därför
tycker jag att det är bra att vi har fått kompletteringar
i utskottets betänkande. Vi vet ju att den svenska
regeringen - det vill jag gärna lyckönska Lena Hjelm-
Wallén till - faktiskt har gjort stora ansträngningar.
Vi tror att det är oerhört betydelsefullt.
Den andra fråga jag vill ta upp - den återkommer i
en av Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer
- är FN:s roll. Vi har sett att FN - Lennart Rohdin var
också inne på det - har blivit oerhört försvagat. Man
kanske t.o.m. kan säga att FN absolut inte har spelat
den roll som det borde ha gjort.
Från Vänsterpartiets sida hävdar vi därför att det
hade varit synnerligen angeläget att FN hade stått i
ledningen både för fredsoperationen och för återupp-
byggnadsarbetet. Nu har det inte blivit på det viset,
och vi menar att den svenska regeringen borde ta upp
de här frågorna ytterligare och försöka stärka FN:s
roll i framtiden och även se till att FN får en helt
annan och mer aktiv roll i ledningen vid kommande
fredsoperationer.
Jag vill också understryka att det nu handlar om en
fredsstyrka med militär kapacitet. Den skall finnas
under ett år. Men vi måste ju understryka att återupp-
byggnadsarbetet inte handlar om ett år - det handlar
om ett mångårigt engagemang, ett engagemang där
Sverige måste fortsätta att delta aktivt under många
år.
Herr talman! Till slut har jag en fråga till utri-
kesministern. Den 22 november fattade man beslut i
FN:s generalförsamling om att stegvis upphöra med
allt vapenembargo - att först upphöra med sanktioner
när det gäller lättare vapen. Om det inte inträffar
några olyckliga händelser skulle vapenembargot när
det gäller alla tyngre vapen, minor, osv. upphöra efter
ett år.
Jag blev bestört över det här beslutet av FN - att
man redan efter ett år skulle vara villig att tillåta vil-
ken typ av vapenexport som helst till en del av värl-
den som har varit så härjat av krig under så många år.
Jag vill därför fråga utrikesministern: Har Sverige inte
agerat på något sätt här? Har vi inte talat om att vi
tycker att det här är olämpligt?
Om beslutet har fattats trots att Sverige inte har
den uppfattningen kan naturligtvis inte svenska rege-
ringen rå för det. Men jag har inte sett något uttalande
från utrikesmininstern eller regeringen om att vi häv-
dar att man behöver fortsätta vapenembargot och
definitivt inte kan acceptera någon vapenexport inom
överskådlig tid.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom båda re-
servationerna, men jag vill yrka bifall till Vänsterpar-
tiets och Miljöpartiets reservation nr 1.