Herr talman! I går kväll tittade jag på samma ny-
hetssändning i TV tre gånger - jag såg Rapport, Ak-
tuellt och sena Rapport. Jag såg de tre presidenterna
Begovic, Tudjman och Milosevic underteckna
fredsavtalet i Paris. Jag ville se det alla tre gångerna,
därför att jag var rädd att vid något av tillfällena
skulle någon av dem neka att skriva under.
Det kändes som om tiden stod stilla en stund -
som en markering av ögonblickets högtidlighet. Det
kändes också som om Bill Clinton i sin uppmaning till
parterna gjorde en markering när han delade in tiden i
förfluten tid och i framtid och sade att det som har
gjorts inte kan göras ogjort, men att man nu måste
inrikta sig på att bygga en bättre framtid för sina barn.
Dessa ord kändes inte alls patetiska, utan det kändes
alldeles rätt vid det här tillfället. En bosnisk skolflicka
som intervjuades gjorde samma tidsmarkering. Hon
sade att det förstås aldrig mer blir som förr, men att
det blir lättare nu än under kriget.
Herr talman! Undertecknandet av fredsavtalet
mellan parterna i kriget i förra Jugoslavien är en mil-
stolpe på den mödosamma vägen mot fred på Balkan.
Självfallet ger inte fredsavtalet i sig automatiskt fred.
Från många utgångspunkter är det inte en rättvis fred,
men det är en fred. Det är en möjlig början till fred
för det svårt sargade f.d. Jugoslavien.
Det svåraste med att bygga freden blir kanske att
bygga fred i människornas sinnen. Det tar säkert
längst tid. Otroligt många och svåra praktiska pro-
blem återstår också att lösa. Sverige vill bidra till
fredsprocessen i alla dess led. I betänkandet UU4,
som handlar om svenskt deltagande i en fredsstyrka i
förra Jugoslavien, sägs att Sverige skall ställa en väp-
nad styrka om högst 870 man till förfogande i en
multinationell fredsstyrka i ett uppdrag som skall
beslutas genom en resolution i FN:s säkerhetsråd.
Det är alldeles självklart att Sverige som har varit
engagerat i Unprofor, den förra FN-styrkan i Jugo-
slavien, också skall ställa upp i denna fredsstyrka. Det
finns nu ett fredsavtal att bevaka och det finns or-
dentlig grund för att detta skall kunna vara en freds-
bevarande styrka i dess rätta bemärkelse.
Vi ser denna insats som en del i ett stort paket.
Sverige har också tidigare engagerat sig på många
olika fronter när det gäller att bistå parterna i förra
Jugoslavien och framför allt i Bosnien. Inte mindre än
1,1 miljarder svenska kronor har utbetalats i rena
biståndspengar, katastrofbistånd och humanitärt bi-
stånd. Till detta skall läggas alla de insamlade medel,
kläder, persedlar, dagligvaror och resurser som folk-
rörelser har samlat in och skickat. Sverige har tagit
emot 80 000 flyktingar från kriget. När vi nu ställer
denna fredsstyrka till förfogande är också det ett led i
ett större paket.
SIDA satsar nu 150 miljoner kronor på återupp-
byggnad. Det är ett arbete där man sida vid sida med
framför allt de sex största folkrörelserna i Sverige
kommer att hjälpa till med husbyggande, telekom-
munikationer och en mängd andra olika projekt som
skall göra livet drägligare för människorna i Bosnien.
Man satsar också 50 miljoner kronor på demokratiin-
satser, vilket vi tycker är mycket betydelsefullt. Det är
viktigt att man nu passar på att bygga ett demokratiskt
samhälle som utgör en stabil grund för fred.
Vi gör också insatser här hemma som skall möj-
liggöra för flyktingarna att återvända. I en särskild
insats som regeringen nyligen har tagit initiativ till
kommer vi att hjälpa till att förbereda de val som skall
hållas. Regeringen står som värd för ett expertmöte
inför dessa fria val i januari månad.
Herr talman! Det råder enighet om att Sverige
skall ingå i denna styrka. De reservationer som finns
fogade till betänkandet rör framför allt formen för det
hela. I Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma
reservation skriver man att det skall vara en tydlig
svensk policy för sådana här insatser. Detta resone-
mang förefaller mig obegripligt. Inte kan vi väl ha en
svensk policy för någonting så onormalt och unikt
som krig? Varhelst detta sker så sker det på olika
villkor, och de svenska insatserna måste också ske på
olika villkor. Därför är det väldigt märkligt när man
också säger att detta skall vara en engångsföreteelse.
Att NATO ställer sig i spetsen för denna styrka och
tar kommandot för den är naturligtvis en nödvändig-
het i den situation som uppstod när FN inte fick till-
räckliga resurser och inte längre kunde vara kvar i f.d.
Jugoslavien.
Men om detta skulle vara en engångsföreteelse
skulle man, om en sådan här situation skulle återupp-
stå, vilket vi naturligtvis skall motarbeta, behöva
vända sig till riksdagen igen och begära att tidigare
riksdagsbeslut skulle rivas upp, vilket skulle ha en
stoppande verkan på ett svenskt deltagande.
Det är naturligtvis inte normalt, Eva Zetterberg, att
Sverige ingår i en NATO-styrka, men det är vid det
här tillfället en nödvändighet. Jag är glad för att
NATO har tagit på sig det här ansvaret, när ingen
annan kunde göra det. Sanningen är faktiskt den att
FN:s generalsekreterare tidigt på hösten mycket upp-
givet sade att vi nu drar oss ur det f.d. Jugoslavien.
FN har inte längre resurser och möjligheter att vara
kvar där. I det läget trädde NATO in och tog på sig
ansvaret.
Den utformning som fredsstyrkan får är oerhört
spännande, med ett stort antal icke NATO-länder,
däribland Sverige och även Ryssland. Vid sidan av
det nödvändiga i denna fredsstyrka kan den ha ett
stort inflytande på den framtida europeiska säker-
hetsstrukturen. Det är en positiv bieffekt av denna
insats.
I den andra reservationen framhålls att styrkan
skall ledas av FN, inte bara vara beslutad av FN. Det
finns möjligheter till detta i FN-stadgan, men man har
hittills aldrig lyckats praktisera dessa. FN har inte
förmått att bilda ett sådant stabskommando, och det
har inte varit praktiskt möjligt att utföra operationer
på detta sätt. Däremot har FN accepterat att överlåta
sådana på en part som har resurser och möjligheter att
utföra dessa. I FN-stadgan står mycket om att regiona-
la organisationer skall ha en uppgift i sådana här
sammanhang.
Man vill vidare att Sverige skall rikta kritik mot
FN för att FN inte leder styrkan och för att FN inte
visar tillräckligt engagemang och ansvar i denna ope-
ration. Jag tycker att man då litet grand slår mot sig
själv. Man kan naturligtvis sträva efter - vilket Sveri-
ge också gör - att FN skall vara starkt, att FN skall
kunna arbeta effektivt och att FN skall kunna uppfylla
sina förpliktelser. Men när det riktas kritik mot att FN
fått en försvagad roll i det jugoslaviska fredsarbetet
frågar jag mig: Mot vem skall vi rikta kritiken?
Sverige verkar i alla sammanhang för att stärka
FN och dess positioner, för att medlemsländerna skall
betala sina avgifter och för att man skall ställa trupp
till förfogande när FN ber om det, men det nyttar föga
att Sveriges riksdag beslutar att FN skall kritiseras för
att medlemsländerna inte har uppnått detta. För mig är
den här reservationen något obegriplig.
Slutligen en kommentar till Folkpartiets reserva-
tion, i vilken man vill öppna för att den svenska
truppstyrkan skulle kunna bli större än 870 man, om
det visar sig nödvändigt. Vi är i rådande ekonomiska
läge och med de medel som finns att tillgå inte alls
beredda att låta en sådan här operation verka så att
säga på löpande räkning. Det verkar ekonomiskt oan-
svarigt. Det är inte bara att räkna personer och huvu-
den i ett sådant här sammanhang. Det handlar också
om sammansättningen, om att få en effektiv styrka,
som kan verka för alla de uppgifter som den skall
fullfölja. Regeringen har begärt 870 man, och vi har
uttalat att utskottet ställer sig bakom högst 870 man
till en kostnad av 656 miljoner svenska kronor.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på samtliga reservationer.