Herr talman! Centerpartiet ingår som
regeringsparti naturligtvis i den majoritet som står
bakom det framlagda betänkandet. Jag tycker att
Rolf Clarkson på ett utomordentligt sätt har
redovisat regeringens och majoritetens
ställningstaganden i dessa frågor, bl.a. att det
fortsättningsvis kommer att bedrivas en del
utredningar.
Jag vill understryka vad Rolf Clarkson och många
andra här har sagt om att vår regering inte är till
bara för halva svenska folket utan självfallet för
hela svenska folket. Att vi har en parlamentarism
med majoritet och opposition är en annan sak.
Regeringen skall vara till för hela Sverige och hela
svenska folket. Det innebär också att regeringen,
liksom jag hoppas att också den socialdemokratiska
regeringen på sin tid gjorde, läser vad oppositionen
skriver.
Jag säger inte detta därför att jag har särskilt
mycket att anmärka mot det som
socialdemokraterna har anfört i sin reservation. De
framhåller att det saknas konkreta åtgärder från
regeringens sida. Så är inte fallet. Regeringen har
anmält dessa frågor i propositionen och fortsätter
att arbeta på dem. Socialdemokraterna tar
visserligen numera, när de är i opposition, fram
sådana här frågor men var mycket dåliga på detta
medan de själva var i regeringsställning.
För Centerpartiet är trafikpolitikens mål självfallet
mycket viktiga, och vi försöker på olika sätt att
påverka dem i den regering som vi sitter i. Vi har
ansvaret för Miljödepartementet, som har hand om
många frågor som berör trafiken, och dessa driver
vi mycket hårt. Vi ansvarar också för
Jordbruksdepartementet, som handlägger frågor i
anslutning till inriktningen att hela Sverige skall
leva. Via jordbrukssektorn kommer vi i framtiden
kanske också att kunna få fram ett bränsle som skall
kunna ge ganska många positiva effekter. På detta
sätt kan man samtidigt nå två goda syften, dels ett
levande landskap, dels en bättre miljöpolitik och
bättre bränsle i våra bilar.
Vi har också ansvaret för
Arbetsmarknadsdepartementet, som har att driva
en aktiv regionalpolitik, något som också berör
frågor som gäller de olika trafikslagen.
Herr talman! Den främsta anledningen till att jag
ville säga några ord här i kammaren i dag är vissa
funderingar som framförts dels i propositionen,
dels från oppositionen. Vi kan se att det är svårt att
få pengarna att räcka. Vi vill bygga järnvägar och
vägar, och vi måste underhålla de järnvägar och
vägar som vi har. Vi kan ha litet olika uppfattningar
om hur detta skall styras.
Det framhålls i propositionen att olika trafikslag
skall bära sina egna kostnader. För någon dag sedan
redovisade Dagens Nyheter skillnaderna mellan
hur lastbilar och personbilar bär sina kostnader. Jag
instämmer i det av Rolf Clarkson nyss gjorda
påpekandet att vi bygger motorvägar av
trafiksäkerhetsskäl. På dessa vägar går tunga
långtradare och stora bussar i långväga trafik. Det
är kanske inte riktigt säkert att de borde få gå där.
Jag har ingen patentlösning på hur man skulle styra
detta, men på sikt måste vi börja fundera över
denna fråga. Vi kan inte använda järnvägen för att
hämta timmer i skogen eller för andra sådana
uppgifter ute i glesbygden. Där måste vi ha vägar
som håller för lastbilarnas körning.
En byggare sade för en tid sedan till mig: Om du
visste hur mycket motorväg vi skulle kunna anlägga
för samma pengar, om vi skulle bygga dem bara för
personbilstrafik! Genom att man måste bygga för
den tunga trafiken blir de oerhört mycket dyrare.
Vi bör, precis som man gör i vissa andra länder,
bl.a. av miljöskäl, börja fundera över på vilket sätt
vi skall styra den tunga trafiken. Den skall
användas där det är nödvändigt, men där så inte är
fallet bör den i stället mer föras över till järnväg. Vi
i Centern tycker att man här förbrukar pengar på
ett kanske litet felaktigt sätt.
Räcker då pengarna till allting? Det är fråga om
stora projekt. Ett sådant som har debatterats här
vid många tillfällen är Öresundsbron. Andra är
Dennisöverenskommelsen och Adelsohnprojektet
i Göteborg, det som man numera kallar
Göteborgsöverenskommelsen. Jag hittar inte Sven-
Gösta Signell bland dem som har haft synpunkter
på och varit tveksamma till dessa oerhört stora
miljardsatsningar. Fler och fler börjar ha sådana
funderingar över Öresundsbron, inte bara ur
miljösynpunkt utan framför allt också ur
ekonomisk synpunkt.
Skall vi svenska skattebetalare vara med om att
betala Öresundsbron? Om det finns pengar kan
man säga att det är bra, men en satsning av
samhällets medel på detta innebär kanske att man
måste minska samhällets byggande av vägar i
Norrland, i östra Småland eller på andra håll i
landet, kanske t.ex. på järnvägsbyggandet. Är det
kanske därför som SSU har sagt nej till
Öresundsbron? Också Broderskapsrörelsen i Sven-
Gösta Signells hemlän sade nyligen nej till
Öresundsbron. Kanske är det sådant här som ligger
bakom detta.
Många åkare börjar tala mer om sjöfart än om
Öresundsbron. Detta är även ur deras synpunkt en
kostnadsfråga.
Jag hör inte särskilt mycket av Sven-Gösta Signells
partivänner i diskussionerna om
Göteborgsöverenskommelsen. Den innehåller
utöver många kostsamma vägar som jag och
Centern ifrågasätter också inslag av biltullar. Även
på den punkten är jag litet bekymrad. Snart finns
det kanske ingen kvar som tycker om biltullar.
Moderaterna sade nyss att de inte gör det, och inte
heller nydemokraterna gör det.
Vi har från Centerns sida i och för sig ställt oss
bakom någon form av bilavgifter, om de används
för att styra trafiken, men så skall man inte göra i
Göteborg. Det kommer inte att finnas något annat
alternativ för genomfartstrafiken än E 6.
Bilavgifter blir då inget styrinstrument. De kan inte
heller användas för att betala byggandet av den nya
E 6 -- den skall betalas på annat sätt.
Vi tycker att detta är fel och har därför sagt nej till
biltullar i Göteborg. Vi har däremot i
Storstadstrafikkommittén, den s.k. Storken, sagt ja
till styrinstrument syftande till att leda trafiken in i
Göteborg eller in i Stockholm. Vi kan tänka oss ett
sådant styrinstrument t.ex. för att betala en ny väg
för direkt genomfartstrafik någonstans, t.ex. vid
Svinesund. Man kan alltså fundera på sådana
alternativ, men det är inte säkert att de är de bästa.
Det börjar uppstå en reaktion ute i landet, som jag
själv som politiker men även övriga här i kammaren
bör fundera över, mot att vi uppifrån bestämmer
om allting. Låt mig ge några exempel.
Det börjar uppstå vissa tveksamheter omkring
några motorvägsbyggen, bl.a. om riksväg 40 och
om E 45. Det är viktigt att Vägverket ytterligare
penetrerar dessa projekt.
Ett annat projekt som förekommit i media gäller
riksväg 50 från Örebro till Jönköping. Man har sagt
att det skall vara en 13 m bred 110-kilometersväg.
Inte bara miljövänner utan även kommuner börjar
nu säga att de skulle kunna tänka sig en något
smalare väg och då även att ändra den nuvarande
vägen. Man skulle också kunna tänka sig att vid
Omberg och Tåkern, i ett mycket vackert område,
ha en högsta hastighet om 90 km i timmen. Man
säger dock att det inte är möjligt, eftersom ni där
uppe har beslutat att det skall vara en 13 m bred
110-kilometersväg.
Jag tror inte att tanken bakom trafikpolitikens mål
var att allt skulle bestämmas så exakt. Om man
tycker att det är rimligt med en något smalare väg
förbi Omberg och Tåkern och med en något lägre
hastighet, tror jag att det är ganska klokt att
tillgodose sådana önskemål. Det gäller framför allt
om vi, vilket jag hoppas, i framtiden kommer att
styra över mera av främst den tunga trafiken till
järnväg.
Herr talman! Detta var några allmänna synpunkter
på trafikpolitiken som jag menar att vi är tvungna
att ta till oss när vi fortsätter diskussionerna om hur
vi skall få pengarna att räcka till såväl vägar som
järnvägar. Jag tror inte att vi kan undvika sådana
ställningstaganden, oavsett om vi sitter i majoritet
eller i minoritet. Det viktiga är att vi ser till
helheten i trafiksammanhangen.