Herr talman! Efterkrigstiden har präglats av
bilismens expansion. Den har inneburit en
neddragning av järnvägstrafiken. Sveriges riksdag
har under efterkrigstiden fattat ett antal
trafikpolitiska beslut som i grunden egentligen har
varit järnvägspolitiska. I 1963 års trafikpolitiska
beslut fastlades konkurrensprincipen inom de olika
trafiksektorerna. I 1979 års trafikpolitiska beslut
fastslogs att man skulle tänka
marginalkostnadstekniskt. 1988 års trafikpolitiska
beslut var i grunden också ett järnvägspolitiskt
beslut. För min del, och jag hoppas att övriga
partiföreträdare har samma uppfattning, anser jag
att dessa trafikpolitiska beslut fattades med bred
enighet i Sveriges riksdag.
Bilismens expansion har naturligtvis medfört att
landets vägnät har byggts ut ordentligt. Det
satsades väldigt mycket på byggandet av järnvägar
de närmaste årtiondena efter andra världskriget.
Många järnvägar lades också ned. Nu har vi fått en
ändrad syn på trafikutvecklingen. Vi har fått ett
mer miljömedvetet tänkande. 1988 års
trafikpolitiska beslut var i själva verket en satsning
på järnväg. Sedan SJ hade delats upp i ett banverk
och ett åkeriföretag uppdrogs åt åkeriföretaget att
under några år framöver strukturera om sig till ett
företagsekonomiskt lönsamt företag.
Därför är det oberättigat av Sven-Gösta Signell att
nu anklaga regeringen för att ha satsat 100
miljarder på en tioårsperiod utan att ha utvärderat
1988 års trafikpolitiska beslut. Man kan inte göra
en utvärdering förrän strukturomvandlingen är
färdig. Men det ligger samtidigt fara i dröjsmål. Vi
måste satsa på järnvägstrafik och vi måste bygga
nya vägar.
Karl-Erik Persson klandrar regeringen och
regeringspartierna för att man bygger motorvägar.
Det gör regeringen av inte annat än
trafiksäkerhetspolitiska skäl. Man bygger samtidigt
ut kollektivtrafiken och satsar på järnvägar. Jag
trodde att vi var överens -- även med
Vänsterpartiet -- om att vi skulle ha ett antal
transportsektorer i landet med konkurrens inom
varje sektor och mellan sektorerna på lika villkor.
Riksdagen har också, sedan trafikutskottet tagit
initiativ till det, uttalat att den vill att regeringen
skall förelägga riksdagen sina planer på
trafikinvesteringar och trafikplaneringar så att vi
kan yttra oss om dem.
Man har också begärt att regeringen, när den
verkställer riksdagens beslut, återkommer med
rapporter till riksdagen. Det har stärkt riksdagens
inflytande och betydelsen av vårt arbete. Men det
behöver inte betyda att man skall tillsätta ett antal
kommissioner. Kommissioner och utredningar tar
tid. Som läget är i Sverige i dag när det gäller
infrastrukturen har vi inte tid med långvariga
kommissioner. Vi måste redan med de befintliga
organen försöka verka långsiktigt.
Jag skall också nämna några ord om Attefors
syrliga kommentar till oss moderater om att vi går
med på biltullar. Vi är inte längre ett
oppositionsparti. Vi är ett regeringsparti i en
koalition. Vi tycker inte om biltullar, Kenneth
Attefors. Men i den gemensamma sakens namn får
vi kompromissa. Alla partier här i riksdagen är
vana vid att kompromissa, Socialdemokraterna
också. Kompromisser betyder ju att man från båda
sidor inte är riktigt nöjd, men inte heller riktigt
missnöjd. Så är det för oss med biltullar. Vi är emot
höjda bensinskatter, men vi har fått gå med på det i
samma kompromissanda. Det är inte så enkelt som
Kenneth Attefors säger, att man kan ta fyra stycken
ölbackar och stapla dem. Så enkelt är det inte. Det
trodde jag att Kenneth Attefors och hans
partikamrater hade upptäckt under sina år här i
riksdagen. Att styra landet är en komplicerad,
känslig och ömtålig uppgift. Det går inte att vara för
populistisk i det sammanhanget.
Jag tycker att det är ledsamt att
Socialdemokraterna inte uttalar den enighet som ni
under så många år har haft om vikten av
investeringar i infrastrukturen. Jag tycker att det är
ledsamt att man inte bekänner sig klarare till att det
skall finnas konkurrens mellan de olika
trafiksektorerna och inom var och en av dem och
att man med varlig hand skall använda ekonomiska
styrmedel för att få konkurrens på lika villkor. Jag
trodde att vi var överens om detta. Det är väldigt
viktigt.
Jag tycker att regeringskoalitionen med stolthet
kan se tillbaka på 1993 års beslut. I det rådande
besvärliga budgetunderskottsläget beslutade vi att
praktiskt taget 100 miljarder skulle satsas under en
tioårsperiod. Jag skall gärna tillägga att jag hellre
hade sett att man hade kunnat satsa ytterligare
några miljarder på underhållet av våra vägar. Men
det har inte funnits plats för detta i den budget som
regeringen med sin översiktliga position har kunnat
göra. Men jag hoppas att mer medel i framtida
trafikpolitiska beslut här i kammaren skall kunna
satsas på just underhållet av vårt vägnät.
Luftfarts- och sjöfartspolitiken är styrd på ett annat
sätt än vad järnvägs- och vägpolitiken är. Det är
svårt att utan vidare föra dem under samma hatt.
Men jag vill understryka att regeringen redan har
tillsatt delegationer som samverkar mellan
Banverket och Vägverket i planeringshänseende.
Med de olika delegationer som regeringen har
tillsatt avser den att utforma ett förslag till en
långsiktig trafikpolitik som kan föreläggas
riksdagen.
Med det yrkar jag bifall till lämpliga delar av
utskottets hemställan samt till vår reservation 3 i
trafikutskottets betänkande 16.