Herr talman! Jag sade redan i mitt anförande från
talarstolen att vi stod i valet och kvalet mellan att
antingen utreda 1988 års trafikpolitiska beslut eller
omedelbart satsa på såväl järnvägar som vägar.
Man valde av tidsnödsskäl den konkreta
handlingslinjen. Om vi skulle ha utvärderat 1988
års trafikpolitiska beslut, hade det tagit sin tid. Det
har säkert Karl-Erik Persson förståelse för. Det
kanske inte ens varit under denna mandatperiod
som vi hade kunnat göra de viktiga
framtidssatsningar på 100 miljarder som nu har
gjorts. Det är skäl nog.
I fråga om motorvägarna ger man uttryck för något
slags gammaldags kostigstänkande när man är
motståndare till motorvägar. Det är inte en enorm
satsning på motorvägar som vi gör. Det gäller
sträckorna mellan de tre huvudpunkterna i landet:
Malmö--Göteborg--Stockholm. Man sparar i själva
verket människoliv i mycket stor utsträckning och
får billiga transporter i den mån de går på dessa
motorvägar.
Med vår satsning på järnvägar och kollektivtrafik i
övrigt avlastar vi -- både från persontrafiksynpunkt
och från godstrafiksynpunkt -- trafiken på
motorvägar och andra vägar genom att vi gör
järnvägstrafiken mer konkurrenskraftig. Glöm
inte, alla järnvägsvänner, att vi satsar ur statskassan
någonstans runt 6--7 miljarder årligen för att hålla
ett järnvägsnät av den typ vi har i gång. Vi gör alltså
en mycket positiv miljöinsats.