Herr talman! Det här betänkandet grundas på det
som vi har fattat beslut om i riksdagen för två år se-
dan och för ett år sedan. Vad gäller den säkerhetspo-
litiska grunden för det vi skall fatta beslut om i dag är
det enligt min mening inte så mycket att tillägga.
Arbete pågår, kontrollstationsarbetet och arbetet i
försvarsberedningen som skall syfta till att hålla sta-
tens organ, i detta fall oss själva, orienterade om för-
ändringar i omvärlden som motiverar förändringar av
vår syn på totalförsvaret. Jag tror att det är få av dem
som deltar i debatten här i dag som påstår att vi har
sett några avgörande förändringar under de här två
åren. Det finns alltså inte säkerhetspolitiska motiv för
att ändra mitt partis syn på hur Försvarsmakten - i
första hand är det Försvarsmakten vi talar om - bör
vara organiserad för att kunna lösa sina uppgifter.
Enligt vår mening medger det säkerhetspolitiska
läget i dag liksom i går och förhoppningsvis även i
morgon reduktioner utöver det som majoriteten föror-
dar. Det gäller i första hand det militära försvaret men
också en del funktioner inom det civila. Skyddsrums-
byggandet är en del av det civila försvaret som är
direkt kopplat till föreställningen om ett väpnat an-
grepp. Om vi i andra sammanhang tycker att risken
för detta motiverar att vi drar ned på det militära
försvaret måste naturligtvis konsekvensen kräva att vi
även drar ned de delar av det civila försvaret som
direkt är knutna till det väpnade angreppet.
Däremot finns det naturligtvis, liksom vid varje
annat tillfälle då man fattar beslut, en föreställning om
vad som är praktiskt möjligt att genomföra under ett
år. Det är årets budget vi skall fatta beslut om.
Verksamheten skall trots allt fungera under tiden.
Den som utsätts för förändringarna måste få ett ut-
rymme och inte bara syssla med sin egen förändring, i
detta fall en minskning. Jag begriper att det kan vara
smärtsamt, energikrävande och få återverkningar långt
utöver den egna situationen och den egna organisatio-
nens betingelser.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 3 som be-
handlar ekonomi.
Både Lennart Rohdin och Henrik Landerholm har
talat om skolverksamheten. Jag tycker att man har
sagt vad som behöver sägas i den saken. Det är en
obegriplig ståndpunkt att först bestämma en organisa-
tion och sedan ta ställning till vad organisationen skall
utföra, vilket innehåll verksamheten skall ha.
Jag tror att uppgiften att förklara logiken i detta är
omöjlig. Det är därför man heller inte har hört några
försök i den riktningen. Det kanske är lika bra så. Det
står för sig självt och är obegripligt. Folk får ta ställ-
ning till om det är obegripligheter man vill höra från
våra politiker eller om det är någorlunda sammanhåll-
na resonemang som är möjliga att förhålla sig till.
Detsamma gäller helikopterorganisationen.
Jag tror att vi kan kosta på oss en liten historik, en
kort tillbakablick. Vid försvarsbeslutet 1996 lyftes
frågan om försvarets helikoptrar fram. Där krävdes en
helhetslösning och frågan lyftes ut från övriga för-
svarsfrågor. Helhetslösningen skulle så småningom
komma till stånd.
Det beslut vi fattade 1996 var att en helikopter-
flottilj skulle inrättas med lokalisering i Linköping.
Jag hade för min del synpunkter på lokaliseringen i
Linköping, men att det skulle vara en helikopterflottilj
föreföll mig klokt. Det borde genomföras. Anledning-
en till tveksamheten till Linköping var miljöfrågor.
Malmen är inte särdeles väl lämpad som plats att
bedriva flygverksamhet på. Det är å andra sidan inte
Uppsala heller. Att i alla stycken få en lösning som
inte innebär miljöpåverkan och inte medför störningar
är dessvärre omöjligt. Det går inte att få alla faktorer
på plats.
Alltnog, chefen för marinledningen fick i uppdrag
att utreda hur det här skulle gå till, alltså att föreslå en
lämplig organisation av försvarets helikoptrar. Försla-
get gick ut på remiss och i somras presenterades det
färdiga förslaget. Man föreslog fem divisioner och
presenterade det förslag som chefen för marinled-
ningen lagt fram om fyra helikopterdivisioner. Sedan
dess har vi sett många synpunkter på detta förslag,
bl.a. från militärbefälhavarna i MILO syd och MILO
mitt, från mängder av människor och grupperingar
som har att göra med den här verksamheten. Chefen
för marinledningen tog ingen hänsyn till de här syn-
punkterna utan överlämnade sitt förslag till överbefäl-
havaren, som heller inte tog något intryck av synpunk-
terna utan lämnade förslaget vidare till regeringen,
och regeringen tog överbefälhavarens förslag som sitt
eget.
Sedan drösade det in skrivelser, såväl till oss som
enskilda riksdagsledamöter som till, förmodar jag,
departementet. Sedan skrevs det motioner.
Det är obegripligt att en diskussion icke har
kommit till stånd, för det har det faktiskt inte. Det jag
har fått till svar när jag har försökt att ta upp detta är:
Det här är knepigt. Ja, det tål att tänka på. Och på
slutet: Ja, det här var svårt, men någon gång måste vi
bestämma oss.
Ekonomin tycker jag är det första exemplet om
man har synpunkter på ett förslag: Bär det här sig
eller inte? Är förändringen lönsam? Om ett av syftena
med förändringar inom totalförsvaret är att spara
pengar inom ramen för vad säkerhetspolitiken tillåter
måste ju ett förslag vara begripligt ur ekonomisk
synpunkt. I annat fall måste det finnas andra starka
skäl för att genomföra förändringen. De skälen har jag
inte hört. Däremot har jag läst en mängd andra skäl
som talar i motsatt riktning.
Jag utgår från att förslaget går igenom. Det vore
knepigt, precis som har sagts tidigare, om Socialde-
mokraterna och Centern skulle tillåta sina ledamöter
att avvika så att förslaget inte skulle gå igenom i dag.
Det här är ett exempel på beslut i riksdagen som det
är svårt att komma ut och förklara. Varför genomförs
beslut som vi inte begriper motiven till?
Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare en sak i
helikopterfrågan. Det gäller Norrlandskusten. Jag
instämmer med Lennart Rohdin. Det finns ingen an-
ledning att utveckla detta ytterligare. Lennart Rohdin
har sagt det som behöver sägas.
Hela hanteringen har naturligtvis ett samband med
den föregående frågan, dvs. svårigheten att motivera
beslut så att de blir möjliga att förhålla sig till och
argumentera mot.
Herr talman! Det finns ytterligare en sak. Det gäl-
ler ett civilt minröjningscentrum. Annika Nordgren
och jag har en gemensam reservation. Förbudet mot
antipersonella minor var välkommet. Arbetet går
möjligen långsamt, men kännetecknas trots allt av
vissa framgångar. Det är viktigt att vi understöder
processen och inte låter frågan ligga i förhoppningen
om att den så småningom löser sig av sig själv.
Röjningen av utlagda minor går långsamt. Arbetet
måste intensifieras och forskning samordnas för att
både militär och civil kompetens skall kunna utnytt-
jas. Utskottsmajoriteten skriver att det är viktigt att
inte splittra resurserna. Nej, naturligtvis inte. Det är
klart att jag inte vill splittra resurserna. Men det är
mig en gåta hur man splittrar resurser när man an-
stränger sig för att resurserna skall få en ytterligare
verkan.
Förstöringen av de stora minlagren i världen måste
dokumenteras. Jag är tveksam till hur effektiv och
tillgänglig dokumentationen kommer att bli. Sverige
har en kompetens på området. Sverige har kompetens
som bör utnyttjas för att få till stånd ett dokumenta-
tionscentrum för produktion, utplacering, användning,
lagring, export, destruktion m.m. Det är mycket ange-
läget, och det skulle förmodligen inte kosta särskilt
mycket.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationer-
na 3, 12, 18, 22, 23 och 24.