Herr talman! Försvaret hör inte längre till de poli-
tiska områden som är mest i ropet. Omvärldssituatio-
nen är som bekant mindre akut än under detta århund-
rades huvuddel, som präglats av stormaktsmotsätt-
ningar och tre förödande krig.
Det första världskriget följdes visserligen av en
kort och om än i efterhand tydligt överdriven opti-
mism, medan det andra omedelbart följdes av det
tredje kalla världskrig som präglat de flesta av oss här
inne.
Har då den eviga freden kommit? Det vet vi fak-
tiskt ingenting om. Men som ansvarsfulla beslutsfatta-
re är det vår oeftergivliga uppgift att se till att försva-
ret behandlas på ett sätt som skapar bästa möjliga
förutsättningar för att Sverige skall kunna leva i fred
och frihet också om 5, 10 och 50 år. Freden är aldrig
evig. Det visar inte minst krigen i vår egen världsdel
under detta decennium. Men ansvaret för säkerhet och
försvar är eviga för varje statsbildning. Så länge tan-
ken på våld som metod för ensidig konfliktlösning,
tanken på våldet som politiskt instrument finns levan-
de i vår egen världsdel krävs en gard mot det som
osäkerheten kan föra med sig.
Vi sätter alla stort hopp till den unga ryska demo-
kratin. Många tecken pekar mot en successiv stabili-
sering och kanske t.o.m. en strimma ljus i tunneln vad
gäller den ekonomiska utvecklingen. President Jeltsin
har skickligt styrt mellan de rödbruna krafternas
blindskär. Ryssland är på väg, och i många avseenden
på rätt väg.
Men än är inte kampen mot den ondska som for-
made Sovjetunionen över. Den utbredda acceptansen
av förtrampandet av demokrati och mänskliga rättig-
heter i Vitryssland och presidentens ständiga kamp
mot en duma som är långt mer reaktionär än den egna
regeringen kännetecknar rysk politik. Vi kan hoppas
att de onda krafterna, de för vilka våld och folkrättslig
aggression är naturliga medel för att hävda ryska
intressen på före detta Sovjetunionens territorium och
i det nära utlandet, har förlorat för gott. Men vi kan
inte vara säkra.
Denna veckas ståtliga besök visar om inte annat
att demokratin hänger på en tämligen skör tråd. Presi-
dent Jeltsin kan inte omväljas år 2000. Det finns inget
utvecklat civilt samhälle och ingen partistruktur som
står redo att fylla ut det vakuum han kommer att läm-
na efter sig. Skulle hans hälsa försämras står ingen
naturlig efterträdare på kö. Jeltsins utspel om en 40-
procentig reduktion av ryska styrkor i främst nord-
västra Ryssland visar emellertid på en mycket realis-
tisk ansats i försvarspolitiken. Å andra sidan kan
hävdas att den ryska krigsmakten, som formellt består
av 1,7 miljoner man i dag men som skall bantas till
1,2 miljoner, i verkligheten inte har mer än 7-800 000
man. Så oavsett hur man räknar handlar det snarast
om en rekrytering av fler soldater och officerare än
vad man har i dag.
Ryssland behöver en militärreform och initialske-
det verkar nu vara passerat. Efter en 40-procentig
reduktion men med samma anslag står den ryska
krigsmakten förhoppningsvis starkare än i dag, då det
mesta av försvarsanslagen används till att mätta man-
narnas munnar. Ett 160-miljonersland som Ryssland
har rätt till ett starkt försvar. Men frågan är hur vi
själva skall agera när och om den militära potentialen
i vårt närområde faktiskt riskerar att förstärkas genom
en militärreform och minskningar i Jeltsin-klass.
Det är bra att regeringen har avvisat de ryska för-
slagen om säkerhetsgarantier till de baltiska länderna,
dels därför att balterna inte vill ha dem utan helt andra
garantier, dels därför att de ryska propåerna bygger på
modellen icke-aggressionsavtal, en modell som för
tankarna tillbaka till mellankrigstiden och Molotov-
Ribbentrop-pakten. Det väcker gamla minnen till liv
och har inget i dagens debatt att göra. Är det inte en
självklarhet att demokratiska länder lovar att inte
angripa varandra? Det behöver inte sägas, än mindre
fästas på papper.
Vad gäller president Jeltsins propåer om ett renod-
lat europeiskt ansvar för Europas säkerhetsstruktur
borde regeringen markera. Natos betydelse och
USA:s roll för fred och säkerhet kan aldrig underskat-
tas. Utan stödet från den andra sidan Atlanten skulle
Europa sannolikt besegrats under de tre krig som
slutligen vändes till seger.
Vår säkerhetspolitik måste vara långsiktig. Om det
kan vi alla i ord vara överens. Men överensstämmer
orden med handling? Satsar vi tillräckligt på försva-
ret, och är försvaret rätt utformat för att fungera som
det åtminstone i ekonomiska termer viktigaste instru-
mentet för vår säkerhetspolitik i dag och i framtiden?
I den försvarspolitiska verkligheten traskar rege-
ringen patrullo. Så kan den del av budgetpropositio-
nen som handlar om försvaret och den skrivelse som
riksdagen fått ta del av karakteriseras. Tolv månader
efter försvarsbeslutet presenteras inga större nyheter.
Det är i sig inte anmärkningsvärt om det vore så att
verkligheten teg och samtyckte. Nu är det inte så.
Försvarets ekonomiska situation är prekär. Vem
som bär ansvaret är inte uppenbart, men ansvaret för
att göra något åt det ligger entydigt på regeringen.
Redan fyra månader efter försvarsbeslutet meddelade
ÖB att det saknades 300-500 miljoner för att kunna
genomföra det som planerats med försvarsbeslutet
1996 som grund. Blev försvarsbeslutet 1996 på det
sättet det allra kortaste försvarsbeslutet - strax före
1987 års beslut, som åtminstone höll i ett år, eller
1982 års beslut, som höll i två.
Under hösten har nya larmrapporter nått utskott
och allmänhet. Kanske räcker inte de 300-500 miljo-
nerna. Nu handlar det i stället om 10, ja, kanske 13
miljarder som fattas fram till 2002. Och från 2008 har
uppgifter nått oss om att minst 8 miljarder saknas per
år om samma verksamhet som nu skall bedrivas.
Detta underlag saknades helt i förra årets beslut.
Riksdagen ställs nu inför tragiska och ofullbordade
faktum samtidigt som regeringen väljer att skylla på
Försvarsmakten och ber dem återkomma. Regeringens
förhoppning är väl sannolikt att skjuta de svåra frå-
gorna till efter valet. Frågan är om det är ansvarsfullt.
Borde inte det som skall göras presenteras för väljar-
na redan nu?
Om regeringen har fullständigt ansvar för något i
försvaret så är det utan tvekan pengarna. Regeringen
styr riket, och det innebär att skattebetalarnas pengar
skall och måste användas så klokt och effektivt som
möjligt och dessutom bara till ändamål som riksdagen
har bestämt. Erik Åsbrink, som enligt egen uppfatt-
ning nu har sanerat färdigt statsfinanserna, kanske kan
hjälpa försvarsministern och kollegerna på Fö att
sanera försvarsekonomin.
Regeringens förslag och skrivelse är dåliga. Det
hävdar jag utan att bedöma sakinnehållet i politiken.
Den har också brister som jag återkommer till. Men
det som kännetecknar förslag och information är den
halvkvädna visan och det ibland bristande engage-
manget. Jag förstår att det har varit svårt för Björn
von Sydow att ta över ett försvarsbeslut som bar Tha-
ge G Petersons signum, men nu har smekmånaden
gått och blivit ett år. Varför är inte underlaget bättre,
försvarsministern? Varför skickar ni oss förslag som
inte är tillräckligt beredda och där utredning och
beredning ännu pågår?
Försvarsmaktens skolorganisation är det första ex-
emplet. Det enda argumentet för att fatta beslut nu är
att departementet anser att underlaget är tillräckligt.
Utskottets offentliga hearing gav det motsatta beske-
det. Alla partier, utom de som i regionalpolitisk
kompromissiver bortsett från de tunga sakargumenten,
dvs. Centern och Socialdemokraterna, är överens om
att vänta till dess att utbildningens innehåll avgjorts
och har reserverat sig mot utskottets beslut. Manar
inte det till eftertanke i fråga om skolorganisationen?
Eller är det en helt annan logik som styr socialdemo-
krater och centerpartister?
Frågan om framtidens skolorganisation är oerhört
väsentlig. Officersutbildningen är central eftersom
officerarnas kompetens med den anpassningsfilosofi
vi nu försöker skapa i ordets rätta bemärkelse är för-
svarets kärnkompetens. Därför är det djärva och
grundlösa experimenterandet mycket riskfyllt. Ännu
är det långt ifrån bevisat att en inledande - om det nu
blir en eller, hemska tanke, två terminer - försvar-
smaktsgemensam grundutbildning av officerare ger
några pluseffekter annat än möjligtvis ekonomiska.
Direkt efter värnplikten skall de unga aspiranterna
rycka in till en försvarsmaktsgemensam utbildning.
Men bara två år senare skall de vara i det närmaste
fullfjädrade krigsplutonchefer i armén och kunna lösa
sin uppgift där. Jag är oerhört rädd för att yrkeskom-
petensen hos officerarna urholkas med den ansats som
regeringen har med sitt förslag.
Jag vill fråga försvarsministern: Varför börja i fel
ända när det gäller skolorganisationen? Varför inte
börja med utbildningen och dess innehåll och därefter
fastställa organisationen?
Och en sista brasklapp: Om utbildningens innehåll
efter det att skolutredningens huvudbetänkande pre-
senteras i januari förändras på ett avgörande sätt så
förutsätter jag att den kommer upp till prövning i
riksdagen på samma sätt som det principbeslut som
lade fast grunderna för det som då kallades en ny
befälsordning och som fattades av riksdagens i början
av 70-talet.
Ledningsorganisationen är den andra frågan där
regeringen - som förvisso har såväl berednings- som
beslutsansvaret - passar och hänvisar till pågående
beredningsarbete. Utskottet konstaterar att man kom-
mer att ta upp frågan i ett särskilt betänkande i vår.
Frågan är vad regeringen kan, vågar och vill göra
innan dess.
Även i frågan om Försvarsmaktens helikopteror-
ganisation finns en fempartireservation. När fem par-
tier från så vitt skilda utgångspunkter kommer fram
till samma slutsats i ett praktiskt spörsmål, ställer ni er
aldrig frågan om det är rätt? Eller är denna kompro-
missernas koalition så bräcklig att den inte tål sak-
granskning?
I flera frågor framför ett enigt utskott hård kritik
mot regeringen.
Frågan om framtidens personalförsörjning knyter
nära an till det jag tidigare talat om vad gäller skolor-
ganisationen, men den rymmer också mycket annat.
Regeringen har tre gånger avkrävts en sammanhållen
syn på frågorna om yrkes- och reservofficerarnas
utbildningssystem och befälsordning. Regeringen
svarar nu för tredje gången undvikande - ja, i skrivel-
sen med ordvändningar av närmast goddag-yxskaft-
karaktär.
Det måste bli en ändring på detta nonchalerande
av denna den kanske viktigaste långsiktiga frågan.
Regeringen måste ta den på allvar och tycka något. I
brist på tyckande förutspår utskottet enhälligt - om än
med olika uttryckssätt - en parlamentarisk utredning
som kanske kan åstadkomma vad regeringen hittills
inte klarat av. Kombinationen av 13 år med den s.k.
nya befälsordningen och de stora förändringar som
försvarets organisation och uppgifter under de senaste
åren undergått motiverar mer än väl en sådan översyn.
Jag hoppas att försvarsministern håller med om detta.
Även i frågan om strategi och operationer riktar
ett enigt utskott i sak en hård kritik mot regeringen.
Med en moderat partimotion som grundval konstate-
ras att regeringen inte förmått redovisa en sammanhål-
len syn på förhållandet mellan säkerhetspolitisk om-
världsanalys, strategiska överväganden, operativa
grundprinciper och kraven på Försvarsmaktens ope-
rativa förmåga. Sverige saknar med andra ord såväl
en strategi för nationell säkerhet som en försvars-
doktrin för hur det militära försvaret skall utnyttjas.
Det är inte tillfredsställande.
Även på detta område tillåter jag mig att rekom-
mendera försvarsministern en djupdykning. Den hårt
belastade linjeorganisationen i Försvarsdepartementet
lär inte göra det av sig själv.
Försvarsdepartementet föranleder för övrigt ut-
skottet att göra ytterligare en enig kommentar. Inte
någon regering har förmått att förstärka denna del av
Regeringskansliet på ett sådant sätt att en självständig
förmåga till analys och utvärdering av myndigheter-
nas förslag uppnåtts på alla de områden där det verk-
ligen behövs. Utskottet utgår välvilligt från att det
moderata motionsyrkandet om en förstärkning av
departementet kommer att tillgodoses. Kanske kan
försvarsministern ge besked om detta här i dag.
Till sist några ord om anpassningen, som i 1995
och 1996 års försvarsbeslut var det kanske viktigaste
motivet för att den nedrustning som regeringen före-
slog skulle vara möjlig. Den startade redan i 1992 års
försvarsbeslut, men vi måste nu - fem år senare -
ställa oss frågan vad som egentligen har gjorts. Vilka
redovisningar har riksdagen fått? Regeringen har haft
tid för att presentera ett fullödigt underlag i frågan
men rör sig fortfarande på ett filosofiskt plan.
Detta räcker inte, och svagheten i hanteringen får
oss moderater tillsammans med Folkpartiet att nu för
första gången reservera oss mot den legära inställning
som utskottsmajoriteten har gjort sig till tolk för.
Brister i fortsättningsutbildning, tidigare repetitions-
utbildning, och i befälskompetens gör tillsammans
med regeringens hållning när det gäller de försvarse-
konomiska problemen att den kortsiktiga anpassning-
en - alltså den ettåriga återtagningen - ter sig alltmer
problematisk. Detta riskerar att skapa ett oöverstigligt
berg, som inte låter sig hanteras på ett år.
Hur skall svenska folket kunna tro på den anpass-
ningsprincip som vi hittills i teorin varit överens om
såsom nödvändig, när ni inte förmår fylla principerna
med innehåll, försvarsministern? Varför har inte re-
geringen, som riksdagen gav till känna önskemål om
redan 1995, tillsett att noggranna planer över utbild-
ning och materielanskaffning upprättats?
Jag är ledsen att behöva säga att vårt tålamod i
den här frågan nu är slut. Vi begär inte annat än att
regeringen skall ta det som riksdagen gång på gång
har uttalat på allvar. Försvarsministerns konstitutio-
nella kunskaper borde göra att självklara påpekanden
om respekten för riksdagens beslut inte skall klinga
ohörda. Jag hoppas att vi kan lita på att det blir bättre
när det är följderna av försvarsministerns egna pro-
positioner som vi skall följa upp.
Herr talman! Jag nämnde inledningsvis att för-
svarsfrågorna i den allmänna debatten rasat en del på
intresseskalan. Likväl förtjänar de alltid som de exis-
tentiella frågor de är sin egen uppmärksamhet. Vi har
lagt fram ett heltäckande förslag till hur försvaret
borde vara utformat, och vi är beredda att anvisa de
medel som behövs för ett starkt försvar också i fram-
tiden. De nu aktualiserade problemen visar att våra
anslagsförslag redan förra året var välmotiverade. De
pengarna hade behövts nu för att förverkliga också de
begränsade ambitionerna i 1996 års försvarsbeslut.
När det gäller den ekonomiska ramen medger vår
nya budgetprocess dock inga reservationer. Av denna
anledning och för tids vinnande inskränker jag mig till
att yrka bifall till reservation 10, som avser den cent-
rala inriktningen i dagens beslut.