Fru talman! "Handikapp är i stor utsträckning en
följd av brister i samhället. Därför kan handikapp
elimineras. Det gör man genom att förändra samhäl-
let." Det konstaterandet gjordes av dåvarande Handi-
kappförbundens Centralkommitté för 30 år sedan.
Fortfarande får dock familjer med funktionshindrade
familjemedlemmar lägga ned mycket energi på att
kämpa för sina rättigheter och möjligheter, så mycket
att man inte hinner eller orkar med annat, många
gånger med åtföljande påfrestningar av samlivet.
Långa handläggningstider och ibland felaktiga beslut
i socialtjänst och försäkringskassa underlättar inte.
Barn har mycket lätt att acceptera varandras han-
dikapp. Däremot har vuxna ofta svårt att acceptera
exempelvis lärare med handikapp. Man tror att alla
kroppskrafter behövs för att hålla ordning i en klass.
Jag hörde i höstas ett radioprogram med en ung blind
lärare. Under studietiden mötte hon många, även
inom utbildningsvärlden, som påstod att hon måste
kunna se för att kunna hålla ordning. Det visade sig
att klassen i stället utvecklade ett lojalt samarbete,
som ersatte det hon inte kunde se - ett samarbete man
nog skulle önska sig även utan handikapp.
Barn accepterar alltså lätt varandras handikapp,
men vart tar den inställningen vägen under skoltiden
eller efter den? Är det vuxnas inställning som smit-
tar?
Bristande resurser i skolan har lett till att barn
med handikapp, framför allt osynliga handikapp, inte
får stöd i den utsträckning de behöver. Antalet elever
inskrivna i särskola har ökat med 60 % de sista tio
åren. I en del fall har det rört sig om s.k. stökiga barn,
utan synbara begåvningshandikapp. Det har helt en-
kelt varit ett sätt att kunna ge mer stöd. Till det kom-
mer den vetenskapliga striden kring diagnoserna
DAMP, ADHD, HKD osv.
Socialstyrelsen bör här ta initiativ till ett samar-
bete med Skolverket och Kommunförbundet. Barnet
är skyldigt att gå i skola, men skolbarnen omfattas
också av arbetsmiljölagen, och därför bör man se det
så, att barnet har rätt till skola.
Den vuxne har rätt till arbete. Denna rätt förutsät-
ter rätt till rehabilitering vid sjukdom eller funktions-
hinder. Men försäkringskassornas rehabilite-
ringspengar har åtminstone inte räckt i år. Enligt
Gerhard Larssons utredning Rehabilitering till arbete
ger varje krona som satsas på rehabilitering 9 kr till-
baka till samhället. Även om man inte skulle kunna
rehabiliteras till ett arbete, uppnås oftast ett bättre
välbefinnande och därmed mindre sjuklighet.
Beträffande rehabilitering av barn har det obser-
verats att stora brister föreligger beträffande möjlig-
het till rehabilitering vid förvärvad hjärnskada. Det är
ett påpekande som under flera år har återkommit från
flera partier.
Rätten till arbete kräver också att olika stöd finns
för att personer med funktionsnedsättning ska kunna
få meningsfulla arbeten. Lönebidrag och inskolning
med mentorer är här viktiga instrument. Lönebidrag
bör få kombineras med arbetsbiträde för anställd med
kommunikationshinder.
Det verkar som om arbetslivet lättare accepterar
synliga handikapp än osynliga. Här behövs utbildning
för arbetsledning inom näringslivet samt handläggare
i kommuner och försäkringskassor. Beträffande barn
med osynliga handikapp behövs ett tvärfackligt sam-
arbete mellan hälso- och sjukvård och skola eller
förskola. Utbildningsmaterial behöver tas fram.
Kristdemokraterna anser att en nationell handlings-
plan behövs för detta. Allergier är den största gruppen
av osynliga handikapp, och dessutom finns det en hel
del till.
De döva är att se som ett folk med ett helt annat
språk och egen kultur. En kultur förutsätter att man
har möjligheter att kommunicera med varandra i
skola, i arbete, på fritid och hemma. Vid besök i
sjukvård och kontakt med det officiella samhället i
övrigt ska därför den döve vid behov ha rätt till teck-
enspråkstolk, som bör ha auktorisation som sådan.
Vuxendöva är faktiskt sämre ställda, eftersom de-
ras tillhörighet är i det hörande samhället. Därför är
det oerhört väsentligt att hörselrehabilitering och
hörhjälpmedel ordnas utan dröjsmål. Det gäller även
för äldre människor.
Ännu större kommunikationshandikapp har de
dövblinda. De dövblinda är ganska få. Föreningen
Sveriges Dövblinda har ca 300 medlemmar i landet.
Stora insatser behövs även socialt. Därför har före-
ningen sedan gammalt bedrivit en omfattande verk-
samhet. En del av denna verksamhet ersätts över
anslag 16:4 i budgeten, Bidrag till viss verksamhet
för personer med funktionshinder. Eftersom medlem-
santalet självfallet inte kan bli så stort, har förbundet
dock drabbats av de nya bidragsreglerna, vilket gör
att man får skära ned på verksamheten.
Demensförbundet har en omfattande telefonråd-
givning och anser också att bidraget är för litet, trots
ökning. Enligt en ny förordning är det nu Socialsty-
relsen som fördelar bidragen till handikapporganisa-
tionerna. Utskottet påpekar att Socialstyrelsen årligen
ska redovisa sin fördelning. Vi kristdemokrater
kommer att noga följa denna fråga.
Kristdemokraterna har också begärt en utredning
om hjälpmedelssituationen. Utskottet hänvisar till att
en utredning ska tillsättas angående hjälpmedelsför-
sörjningen för studerande med funktionshinder, i alla
åldrar. Dessutom ska en utredning tillsättas om hur
den nya tekniken kan anpassas så att olika gruppers
behov av hjälpmedel kan tillgodoses. Eventuellt
kommer denna utredning också att se över de långa
väntetiderna och andra problem för hörapparatsför-
sörjningen. Kristdemokraterna anser att utredningen
bör belysa hjälpmedelsförsörjningen rent allmänt.
Den utredning som i beslutades i våras om handikap-
pades ekonomiska situation bör också belysa frågan
om avgifter för hjälpmedel.
Vi kristdemokrater har också begärt ett förslag till
ny utformning av bilstödet. Det är bra att detta över-
vägs i Regeringskansliet, men vi vill ha denna över-
vägning färdig så snabbt som möjligt, så att den kan
resultera i ett förslag. Tillgång till egen bil ökar liv-
skvaliteten betydligt för funktionshindrade, konstate-
rar regeringen i budgettexten. Många otidsenliga
egendomligheter vidlåder den nuvarande utformning-
en. Jag yrkar härmed bifall till reservation 14.
Vi har också flera gånger motionerat om förbätt-
ring av färdtjänsten. Här är handikapporganisationer-
na mycket aktiva, och en del intressanta förslag har
faktiskt framkommit, exempelvis att man skulle kun-
na välja servicenivå inom färdtjänsten. Faktum är att
anpasningen av kollektivtrafiken har gått mycket
långsamt, fast statsbidrag faktiskt utbetalts för detta
de sista åren.
Som vi tidigare påpekat i denna kammare finns
det mycket missnöje med färdtjänstens funktion, även
om den på vissa platser har blivit bättre. Vägverket
utreder detta, som vi nyss hörde, och vi kristdemo-
krater hoppas också här på ett så snabbt handläggande
som möjligt.
Vi är glada att riksdagen tagit beslut om att 65-
årsgränsen tas bort för assistansersättning till de han-
dikappade. Vi menar dock att reglerna ska gälla oav-
sett ålder om man bedöms tillhöra personkretsen.
Kvar står också att vi vill ha bort schablonersättning-
en.
Vi kristdemokrater har också motionerat om ut-
redning av tillämpning av LSS vid psykisk sjukdom.
Vi har begärt en utredning också om den sammanlag-
da effekten av LSS och socialtjänstlagen beträffande
personligt stöd, men utskottet uttrycker endast sin
uppskattning av att verksamheten med personligt
ombud permanentas och att man ser framemot vida-
reutvecklingen. Men det finns stor osäkerhet i kom-
munerna om hur psykisk funktionsnedsättning ska
bedömas, och det finns stor kunskapsbrist när det
gäller psykisk funktionsnedsättning över huvud taget.
Slutligen vill jag säga att kristdemokraterna länge
har krävt en generell lagstiftning mot diskriminering.
Glädjande nog tillkännagav riksdagen i våras i sam-
band med behandlingen av handlingsplanen för han-
dikappolitiken detta önskemål.