Herr talman! Det är ingen överdrift att påstå att få
politiska frågor är så diskuterade av gemene man som
frågorna om invandrings- och invandrarpolitiken. Det
är heller ingen överdrift att påstå att det bland många
finns en utbredd oro och kritik över den förda politi-
ken.
Det är inte så svårt att förstå. Knappast något eu-
ropeiskt land har under de senaste 10-15 åren tagit
emot så många invandrare i förhållande till sin folk-
mängd som Sverige. De stora invandringsströmmarna
kom dessutom under en period då vår ekonomi mer
eller mindre brakade samman efter årtionden av grav
misskötsel. Arbetslösheten och bidragsberoendet hos
de sent komna invandrarna, relativt de infödda svens-
karna, är mycket högt. Detta faktum har också verifie-
rats senast i en utredning från Kommunförbundet.
Kostnaderna för invandringen har varit och är
mycket stora, sannolikt uppåt 20 miljarder per år, och
då talar jag om nettokostnader. En del kommuner har
särskilt tunga socialbudgetar på grund av att många
invandrare koncentreras till vissa orter och bostads-
områden. Utanförskap föder frustration och leder
tyvärr många gånger till våldshandlingar. Invandrare
är överrepresenterade i brottsstatistiken när det gäller
bl.a. våldsbrott. Främlingsfientlighet, ibland med rent
rasistiska övertoner, kan lätt uppstå, och den kan rikta
sig mot både infödda svenskar och invandrare. Be-
greppet respekt har bland en del invandrarungdomar
fått en närmast absurd dimension.
När nedskärningar i vården och skolan sker ute i
kommunerna finns det människor som oroas även av
att socialkostnader för bl.a. invandrare konkurrerar ut
anslag till vård och skola. Vi måste respektera dessa
människors oro. Vi måste också ha respekt för att
många infödda svenskar känner sig främmande för
vissa invandrargruppers livsstilar och religion. Att
tycka så är mänskligt och alls ingen rasism, som
ibland pådyvlas dem som inte har de politiskt korrekta
åsikterna. Ordet rasism är för övrigt ett ord som an-
vänds väl generöst i den svenska debatten. Men jag är
också säker på att många invandrare har svårt med
den västerländska livsstilen. Det finns trots allt ett
uttryck att "ta seden dit man kommer". Det ligger en
hel del i det. Det är trots allt i Sverige vi bor.
I likhet med andra europeiska länder står Sverige
inför en stor utmaning och en svår balansgång. Å ena
sidan finns en önskan att slå vakt om den kulturella,
språkliga och historiska identitet som vårt land bär
med sig och som utgör själva fundamentet för be-
greppet nationalstat. Den svenska profilen, särarten,
är för infödda svenskar mycket viktig och en källa till
stolthet och samhörighet. Vårt gemensamma kulturarv
och historia skall inte relativiseras. Det skall utgöra
fundamentet när vi bygger vår framtid tillsammans i
en ny tid.
Å andra sidan har vi klart för oss att tillvaron ald-
rig blir som den var, att globaliseringen påverkar oss
alla, att kommunikationstekniken minskar avstånden
mellan världsdelar och länder på ett dramatiskt sätt.
Den globala rörligheten och kommunikationen är ett
faktum, och det är givetvis positivt. Den fria rörlighe-
ten för människor inom EU byggs nu ut alltmer och
inkluderar snart ännu fler länder än de nuvarande 15.
Invandringen från fattigare länder beror till stor
del på att skillnaderna i livsbetingelser är så skarpa
mellan den rika världen och den fattiga. Våra förplik-
telse ett ge flyende skydd är självklar. En flyktingpo-
litik med migrationspolitiska förtecken är därför nöd-
vändig och också beslutad av riksdagen förra året vid
denna tid.
Herr talman! Sverige är inte något Minnesota dit
man kommer och bryter ny mark som Karl-Oskar och
Kristina. De som förespråkar fri invandring vill ju
gärna att Sverige skall bli ett land dit man kan komma
och själv ansvara för sitt liv och sin framtid utan att
ligga någon annan eller staten till last. Visionen av en
värld utan gränser är mycket tilltalande och börjar nu
sakta realiseras åtminstone i Europa. Men varken i
Europa eller för den delen i USA och Kanada diskute-
ras en fri arbetskraftsinvandring. En reglerad invand-
ring med stark betoning på skyddsbehövande är och
kommer att bli den europeiska modellen.
Detta utesluter inte alls att en ökad arbetskraftsin-
vandring från länder utanför EU kan bli aktuell om
seriösa förutsättningar finns i de enskilda fallen. In-
vandringspolitikens utformning är ändå avgörande för
hur en integrationspolitik skall lyckas. Vare sig vi
gillar det eller inte måste gradvis en samsyn upprättas
inom EU för att undvika att vissa länder mer än andra
får de stora flyktingströmmarna vid massflyktssitua-
tioner. Sverige bör därför aktivt även fortsättningsvis
arbeta för gemensamma regler för asyl och invand-
ring.
När jag nu inledningsvis målat en kanske något
dyster bild av den senare invandringens effekter och
problem gör jag det inte för att stigmatisera invandra-
re, långt därifrån. Begreppet invandrare är egentligen
olyckligt därför att det leder till ett de-och-vi-
tänkande som vi måste bort ifrån. Men icke desto
mindre är det ett faktum att stora grupper av utom-
nordiska invandrare generellt har påtagliga problem
att komma in i det svenska samhällslivet. Det är fak-
tiskt därför vi står här och debatterar. Jag konstaterar
att Sverige inte på ett bra sätt klarat att ge dessa in-
vandrare de goda betingelser som måste till för att var
och en skall kunna ta ansvar för sina liv och bygga en
ny tillvaro i värdighet.
Invandringen har historiskt betytt mycket för Sve-
riges utveckling och välfärd. Invandrare är i första
hand människor som behöver skydd, som har varit
tvungna att lämna sitt land för att starta ett nytt liv och
ge sina nära och kära ett tryggare liv än vad som kun-
de ges i hemlandet. Många bär med sig traumatiska
upplevelser från krig och förföljelse, medan andra
främst söker sig hit för att komma ifrån allmänt elän-
de och fattigdom. Många lyckas bra, andra har inte
den utbildning eller den sociala och kulturella kompe-
tens som efterfrågas på arbetsmarknaden. Förfärande
nog diskrimineras många kompetenta invandrare bort
från arbetsmarknaden av arbetsgivare och fackföre-
ningar som inte är villiga att se mångfaldens positiva
sidor.
Varför misslyckas vi att ge de nykomna de liv-
schanser som de är värda? Varför blir invandringen
nu ett problem snarare än en möjlighet så som den
skulle kunna vara?
Över åren har en samhällsmodell byggts upp som
präglas av enhetlighet och stelhet. Skyhög beskatt-
ning, orealistiska ingångslöner, hindrande arbetsrätts-
regler har bidragit till lägre tillväxt än i jämförbara
länder. En bristande förståelse för företagande och för
företagare och ständiga prioriteringar av den offentli-
ga sektorn har hämmat utvecklingen i Sverige, och så
sker alltfort. Misslyckandet att skapa tillväxt och
sysselsättning avspeglas övertydligt när det gäller
invandrarnas situation. Den svenska välfärdsmodellen
klarar inte det annorlunda, det nya, det oväntade och
det individuella. Vi får alla partier i större eller mind-
re grad ta ett ansvar för att vi inte lyckats bättre.
Regeringens förslag till ny integrationspolitik är
vällovlig, men sett i ett större perspektiv kommer
propositionen inte att betyda så mycket. Det är helt
andra krafter som kommer att avgöra om invandrarna
kommer att lyckas att bli fullvärdiga medspelare i
samhällslivet. Det handlar om hur vi förnyar Sverige
och om hur vi öppnar oss själva, hur vi förhåller oss
till det nya som strömmar emot oss genom globalise-
ringen av vår tillvaro, av möten med andra kulturer
och människor.
Herr talman! Förnyelsen av Sverige måste komma
till stånd. Vi moderater anser att man måste ändra
synsätt. Den enskildes perspektiv är det viktigaste.
Hur skall vi kunna röja undan hinder för att möjliggö-
ra ett ökat eget ansvar? Hur skall vi bryta upp den
stundom förlamande omhändertagandekultur som gör
invandringen till ett socialt problem i stället för en
tillväxtfaktor? Hur skall vi bryta bidragsberoendet,
som så kostsamt för samhällsekonomin och så degra-
derande för den enskildes värdighet?
I vår reservation 1 utvecklar vi våra ståndpunkter i
korthet. Vi menar att statens förhållningssätt till före-
tag och företagande måste förändras och förbättras,
att arbetsmarknaden görs till en verklig marknad där
utbud och efterfrågan kan närma sig varandra, görs
mer flexibel, att skatterna sänks så att vanliga hushåll
kan efterfråga tjänster efter eget skön. Tjänstesektorn,
inte minst hushållssektorn, måste öppnas. Här finns
många jobb som nu utförs svart eller på fritid av pres-
sade heltidsarbetande. Om man kan ha ROT-avdrag,
varför kan man inte ha avdrag för en del köpta hus-
hållstjänster?
Det måste bli enklare att starta och driva företag,
enklare att vara arbetsgivare. Många invandrare är
inriktade på företagande och bär i stor utsträckning
med sig detta från sina hemländer.
En förnyelse av Sverige är det stora och viktiga
projekt som ligger framför oss och det är långt vikti-
gare än t.ex. om vi skall ha ett integrationsverk eller
inte, om vi skall lägga ned Invandrartidningen eller
inte.
Vi moderater har väckt flera partimotioner som
anvisar en politik för tillväxt, trygghet och förnyelse
och som är långt mer betydelsefull för allas vår fram-
tid än den föreliggande integrationspropositionen.
Men vi inser givetvis det politiska ansvaret för att
underlätta invandrares integration och att särskilda
beslut måste fattas. Det finns en hel del som vi i och
för sig är överens med regeringen om, annat inte.
Statens uppgift skall vara att motarbeta ojusta hin-
der, erbjuda kompensatoriska insatser på utbildnings-
området och se till att alla får rimligt lika möjligheter
och villkor oavsett ursprung. Därför anser vi att dis-
krimineringslagstiftningen måste ses över och få en
ökad skärpa. Vi har i dag sett att en utredning om
detta har lagts fram, och den får vi studera närmare.
Vi tror också att det på kommunal nivå är motive-
rat med olika åtgärder för att skapa en meningsfull
tillvaro för dem som är bidragsberoende så länge som
det rör sig om generella åtgärder. Jag har under åren
sett en rad olika projekt som varit positiva och me-
ningsfulla, men också en del som inte har känts så
motiverade.
Vi tror inte att säråtgärder gagnar invandrare. Det
är fel att reglera in en integration. S.k. frivilliga planer
för positiv särbehandling är tveksamma. Vi skall se
människor som individer och inte som tillhörande en
grupp.
Språket är den viktigaste integrationsfaktorn. Un-
dervisning i svenska måste överordnas all annan ut-
bildning. Man måste också ge akt på de svenska bar-
nens situation i invandrartäta skolor så att inte deras
språkutveckling hämmas. Hemspråksundervisningen
är främst något som bör ske utanför skolans ram, och i
stället bör frigjorda resurser användas i svenskunder-
visningen.
Friskolor på religiös, kulturell och språklig bas är
positivt eftersom vi tycker att det är bra med ökad
mångfald och enskilda initiativ. Samtidigt är vi med-
vetna om att sådana skolor i vissa fall kan bidra till att
försvåra den integration som vi i övrigt eftersträvar.
I ett särskilt yttrande har vi också i egenskap av
enskilda ledamöter poängterat att det bör krävas
språkkunskaper i svenska för att få svenskt medbor-
garskap, låt vara att detta krav inte i alla lägen kan
vara absolut.
I likhet med regeringen tycker vi att det är bra
med ökad mångfald i samhällslivet och inom närings-
livet, och vi tror att s.k. managing by diversity blir
alltmer intressant för företagen och andra.
Vi anser att det finns en logik i att dela Invandrar-
verket, men att en sådan delning inte är motiverad av
de skäl som har angivits i propositionen. Att nu
avknoppa integrationsansvaret på SIV bör alltså anstå
till dess att man har sett över hela SIV:s verksamhet
och organisation.
DO bör givetvis vara fristående och självständig
samt utrustas med en bättre lagstiftning mot diskrimi-
nering.
Herr talman! Sett över tiden är invandring och ut-
vandring en naturlig företeelse. Så har alltid skett och
så kommer att ske i framtiden. Etniska, språkliga och
kulturella mönster bland grupper av invandrare har i
många fall bevarats i generationer. Respekt och tole-
rans för detta måste finnas. Så skall det vara, och det
finns ingen anledning för staten att ha en åsikt om
detta. Men det finns också en viss risk om en utveck-
ling sker mot ett mångetniskt samhälle. Motsättningar
och spänningar kan då riskeras att byggas in, mot-
sättningar också mellan olika etniska grupper.
Staten skall inte bedriva någon assimilationspoli-
tik. Det är givetvis upp till var och en att förhålla sig
till det svenska samhället som man själv önskar så
länge man tar ansvar. Den enskildes värdighet måste
värnas. Men vi skall inte ställa annorlunda krav på
invandrare än på infödda svenskar.
Något slags kultur- eller moralrelativism kan inte
leda till annat än ökade spänningar i samhället. De
grundläggande värderingar som vi i Sverige under
lång tid har processat fram i demokratisk ordning
måste gälla alla. Det gäller synen på demokrati, på
mänskliga rättigheter, på jämställdhet, på barns rätt,
på rättsstaten och på medborgarskapets förpliktelser.
Vår grundläggande syn på etik och moral måste
prägla allas vår gemensamma tillvaro.
Vi moderater vill ha ett samhälle med ökad social
rörlighet, och då är det naturligt att det är individerna
som räknas, inte vilken grupp som man tillhör. Vi tar
också starkt avstånd från alla tendenser till rasism och
vill kraftigt understryka att det är genom empati och
tolerans som man kan förstå andra människors utsatt-
het och frustration. Egentligen är det i våra egna
hjärtan som den gemensamma framtiden ligger.
Jag står givetvis bakom alla våra reservationer,
men jag yrkar bifall endast till reservation nr 1.