Fru talman! Sverige, framtiden och mångfalden -
från invandrarpolitik till integrationspolitik, står det
som överskrift på betänkandet.
Äntligen, får man väl säga, tas integrationspoliti-
ken på allvar. Regeringen har, förutom propositionen,
i år också visat frågans betydelse genom att vi har en
speciell integrationsminister. Miljöpartiet anser att det
är bra. Vi hoppas att tankarna om integration och
arbetet för att "...värna grundläggande demokratiska
värden och verka för kvinnors och mäns lika rättighe-
ter och möjligheter samt förebygga och motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism" skall
fortsätta.
Genom regeringens förslag tar man för första
gången upp frågorna om integration av våra invandra-
re. Det tycker Miljöpartiet är bra. Man börjar dock i
fel ände, på tre viktiga områden.
Det första är att man ger Invandrartidningen, som
kommer ut på åtta språk, bara drygt ett års ytterligare
stöd. Den ger invandrarna information på sitt eget
språk eller på lätt svenska, något som är väl så viktigt.
Det dröjer länge innan man kan läsa myndigheternas
yttrande, innan man kan läsa om saker som händer i
Sverige på sitt eget språk eller på svår svenska. Tid-
ningen ger alltså nyheter om det svenska samhället.
Man tar bort en tidning som är en länk in i det svens-
ka samhället och som verkligen är integrerande. Jag
tycker att det är oroväckande. Tidningen har fått ett
års respit, men vi kommer att arbeta för att den får
fortsätta.
Det andra området, där Miljöpartiet anser att man
börjar i fel ände, är att man föreslår en ny myndighet,
integrationsverket, för att integrera invandrarna till
egen försörjning, jämlikhet och demokratiska värden
och för att motverka diskriminering, främlingsfient-
lighet och rasism. Det hjälper inte om man i korrido-
rer och på kontor är överens om den väg man skall gå
och de mål man skall nå. Arbetet måste göras i kom-
muner, i skolor, på arbetsplatser, på sjukhus och på
kurser, nära människorna. Det är oroväckande att man
tar ett sådant här stort steg med så liten majoritet, den
minsta möjliga.
Det tredje är att Diskrimineringsombudsmannen
också skall ingå i myndigheten enligt regeringens
förslag. Alla sex oppositionspartierna lyckades bevara
DO:s självständiga ställning. I ett särskilt yttrande
från de sex partierna betonar vi att för att ombuds-
mannen, som skall motverka etnisk diskriminering,
skall behålla förtroendet och kunna fullgöra sina
uppgifter är det viktigt att hans självständighet inte
kan ifrågasättas. Vi anser dessutom att ombudsman-
naväsendet skall ses över och att en utredning bör
undersöka möjligheterna att lägga alla ombudsmän
under riksdagen, liksom JO redan i dag finns där.
Måndagen den 1 december skrev ordförandena i
handikapprörelsen, RFSL och Immigranternas Cent-
ralförbund att de fått nog av tandlösa lagar. Det är
diskrimineringslagarna som man då avser. Man hop-
pas och förespråkar nu att de nya lagarna skall bli
mera kraftfulla och verkligen skall hjälpa till för att
hindra diskriminering. Det räcker inte med lagar, men
det är sådana som vi kan stifta här. En lag har en
långsiktig uppgift som inte kan utföras annat än med
lagens hjälp. Man skriver så här:
Tandlösa diskrimineringslagar som inte kan till-
lämpas i praktiken har vi alldeles tillräckligt av. Vi
vädjar till regering och riksdag: Kriminalisera dis-
kriminering i arbetslivet före valet 1998! Sveriges
invandrare, funktionshindrade, homo- och bisexuella
har inte råd att vänta längre.
Men vilka är det då som skall integreras? Är det
de äldre som har levat här 10-20 år, som fortfarande
talar språket dåligt och som har allt umgänge i den
egna gruppen? Är det de medelålders som redan slitit
ut sig i tunga jobb och som har utslitna ryggar och
förvärkta armar och axlar? Är det den unga genera-
tionen, som växer upp med besvikelse för att man inte
har en naturlig plats i det samhälle man fötts in i?
Hur skall de institutionaliserade långväntarna när
de eventuellt får asyl våga sig ut i samhället och leva
och verka där? Hur skall alla arbetslösa orka och
våga? Vi vet hur det ser ut bland de arbetslösa, både
bland svenskar och invandrare.
Jag skall läsa upp ett avsnitt ur ett brev av många
som kommit efter Stripteaseprogrammet om långvän-
tarna på förläggningarna. Jag återger det för att belysa
hur några av dem som skall integreras har haft det och
hur de mår. De har inte bara hemska upplevelser från
sitt hemland utan har här sjunkit ned i förtvivlan,
desperation och apati. Brevet handlar framför allt om
en tonåring, Blas, som tagit stort ansvar för sin familj,
inklusive småsyskon, och även om en liten flicka,
Antonella, som varit mycket olycklig. Jag vet att Blas
och hans familj nu har fått stanna.
Anledningen till att jag väljer att läsa detta är att
det är de här människorna som sedan skall integreras.
Brevet är skrivet av en man, och det heter där bl.a.:
Jag skriver till er och samtidigt till alla de männi-
skor som känner sig berörda. Jag såg er i programmet
Striptease och kunde inte undgå att bli mycket starkt
berörd av era berättelser om vad ni gått igenom det
sista året. Jag upprörs av att ni får leva i den situation
av ovisshet som ni nu lever i och samtidigt att ni
måste bära på de hemska intryck ni fått i livet.
Det bär mig emot att leva i ett samhälle där prin-
ciper och regelverk hänsynslöst kör över människor
och där jag själv sitter nedtryckt i ett hörn av vardags-
rummet och bevittnar vad som händer i Sverige. Var-
för har vårt samhälle hårdnat så till den grad att jag
skall behöva se och känna era tårar och er förtvivlan
genom en TV-apparat?
Varför får du, Blas, inte ha rätt att visa din rädsla,
och varför skall du behöva ta ansvar för din mor, som
lider av att inte veta var och hur hon skall kunna ta
hand om sina barn?
Varför får du, Antonella, inte känna glädjen av en
trygg framtid här, där du kan växa upp med vänner
och kamrater, gå i skola och känna att livet leker?
Antonella! Dina tårar är bitterljuva. Ljuva därför att
de gör mitt hjärta mjukt och ömmande för dig och din
familj, för alla dem som kommit till vårt land inte för
att de ville det utan därför att ondskan tvingat dem att
fly från deras nära och kära. Bittra för att de väcker
den skuld jag och andra i Sverige bär på för att vi inte
kan sträcka ut en hjälpande hand till våra medmänni-
skor i nöd.
Vi gömmer vår smutsiga skuld bakom argument
om att vi inte har råd, men ändå kunde våra vidriga
Boforskanoner ge oss skattepengar för att vi skulle
kunna bygga upp vårt land samtidigt som samma
kanoner lemlästade och mördade dina landsmän. Nej,
det räcker inte att skämmas. Vi måste resa oss ur detta
omoraliska tillstånd och ställa upp och säga nej.
Jag och många med mig ställer inte upp längre på
detta cyniska spel, som politiker och beslutsfattare
gömmer sig bakom. Vi måste ryta till, vi måste stå på
barrikaderna och tvinga makthavarna att inse att den
kraft som finns inom oss är starkare än alla kanoner
och omänskliga lagar och regler som dödar och pinar
våra medmänniskor.
Antonella! Dina tårar kunde vara mitt barns tårar.
Blas! Din förtvivlan kunde vara min egen. Jag och
många andra sänder er våra hjärtans rop. Vi är med
er.
Detta skrevs av Erik Wilander, Göteborg.
Bl.a. dessa skall integreras. Det är ett gigantiskt
arbete, och vi måste försöka hjälpa dem, liksom vi
måste ta tag i alla svenska utanförmänniskor. Vi är på
väg och har delvis redan ett samhälle som är mycket
segregerat mellan svenskar och invandrare, mellan
äldre och yngre, mellan de väl etablerade och de utan-
förställda. Klyftorna ökar i stället för att minska.
Alla de grupper som jag har nämnt från denna ta-
larstol och flera därtill skall leva och bo i vårt samhäl-
le, och vi skall ge dem möjlighet att delta i samhället,
arbeta, bo, studera, fostra barn osv. Här behöver vi
alla hjälpas åt. Ett stort ansvar vilar också på invand-
rarna själva att delta i samhället, i facket när de har
fått ett arbete, på föräldramöten i skolan, i idrottsfö-
reningar, av eget intresse eller när de arbetar med sina
barn.
I den utfrågning som vi genomförde sade en in-
vandrare, Tzeghe Kifle, bl.a. följande:
"Vi måste själva delta i samhället och i debatten.
Den likgiltighet som finns bland många invandrare
skrämmer mig. Vår tystnad gör att man kan tro att vi
är nöjda med att bilda egna grupper utanför det
svenska samhället. Jag vet att många mår dåligt och
har tappat självförtroendet. Dessa människor blir
utsatta för många åtgärder som passiviserar, detta i
stället för att aktivera dem och låta dem ta ett eget
ansvar."
Våra invandrare, speciellt ungdomarna, är överre-
presenterade i brottsstatistiken, men de är också över-
representerade som brottsoffer. Det är viktigt att man
tar till sig denna dubbla överrepresentation. Här finns
naturligtvis ett samband.
Förhoppningsvis röstar invandrarna också vid de
val där de har rösträtt. Vi får börja med mun-mot-
mun-metoden i skolan och med alla dem som går i
utbildning och sedan fortsätta i facken och studieför-
bunden. Alla de grupper som jag beskrivit finns ju
redan här, och vi måste öppna samhället för dem.
I dag på morgonen beslutar man i en mellansvensk
stad antagligen att avstänga en handfull gymnasister
från skolan för att de driver rasistisk propaganda och
uppträder hotfullt mot elever med s.k. avvikande
utseende. Då har man kommit väldigt långt på en
dålig väg. Det är inte något som gäller generellt, men
det kan förekomma.
Vi har hört att man i Vällinge har angripit männi-
skor med avvikande utseende. Rasisterna har också
gått på handikappade och på andra grupper. Det är
viktigt att vi arbetar med det här. Det finns här ingen
motsättning mellan partierna. Att motarbeta rasism
och främlingsfientlighet av alla slag är en av de vikti-
gaste etiska frågorna i vårt samhälle. Vi måste göra
det med lagar och regler men också med förnuft och
känsla. Det gäller här det farligaste sociala miljöhotet.
Vi måste se det och aktivt motarbeta det både som
politiker och som medmänniskor.
Hot får väl de flesta som sitter i vårt utskott. Jag
har fått en hel del mordhot och andra hot, och jag
antar att flera av ledamöterna får det. Det är viktigt att
tänka på att det kan gå till verklighet. Det är något
som vi måste motarbeta.
Vi står naturligtvis bakom alla reservationer. Jag
vill bara föra in en liten förändring i reservation 17
om rösträtten. En EU-medborgare eller en nordisk
medborgare som bor i Sverige har direkt rösträtt i
kommunal- och landstingsval, och Miljöpartiets för-
slag skall ha följande lydelse: att undersöka och över-
väga om andra invandrare med uppehållstillstånd
också kan erhålla samma rätt.
Jag behöver inte närmare gå in på reservationernas
innehåll. Jag yrkar bifall till reservationerna 4, 8, 39
och 50, men jag står naturligtvis också bakom de
andra. Andra partier har redan yrkat bifall till gemen-
samma reservationer, och vi kommer naturligtvis att
rösta för dem.