Fru talman! I snart 15 år har svenska folket fått
höra att vi har haft en framgångsrik flykting-, invand-
rar- och asylpolitik. Detta skall vi i dag manifestera
genom att besluta om ett nytt statligt integrationsverk.
Jag anser att det är ett stort misslyckande för den
hitintills förda politiken. Vi kan se bevisen i framför
allt de större städerna, Göteborg, Stockholm och
Malmö. Dessa städer får betala enormt dyrt för den
här politiken. Riksdagen beslutar, men det är kommu-
nerna som i huvudsak får betala.
Det finns i dag bostadsområden i de tre nämnda
städerna där 70-95 % av de boende inte har ett jobb
och förmodligen aldrig kommer att få något riktigt
jobb. Vi ser en hög kriminalitet. Vi ser konflikter, inte
mellan svenskar och invandrare utan mellan olika
invandrargrupper. Detta förtigs ofta omsorgsfullt i
den här församlingen.
Vi har i dag i debatten sett en liten minikonflikt
inom majoritetspartiet. Varför är det så, fru talman?
Jo, därför att man har fört en flyktingpolitik som är
unik i jämförelse med hela övriga Europa i allmänhet
och i synnerhet med våra grannländer Danmark, Nor-
ge och Finland.
Jag skall aktualisera TV-reklamen. Jag skall inte
nämna företaget, men i ett avsnitt sägs: Vi kan det
som alla andra inte kan. Men hur och varför man kan
det här har man hitintills dolt mycket väl.
Sverige har tydligen resurser att klara det som alla
andra inte klarar av. Jag vill bestämt hävda att riksda-
gen i den här frågan nonchalerar en dokumenterad
medborgarmajoritet. Det är få frågor där skillnaden är
större mellan riksdagen och väljarna.
Det här betänkandet, motionerna, propositionen
och reservationerna vittnar om en desperation.
Ett exempel är att svenskarna skulle sakna en ge-
mensam historia. Jag tror inte att en engelsk eller en
fransk politiker skulle våga ställa sig bakom ett sådant
uttalande avseende sitt eget land, men vi gör det här i
Sverige. Jag anser, fru talman, att Sverige har en
gemensam historia, och det får faktiskt minoriteterna
acceptera.
De förslag som har diskuterats här i dag skapar
inga jobb. Däremot skapar de en hel del problem.
Frågan är om vi inte snart får införa en diskrimine-
ringsombudsman för svenskar. Här talas om företrä-
dare för minoriteter. Tydligen skall teatrarna i framti-
den välja sina skådespelare utifrån vilka minoriteter
som finns bland åskådarna i området.
Man kan också fråga sig om staten skall lägga sig i
de enskilda partiernas nomineringar och tala om att de
skall ha si och så många av den ena och den andra
gruppen.
I Malmö har vi nu ett förslag om att tvåspråkighet
skall ge företräde till jobb. Om det är så att tvåsprå-
kighet är ett krav i ett jobb, skall det givetvis ge före-
träde. Om det inte har förekommit tidigare är det
beklagligt. Men om kommunerna fungerar dåligt är
det inte förvånansvärt att man inte har tagit hänsyn till
detta. Det är faktiskt så att många svenska ungdomar i
dag som är utan jobb är tvåspråkiga. Skall vi införa
regler som innebär att man diskriminerar kunskaper i
engelska och tyska till förmån för kunskaper i utom-
europeiska språk?
Jag tror, fru talman, att det viktigaste i dag är att
alla som finns i Sverige, oavsett härkomst, lär sig
svenska språket. Kan vi inte kommunicera på ett
vettigt sätt på svenska är förutsättningarna för att vårt
samhälle skall fungera mycket, mycket begränsade.
Vi måste lägga ned kraft på att t.o.m. tvinga männi-
skor som bor i Sverige att lära sig svenska språket.
Det innebär inte att äldre, anhöriga människor skall
tvingas att lära sig svenska, men de som är i den ål-
dern att de skall konkurrera på arbetsmarknaden
måste lära sig svenska. Den regeln gäller i alla andra
länder, och den regeln borde faktiskt också gälla i
Sverige. Om vi inte inför den regeln kommer vi att
stapla problemen ovanpå varandra, och vi kommer
aldrig att lösa dem.