Fru talman! Som den nordligaste deltagaren i
kammaren i dag är jag glad över att få möjlighet att
delta i miljö- och jordbruksutskottets intressanta ar-
bete. Det är med den utgångspunkten som jag vill ta
upp några Norrlandsfrågor.
Som har konstaterats, av bl.a. Harald Nordlund, är
jordbrukare självfallet en viktig grupp företagare som
är i behov av vår inställning till företagande, av enk-
lare regler, av lägre skatter, av underlättande vid
generationsväxlingar m.m. och av infrastruktur inte
minst då det gäller vägar, IT, post, tele osv. Självfal-
let är det viktigt. Just ordet förenkling är enligt min
egen mening ett närmast borttappat begrepp när det
gäller den jordbruksadministration som vi har i detta
land. Men det är en sidofråga.
Fru talman! Jordbrukssituationen i Norrlands in-
land är utomordentligt knepig. Självfallet är det så,
som här har sagts, att vi har en mindre positiv ut-
veckling. Just fjälljordbruket och jordbruket i Norr-
lands inland har en stor betydelse, lokalt och regio-
nalt, för sysselsättningen, för livsmedelsproduktionen
och för landskapet. Det kan jag intyga av egen erfa-
renhet. Men trots Jordbruksverkets utredning, som
redan 1998 visade att jordbruket i dessa områden fick
sämst utfall av EU-inträdet, och trots att riksdagen i
december, då jag själv var med här, gav regeringen i
uppdrag att återkomma med förslag till åtgärder för
att skapa mer likvärdiga villkor för jordbruket i dessa
områden har ingenting hänt, ingenting som underlät-
tar för dessa brukares villkor. Jag tycker att det är
närmast stötande.
Fru talman! När det gäller situationen för inland-
sjordbruket vill jag hävda att klockan inte är fem i
tolv, utan klockan är kvart över ett.
Svag lönsamhet har gett mycket begränsade in-
vesteringar. Det brådskar. Det handlar om rimliga och
likvärdiga villkor, sett i ett nationellt perspektiv.
I interpellationsdebatter med jordbruksministern
har hon hänvisat till att landsbygdsprogrammet skulle
råda bot på dessa orättvisor. Det är inte möjligt, visar
nu verkligheten.
Inlandsjordbruket tappar i dubbel mening mark
för varje år som går, och regeringens uppdrag att rätta
till detta har sopats under mattan.
Jag vill ta mig friheten att ställa två små frågor till
utskottets vice ordförande, Sinikka Bohlin, som har
lång erfarenhet av riksdagsarbete. För det första: Är
det vanligt att regeringen struntar i riksdagsuppdrag
trots att en justering av villkoren, som jag här har
berört, inte innebär någon merkostnad för staten? För
det andra: Är Sinikka Bohlin beredd att själv ta något
initiativ i dessa frågor?
När det gäller skärgårdsjordbrukets villkor har vi
betonat dess betydelse i en särskild reservation. I
många avseenden har skärgårdsjordbruket liknande
problem som det norrländska jordbruket.
Slutligen, fru talman, vill jag instämma i Eskil
Erlandssons yrkande om bifall till reservation nr 6,
men jag står givetvis bakom övriga reservationer där
Centerpartiet finns med.