Fru talman! Återigen: I de här fallet måste det
naturligtvis vara LRF som organisation som talar.
Man har byggt upp en avbytartjänst och sett till att det
har kommit i gång många enskilda företag för att
bedriva avbytarverksamhet. Man tycker att den verk-
samheten är positiv. Den har nämligen skapat arbeten
på landsbygden, framför allt för kvinnor. Den situa-
tionen är så positiv. Om statsmakten skulle gå in
skulle det vara negativt och till förfång.
Jag kan förstå att det finns en del bönder som
skulle önska att man fick avbyteriet gratis. Men det
säger sig självt att avbytarföretagen, som ju är småfö-
retagare, måste jobba på marknadsmässiga villkor.
Det är också människor vars företag måste ges en
möjlighet.
När vi tittade på hur stöden skulle fördelas valde
man från LRF:s sida, och vi får förutsätta att de talar
för bönderna, att i stället ha stöden till annat. Man
ansåg att det var bättre att lägga in de här pengarna i
miljöstöden.
Detsamma gäller faktiskt skördeskador. Det var
också en diskussion om det skulle finnas kvar eller gå
till någonting annat. LRF valde att självt ta hand om
det och ansåg att de stöd som gick ut via statsmakter-
na ändå inte gick rätt. Då var det bättre att de pengar
som fanns gick till sådant som kändes som angeläg-
nare. Man förhandlade bort dem. Har man en gång
förhandlat bort de pengarna för att lägga dem till
något annat kan man sedan inte komma och säga att
man vill ha det också - det måste vi acceptera. Man
måste ha en trovärdighet i sin argumentation. Jag
tycker inte att man har det om man från talarstolen
säger att man vill ha pengar till avbytare och skörde-
skador. Det är någonting som LRF i förhandlingar
med regeringen har valt att inte ha.