Herr talman! Genom 1996 års kulturpolitiska be-
slut reviderades statsbidragssystemet bl.a. för regio-
nala dans-, musik- och teaterinstitutioner. Ändringen
innebar att det tidigare tillämpade grundbeloppssys-
temet ersattes med ett nytt system - ett s.k. stöden-
hetssystem om 100 000 kr per enhet. Det systemet
förslås tillämpas också på länsmusiken från 1998.
När det gäller statsbidraget till länsmusiken inne-
bär förändringen inga osthyvelmetoder, precis. Som
försvar från regeringen brukar man ofta höra att Kul-
turutredningen föreslog ännu större förändringar i
bidraget. Jag anser att man inte kan försvara sig på det
viset. Att försvara sig med jantelagen håller inte. Vi
politiker måste se till verkligheten.
Kulturutredningen ville omfördela pengar från
länsmusiken till andra musikverksamheter. Det tycker
jag däremot går att försvara.
Kulturutskottet har beslutat sig för att omfördela 5
miljoner kronor från regeringens pott ur anslaget A 2,
och det tycker jag är väldigt bra. Också att inlemma
länsmusiken i det reformerade bidragssystemet tillta-
lar mig. Att dessutom samtidigt dra ned 50 miljoner
kronor på två år får väldigt drastiska konsekvenser.
Det måste var och en inse.
Kommuner och landsting har i dag inte råd att sva-
ra upp mot den nedskärningen. De måste före en
nysatsning på musik svara för kostnader inom vård,
omsorg och skola. Det går helt enkelt inte att ställa
två så viktiga verksamheter emot varandra.
De länsmusikorganisationer som har byggt upp en
verksamhet som i första hand riktar sig till barn och
ungdom och vårdinstitutioner kommer att drabbas
hårt. De extramiljoner som regeringen ger till kom-
muner och landsting kommer inte att räcka för att
bekosta båda verksamheterna.
Riksdagsbeslutet kommer att innebära färre mu-
sikupplevelser för våra barn och gamla. Det innebär
att fungerande verksamhet kommer att brytas ned.
Ensembler kommer att splittras. Vi kommer därmed
också att överge en kulturpolitisk vision. Den levande
och näraliggande kulturen - den man kan lyssna på
och möta i ett samspel - kommer kanske att bytas ut
mot en cd-skiva.
En annan hotbild som följer av det här beslutet är
att uppsagda musiker inom länsmusiken kommer att
börja frilansa. Det kanske i och för sig kan vara bra,
men risken är att de flyttar till någon storstad, där det
finns en marknad för musiker. Det får också stora
konsekvenser för vår vision om en levande kultur i
hela landet. Vi behöver ett statligt regionalt kulturstöd
som fungerar, så att vi kan ha kulturpolitiska sats-
ningar även ute i vår glesbygd. Risken är annars att
kulturen tenderar att flytta in till storstäderna.
Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna
och Folkpartiet har från början inte velat dra ned alls
på anslaget till länsmusiken, medan Moderaterna,
Centern och Socialdemokraterna har varit relativt
överens, förutom vad gäller det som vi i utskottet har
beslutat att omfördela.
Jag vill yrka bifall till reservation 21. Jag glömde i
mitt förra inlägg att yrka bifall till reservation 44, så
jag gör det på en gång.
Vänsterpartiet har begärt en översyn av statens
nya regionala bidragssystem. Vi har inte fått gehör för
det här, i alla fall inte fullt ut. Regeringen delar ändå
vår oro. Det visar sig genom att det flexibla i bidrags-
systemet nu kommer att frysas på 2 % i stället för att
höjas till 4 %, som vi beslutade förra året.
Göteborg kommer ofta upp i våra kulturdebatter.
Förra året gällde det världskulturmuseet och en ny
myndighet, där Folkens museum - etnografiska, Öst-
asiatiska museet och Medelhavsmuseet skulle ingå.
Nu gäller det varsel om uppsägning av 120 personer
vid Göteborgs stadsteater. Man kommer att bygga om
teatern, och då passade man på att säga upp all perso-
nal, 160 personer. Nu har man beslutat att återanställa
39 personer inför hotet om indragna statsbidrag. Av
dessa är enbart 10 personer konstnärlig personal.
Enligt svar på en skriftlig fråga anser kulturminis-
tern att det räcker med att det bedrivs konstnärlig
verksamhet under verksamhetsperioden och att det i
sin tur krävs att det finns exempelvis skådespelare
som verkar med full kraft för att stadsteatern skall få
statsbidrag. Vad är det för ett svar egentligen? Vad är
det för regler? Var finns viljan att ha långsiktighet i
kulturpolitiken? Hur skall vi få långsiktighet och
tillgänglighet i teaterlivet om verksamhetspengar
utgår på sådana här grunder? Räcker det med två
personer som verkar med full kraft för att en teater
skall få statsbidrag?
Enligt riksdagens beslut förra året skall koppling-
en mellan bidrag och personalstorlek upphöra. Be-
dömningen av bidragets storlek skall ske utifrån en
helhet, dock inte lokalkostnader. Utskottet vill vidare
understryka att utgångspunkten är att huvudmannens
ekonomiska motprestation skall ligga kvar på nuva-
rande nivå för att statligt bidrag i lika omfattning skall
utgå. I övrigt skall kraven i de kulturpolitiska målen
uppfyllas.
Det här var innebörden i fjolårets beslut, och jag
undrar om Göteborgs stadsteater faktiskt uppfyller de
kraven.