Herr talman! Jag kan bara beklaga, även om det
sakligt inte hade haft så stor betydelse för debatten,
att kulturministern inte kunde stanna kvar. Det ger
trots allt ett viss anseende åt en debatt om det ansva-
riga statsrådet är kvar. Men hon valde, som hon sade
själv, att träffa andra fabulatori.
Herr talman! Det kan tyckas vara en motsägelse,
men samtidigt som det finns få områden som så illa
lämpar sig att diskutera i politiska termer som kultur
påstår jag ändå att vi alltför litet diskuterar kulturens
roll och kulturens betydelse i beslutande församlingar,
så ock här i riksdagen. När den väl diskuteras är det
inte kulturens innersta utan kulturpolitiken som är
föremål för meningsutbyte. På samma sätt som i den
allmänna politiska debatten är det verktygen och
prislapparna, inte målen och meningen, som är uppe
till debatt. Vad vi diskuterar är hur vi skall överleva,
inte hur vi skall leva.
Kultur är skapande. Kultur är upplevelser. Inget-
dera av detta kan beslutas om i en politisk process.
Det är väl också därför som styrande i alla tider hållit
ett öga på kulturen - och därvidlag inte minst teatern.
Där sker sådant som man inte kan påverka men sådant
som påverkar skeendet.
Årets nobelpristagare i litteratur har pekat på den
gamla 1200-talslagen "mot frispråkiga gycklare".
Men ännu är det likadant i de länder som styrs av i
grunden rädda grupper som inte vågar tillåta det fria
ordet. Det är censuren som avgör teaterrepertoaren i
det s.k. stabila landet Kina eller på Kuba. Så var det
också i Honeckers DDR, i Francos Spanien, i Stalins
Sovjet osv.
Sprängkraften i teatern gjorde att man inskränkte
den även i Sverige så sent som under det senaste, och
förhoppningsvis sista, världskriget. Vilhelm Moberg
och andra sanningssägare hade stora svårigheter.
De flesta av våra teatrar är i dag i samhällsägo och
beroende av näst intill bara en finansieringskälla.
Samtidigt skall de vara en del av de inte blott roande
utan även granskande och debatterande institutioner-
na. I det ligger en risk. Jag vill inte påstå att någon
utnyttjat situationen till att påverka utbudet, men med
alternativa och av varandra oberoende finansierings-
vägar skulle teaterns situation i detta avseende vara
säkrare. Detta är ett av skälen till att vi vill slå ett slag
för både nationella och regionala fonder för kulturens
finansiering.
Kulturen kan betyda mycket för samhället och
politiken. Men samtidigt kan politiken när den ger sig
på skapande verksamheter göra stor skada.
Mina upplevelser från ett kvartssekels liv med
kulturpolitiken som en omfattande ingrediens är att
det finns alltför många s-politiker - och kulturminis-
tern är en av dem - som ser kulturen främst som ett
verktyg för den egna politiken. Musiken, teatern,
filmen och dansen har en annan och mycket djupare
roll. Visst kan dessa verksamheter vara instrument,
men de skall i så fall vara i skolans eller i folkbild-
ningens tjänst.
I en gemensam fempartireservation fogat till det
betänkande vi behandlar nu görs just ett sådant påpe-
kande om skolan. Jag beklagar att inte alla i utskottet
kunde enas i frågan. Men jag förstod det bättre när jag
hörde den totala oförståelse och det ointresse som
utbildningsministern visade för två veckor sedan när
han här i kammaren just fick en fråga om kulturens
betydelse i skolan och för utbildningen. Det är synd
om eleverna. Men vi inom oppositionen som bor i
Stockholm, Göteborg och Malmö - där dessa fråge-
stunder går ut i Öppna kanalen på TV - tackar för
draghjälpen till nästa års val med sådana uppvisning-
ar.
Herr talman! Däremot skall jag gärna ge s-
ledamöterna på Helgeandsholmen ett erkännande för
att de i ett antal frågor inser vissa fakta som man inte
brytt sig om på andra sidan vattnet - i Rosenbad.
Kulturutredningen lade fram intressanta förnyelse-
förslag som inte skulle vara ekonomiskt betungande
och i vissa fall kanske t.o.m. skulle kunna ge mer
kultur för pengarna. Det är ju det vi alla borde arbeta
för. Ett sådant område gäller musiken och s.k. genre-
centrum. Dessa skulle kunna verka som förebilder,
som kontaktpunkter och som utvecklingsplatser för
övriga verksamma inom samma genre, det må vara
professionella utövare eller amatörer. Av detta har det
inte märkts något i de två senaste årens propositioner.
På sätt och vis har kulturutskottet först genom att
rädda kvar Göteborgsmusiken och nu genom att före-
slå en förstärkning av anslagen till Svenska Kammar-
orkestern och Musica Vitae givit dessa orkestrar en
möjlighet att arbeta vidare inom sina genrer till gagn
även för andra liknande musikgrupper. Jag kan intyga
att det redan finns ett starkt tryck på Göteborgsmusi-
ken för att de skall kunna spela en sådan roll - något
som de också gärna vill.
Andra områden som vi moderater med tillfreds-
ställelse sett att utskottet har kunnat enas kring är en
ökning av stödet till arrangörer. Det sägs klart - med
anledning av den moderata motionen Kr213 - att man
härigenom skall öka möjligheterna för arrangörer av
jazz och andra moderna musikformer liksom när det
gäller folkmusik och icke-etablerade men till sin art
förnyande arrangörer.
Herr talman! Det är mot bakgrund av det jag sagt
nu senast som jag finner det något förvånande att
Socialdemokraterna inte är beredda att göra slag i
saken angående teaterarrangörer. Det behövs en upp-
ryckning inom publikarbetet. En enig teaterutredning
föreslog att anslaget till Skådebanan skulle upphöra
och att motsvarande medel skulle överföras till före-
ningsdelen inom Riksteatern.
Varför gjorde utredningen det? Jo, av utredningen
framgick att de uppgifter som ursprungligen var spe-
cifika för Skådebanan har till stor del övertagits av
andra. Inte minst Riksteaterns erfarenheter understry-
ker fördelarna med att inte integrera publikarbetet och
teaterproduktionen. Genom samtal med företrädare
för olika stads- och länsteatrar framgår klart att Skå-
debanan på de flesta håll i landet saknar förankring
hos de teatrar som är grunden för rörelsens verksam-
het. Det finns en risk att Skådebanans närvaro i en
stad eller region snarare hindrar än uppmuntrar tea-
tern på plats att bygga upp egna publikkontakter.
Längre fram i utredningen framgår det att för de
regionala teatrarna har Skådebanan en mycket liten
betydelse för publikrekryteringen. Teaterföreningarna
är mer naturlig samarbetspartner som arrangör och
med mer komplett regionalt nätverk. Utredningen
föreslår därför att statsbidragen till Skådebanerörelsen
överförs till Riksteaterns föreningsavdelning att an-
vändas till lokalt och regionalt teaterfrämjande arbete.
Herr talman! Vi moderater håller fast vid det som
då, 1994, var en gemensam politisk linje för alla poli-
tiska partier.
Jag har under hösten besökt ett antal föreställning-
ar med Riksteatern. Samtliga uppsättningar har varit
mycket bra! Jag vill ha det sagt med en gång. Men
några iakttagelser som stärker både det jag nyss
nämnde om publikarbetet och vårt ställningstagande
när det gäller Riksteatern vill jag ändå peka på.
Den första: När jag besökte utskottsordförandens
hemstad och där såg den rosade föreställningen Skön-
heten i byn, både talade jag med andra teaterbesökare
och lyssnade på samtal under pausen. För flera var det
tillfälligheter snarare än publikarbete som fått dem att
komma dit. Jag vill i övrigt avstå från att recensera
kringarrangemangen, men jag gjorde liknande iaktta-
gelser vid ett annat teaterbesök vid samma tidpunkt i
en västkuststad.
Den andra funderingen gäller hur pass vettigt det
är att fortsätta med vuxenteater hos Riksteatern och
arrangera turnéer till stora kostnader för resor, mate-
rieltransporter, traktamenten, hotellövernattningar
osv. till teaterorter såväl som till angränsande andra
orter. Nässjö ligger bara några mil från Jönköping,
Höganäs tätt inpå Helsingborg och Kungsbacka på 20
minuters resavstånd från Göteborg.
Herr talman! Sverige täcks numera av ett nät av
regionala teatrar. Riksteatern kom till när sådana inte
fanns. Vi moderater tycker att en bättre regional för-
ankring av den egna teatern, ett stärkt publikarbete
kompletterat med Riksteaterns specialensembler
skulle ge Sverige en bättre teaterkarta och få flera
åskådare att känna för, arbeta för och besöka sin tea-
ter.
Vi ser också hur man med moderna nya medier -
även om kulturministern nyss inte trodde att det skulle
bli några tittare eller lyssnare vid en satsning inom
den s.k. public service-verksamheten - kan åstad-
komma att många fler kommer i kontakt med såväl
musik som teater och dans. Det är sant att man inte
alltid kan jämställa dessa olika kulturformer, men de
kan såväl väcka intresse för varandra som komplettera
varandra. Till syvende och sist är det den enskilde
som själv måste välja och avgöra. För att kunna göra
det måste det till kunskaper och en viss vana. Då är vi
tillbaka vid den punkt jag berörde tidigare. Skolan
som kulturförmedlande institution kan nå alla på
samma sätt under livets mest formbara och receptiva
år. Musik, teater och dans, likaväl som litteratur och
de kulturbärande ämnena, ger den enskilde en god
grund att stå på inför det egna val han eller hon skall
göra i sitt vuxna liv.
Herr talman! Som det har framgått har även jag
ägnat mig mera åt detaljer och kulturpolitik än värden
och värderingar rörande kulturen och kulturlivet. Men
så ser ju dessvärre våra fåtaliga debatter inom denna
sektor ut. Det är när budget och organisation skall
beslutas som kulturen får sin dag. Jag ser fram mot
den dag då bl.a. de principer och värderingar som
ligger till grund för t.ex. våra reservationer 5, 6 och
17 kan debatteras utan att allt skall utgå från statens
budget. Jag skulle naturligtvis helst vilja yrka bifall
till dem likaväl som till de partigemensamma reserva-
tioner som även moderaterna står bakom.
Naturligtvis står jag bakom alla våra reservationer
liksom det särskilda yttrandet i anslutning till mom.
61 i hemställan. Men för tids vinnande yrkar jag här
bifall bara till den moderata reservationen nr 3.