Fru talman! Arne Andersson påpekar att jag är
klämd mellan höger och vänster, och det är jag
hemskt gärna. Jag tycker det är utmärkt att vi i dag får
en försvarsdebatt här i Sveriges riksdag.
Sedan till det Arne Andersson sade om att vi inte
har ett försvar som är utformat som ett anfallsförsvar.
Nej, det har vi inte, och det är jag tacksam över. Men
vi måste fråga oss: Vad är det som anfaller oss? Jag
tycker att vi skall ha ett anfallsförsvar, om jag nu får
göra mig litet lustig, mot t.ex. försurning och liknan-
de. Det är reella hot, som jag tidigare har sagt.
Mot försurning hjälper inte JAS, Arne Andersson.
Jag har tidigare sagt vilka hot som jag anser är de
största. Det är inte militära hot, utan i stället de miljö-
hot som framöver hotar hela mänskligheten. Det
handlar om prioriteringar, som jag också berörde i
mitt huvudanförande.
När det gäller försvarets miljöarbete påpekade jag
att det fanns ljuspunkter och nämnde det som jag
tycker är bra. Men det finns också mycket som är
dåligt. Det handlar om vad vi dumpar för militärt
materiel i våra vatten, t.ex. i Vättern. Det finns stora
problem framöver, och jag tycker att man inte kan
kringgå de problemen genom att ge försvarsmakten
undantag från gällande miljölagar, t.ex. när det gäller
haloner.
Det är dags att även här markera att försvaret skall
ta sin del av ansvaret. Jag hoppas att det är på rätt väg
med det som står i Försvarsmaktsplan 95.