Fru talman! Likt en av litteraturhistoriens mest
kända gestalter, nämligen en spansk medeltidsriddare
- eller var det kanske hans adjutant - rider landets
försvarsminister våldsamt fäktande till storms mot
väderkvarnar, demoner och andra hjärnspöken.
Miquel Cervantes tragikomiske hjälte var framför allt
ett uttryck för en förblindad kamp mot en ny tids
verklighet och öppenhet.
I en debattartikel i DN i lördags frågar försvars-
ministern varför "de båda högerpartierna" inte vill
tala klartext. Några veckor tidigare, samma dag som
s-regeringen annonserade sänkta ersättningar till de
arbetslösa till 75 %, avvisade försvarsministern alla
tankar på samarbete med Folkpartiet i försvarspoliti-
ken.
Vår begäran att få belyst möjligheterna och kon-
sekvenserna av att en bit in på 2000-talet kunna göra
ytterligare minskningar av den totala försvarsbudge-
ten, var enligt försvarsministern "alltför vildsinta". I
valet mellan en sentimental fiktion av ett slags allmän
värnplikt, åtminstone på papperet, och anständiga
ersättningsnivåer till de arbetslösa väljer Thage G
Peterson det förra. Folkpartiet väljer det senare. Vad
är högerpolitik?
Fru talman! I det statsfinansiella läge som nu rå-
der, är det inte möjligt att anslå mer medel till för-
svarsmakten. Här är Folkpartiet överens med rege-
ringen. Tvärtom talar mycket för att 1996 års för-
svarsbeslut måste innebära en fortsatt anpassning av
försvarskostnaderna till det framgent allvarliga stats-
finansiella läget.
Verksamheten måste anpassas till de ekonomiska
resurserna. Försvaret är inte någon galten Särimner
som ständigt kan slaktas på nytt. Men i rådande läge
ställs fortsatta krav på att spara också inom försvaret.
En sund ekonomi är en absolut förutsättning för ett
effektivt och tillfredsställande försvar.
En analys av möjligheterna att ytterligare spara
inom försvaret måste kombineras med en analys av
praktiska och planeringsmässiga förutsättningar för ett
återtagande vid en säkerhetespolitiskt försämrad ut-
veckling.
Det finns all anledning att också tänka igenom de
politiska aspekterna. Historiska erfarenheter - aktuel-
la inte minst i dessa dagar - visar att det är lätt att
uttala behov av återtagande, men att det i utvecklade
demokratiska välfärdssamhällen är långt svårare att
genomföra detta i praktiken.
Fru talman! Vi anser det däremot ytterst otill-
fredsställande att regeringen inte tar närmare ansvar
för hur de nu nödvändiga besparingarna skall genom-
föras. Försvarsmakten har rätt att få mer konkret be-
sked av regeringen om hur den anser att verksamheten
skall anpassas till gällande mål.
Regeringens allmänna riktlinjer, att över huvud
taget inte röra grundutbildningen av värnpliktiga, men
närmast helt inställa repetitionsutbildningen och sena-
relägga ett stort antal materielbeställningar, innebär
ett allvarligt hot mot inriktningen i 1987 och 1992 års
försvarsbeslut. Försvaret kan därmed snabbt vara
tillbaka i det läge som rådde tidigare, där kvantitet
prioriterades framför en nödvändig kvalitativt hög
nivå på materiel, skydd och utbildad personal.
Det kan snabbt erodera förtroendet hos vår om-
värld för det svenska försvarets förmåga, men alldeles
särskilt hos de berörda, dvs. värnpliktiga och officera-
re. De har rätt att kräva att få vara förberedda och
utrustade för att kunna möta den uppgift som är deras,
om den skulle uppstå. Att skicka ut soldater, som inte
fått bästa möjliga utrustning och utbildning är etiskt
oförsvarbart.
Den av försvarsministern förespråkade lösningen
är rimlig bara om regeringen redan bestämt sig för att
inkassera den s.k. fredsdividenden. Regeringen be-
dömer inte att Sverige löper någon som helst risk för
militärt hot de närmaste 15-20 åren. Då gör det inget
att man grundutbildar tusentals värnpliktiga som ald-
rig kommer att få någon plats i krigsorganisationen.
Då gör det inget att redan grundutbildade krigsför-
band inte får någon repetitionsutbildning; de skall
ändå aldrig komma till användning. Då gör det inget
att man skjuter beställningar av materiel på framtiden;
den behövs ändå inte.
Försvarspolitiken blir då bara ett dolt inslag i en
kapsejsad arbetsmarknadspolitik med syfte att hålla
ett antal tiotusen unga män utanför AMS-statistiken.
Ingenting kommer att vara mer förödande för försvar-
sviljan och fötroendet för det svenska försvaret.
Folkpartiet anser att en stor del av de nu erforder-
liga besparingarna måste göras i form av inställd
grundutbildning under 1996.
Fru talman! Alltsedan den för oss i Folkpartiet
mycket överraskande, i det närmaste blodstörtning,
som drabbade landets stats- och försvarsministrar
efter min och Folkpartiets senaste begäran i Försvars-
beredningen, har det stått alltmer klart att det inte var
sakfrågan utan interna partitaktiska motiv som styrt
regeringsföreträdarna.
Man kan fråga sig om det finns ett större demo-
kratiskt underskott än det som statsminister Ingvar
Carlsson lämnade efter sig när han över en natt, i en
fotnot i en ekonomisk krisproposition hösten 1990,
utan någon förvarning eller öppen debatt, bytte fot
och svängde 180 grader i fråga om det som dessförin-
nan av honom själv i otaliga uttalanden förklarats
otänkbart, nämligen ett svenskt medlemskap i EU.
Genom att återigen försöka skrämma till tystnad i
debatten bäddar Ingvar Carlsson och sommargrannen
från Fårö för en ny fotnotsomvändelse med förödande
konsekvenser för den folkliga tilltron till vår demo-
krati.
Fru talman! Den säkerhetspolitiska arkitekturen i
Europa är under fortsatt utveckling. Förutom arbetet
med att reformera OSSE, och inför EU:s regerings-
konferens, är en fortsatt utvidgning av EU till de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa det viktigaste
inslaget i en utveckling mot ökad säkerhet.
Inom NATO pågår i år en studie av förutsättning-
arna för utvidgning av försvarsalliansen. Inom några
år kan NATO, som den enda försvarsalliansen i Euro-
pa, ha utvidgats med flera nya medlemmar. Ett utvid-
gat och starkt NATO med fortsatt starkt transatlan-
tiskt samarbete för Europas säkerhet är en viktig fak-
tor i den nya europeiska säkerhetsstrukturen.
Mot bakgrund av den pågående utvecklingen är
det därför viktigt med den ökade handlingsfrihet som
riksdagens beslut 1992 om vår militära alliansfrihet
innebär. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte förut-
sägbart. Det är viktigt att Sverige i det läget tillförsäk-
rar sig stor handlingsfrihet i sin framtida försvars- och
säkerhetspolitik. Det måste vara en förutsättning inför
1996 års beslut.
Fru talman! När vi i Folkpartiet gick in i den par-
lamentariska Försvarsberedningen var vi överens med
försvarsministern om att det faktum att det formellt
var en till Försvarsdepartementet knuten beredning
och inte en självständig kommitté inte spelade någon
större roll. Han utlovade nämligen rimliga arbetsvill-
kor för oppositionspartierna, i vilka framför allt in-
gick att de skulle få sina önskemål belysta inom ra-
men för beredningen - formellt naturligtvis avhängigt
ministerns goda vilja.
Den 22 mars lämnade jag in en begäran till För-
svarsberedningen med följande lydelse:
"Sedan Sveriges inträde i EU 1995 är Sverige en
aktiv deltagare i EUs gemensamma utrikes- och sä-
kerhetspolitik. Sverige är också en aktiv observatör i
VEU. Den svenska militära alliansfriheten ligger fast.
Någon ändring av denna är inte aktuell.
Inom NATO pågår under 1995 en studie av for-
merna för en framtida NATO-utvidgning i Europa.
Det är f n inte möjligt att uttala sig om hur och när en
sådan utvidgning kan komma att ske. Likafullt kan
inom några år ytterligare ett antal europeiska länder
ha sökt och vunnit medlemsskap i NATO. Skulle
därvid t ex Finland och de baltiska staterna bli med-
lemmar i NATO, skulle frågan komma i ett nytt läge
också för Sverige.
Mot bakgrund av ovanstående begärs en analys av
förutsättningarna för resp konsekvenserna av en
svensk alliansanslutning för det militära svenska för-
svaret i tekniskt, strukturellt och ekonomiskt avseen-
de. Analysen bör avse läget såväl i samband med en
anslutning som på längre sikt. Analysen bör föreligga
under våren 1996."
Inför 1996 års försvarsbeslut kan vi på en rad om-
råden komma att ställas inför ett antal val mellan olika
alternativ om hur Försvaret skall se ut. Vill vi behålla
handlingsfriheten och inte låsa oss fast i val som
snabbt kan visa sig vara felaktiga och därmed orsaka
stort resursmässigt slöseri, bör vi känna till effekterna
av olika handlingsvägar.
Fru talman! För oss i Folkpartiet har det blivit allt
tydligare att konflikten kring Försvarsberedningen
och vår begäran har sin grund i en socialdemokratisk
strävan att återerövra hegemonin inom svensk utrikes-
och säkerhetspolitik.
I sin förgrämdhet över att i skenet från sin långt
glansfullare företrädare ha förlorat den traditionella
socialdemokratiska efterkrigsrollen som allenarådan-
de väktare och uttolkare av svensk utrikes- och säker-
hetspolitik startade statsministern efter valet en kam-
panj mot Moderaterna och Carl Bildt.
I efterhand framstår det faktum att Ingvar Carlsson
inte lyckades att partipolitiskt isolera Bildt när det
gällde 1992 års definition och tolkning av målet för
svensk säkerhetspolitik som ett stort strategiskt bak-
slag. Den tiden är förbi när Socialdemokraternas
partiordförande och statsminister kan skrämma till
tystnad och konformitet. Den fullständigt vettlösa
reaktionen på vår begäran i Försvarsberedningen
demonstrerade med all tydlighet att Ingvar Carlsson
helt tappade fattningen, när strategin tycktes kapsejsa.
Vi i Folkpartiet kommer alldeles säkert också att
ha våra duster med moderater och Carl Bildt framöver
om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Men vi
kommer aldrig att medverka till någon ny hegemoni
på det området i svensk politik. Vi folkpartister minns
alltför väl Sven Wedén-affären i valrörelsen 1968.
Det gör nog också landets statsminister och för-
svarsminister.
Fru talman! Som om det inte var illa nog med re-
geringens hantering av förberedelserna inför 1996 års
försvarsbeslut kastar sig försvarsministern frejdigt ut i
den internationella debatten. Det är ett
"understatement" att hävda att Thage G Petersons
förmaningar till omvärlden, att sluta fundera på ut-
vidgning av NATO och att NATO bör hålla sig där
det varit sedan gammalt, har medfört höjda ögonbryn
i ett antal huvudstäder. Det har jag själv nyligen kun-
nat konstatera vid besök i bl.a. Bonn och Prag.
Försvarsministern upprepar det befängda påståen-
det att det inte får skapas nya gränser i Europa. Men,
Thage G Peterson, det har bara en innebörd. De grän-
ser som drogs upp i Jalta och som befästes när Stalin
drog ned järnridån kommer att bestå. Staterna i det
gamla fria Västeuropa får ha ett försvarssamarbete
som bygger på en solidarisk förpliktelse att i yttersta
fall komma till varandras skydd. De nya demokratier-
na i Öst- och Centraleuropa får inte detta skydd. Det
svek och den tystnad som Europas regeringar - också
Sveriges regering - har visat under tre års folkmord i
Bosnien gör inte att de nya demokratierna kan känna
sig säkra på att det räcker med OSSE eller FN.
Bara i Moskva och i Stockholm av Europas hu-
vudstäder väcker förkortningen NATO samma
blodstörtning i ledande kretsar. I Moskva sker det
åtminstone delvis som ett led i ryska utrikespolitiska
strävanden att vinna förhandlingsfördelar och att
trissa upp priset för kompromisser med omvärlden om
en utveckling som man i praktiken redan har accepte-
rat.
Fru talman! Sedan Folkpartiets partiledare begär-
de klarhet om villkoren för arbetet i Försvarsbered-
ningen har regeringens företrädare envist valt att tala
om att frågan om huruvida Sverige skall söka med-
lemskap i NATO inte hör hemma i Försvarsbered-
ningen. Det har vi från Folkpartiet varit överens om
frågan början. Regeringen har valt att söka strid om
en konstruerad frågeställning och förbehåller sig
rätten att efter eget skön bestämma vad de i Försvars-
beredningen ingående partierna egentligen har för
avsikter med sina ställningstaganden.
I lördagens DN förklarar försvarsministern att
Försvarsberedningens uppgift är "att bistå regeringen
med underlag inför nästa försvarsbeslut." Välvilligt
förklarar Thage G Peterson att han därmed ger op-
positionspartierna "möjlighet att påverka regeringens
förslag".
Med försvarsministerns krav på tolkningsföreträde
och uttalanden om att 1996 års försvarsbeslut skall
göras upp med Centern, eftersom våra krav på att
undersöka möjligheterna för ytterligare besparingar
inom Försvaret efter år 2000 är "alltför vildsinta", kan
Thage G Petersons besked nu bara uppfattas som att
dörren slagits igen.
Fru talman! Don Quijote har fäktandes mot väder-
kvarnarna gått till litteraturhistorien som den odödlige
riddaren av den sorgliga skepnaden. Försvarsminister
Thage G Peterson går kanske också till historien som
en sorglig och odödlig gestalt - kanske rent av som
riddaren av det befästa fattighuset.
Fru talman! Vi står givetvis bakom samtliga reser-
vationer i betänkandet, även om tiden inte medger att
jag går in på fler. Eva Flyborg kommer senare i debat-
ten att utveckla andra reservationer. För att vinna
kammarens tid nöjer jag mig därför med att yrka bifall
till reservationerna 2 och 7.