Herr talman! Jag skall bemärka ett par tre små sa-
ker som står kvar efter Britt Bohlins anförande. Det
lät så hurtigt att säga: Vad var det som sades här i
kammaren för ett år sedan? Var det inte så att Anders
Björck då sade att det inte var något problem? Är det
någon här i riksdagen som misstror att moderaterna
och den regering som då fanns hade fullföljt kompen-
sationssystemet? Naturligtvis ingen. Härav följer,
Britt Bohlin, att det är rasande så mycket enklare att
hantera 1,3 miljarder, alltså skillnaden mellan 2,67
miljarder och 4 miljarder, än att hantera 4 miljarder.
Vi hade nog klarat upp det. Anders Björck hade full-
ständigt rätt den gången.
Det är beklagligt att inte alla deltar i Försvarsbe-
redningen, säger Britt Bohlin återigen. Det tycker jag
också. Men om beredningen har utvecklats till ett
bollplank där regeringen förutsätter att vi bara retur-
nerar bollen utan att den ges något annat innehåll och
någon annan mening, är det inte meningsfullt. Det är
litet om detta det handlar. Det kanske försvarsminis-
tern kommer att säga någonting om, om han står till
förfogande.
Britt Bohlin anklagar oss för att vi har beskrivit
den säkerhetspolitiska situationen som värre eller
farligare, hur nu orden föll, än den var 1992. Natur-
ligtvis har vi inte gjort det. Men vi har sagt att osä-
kerheten avseende utvecklingen är större, och det är
någonting helt annat. Vi måste komma ihåg att när vi
fattade försvarsbeslutet 1992 skedde det i skuggan av
mycket intensiva och omstörtande händelser i Europa
ett par år tidigare. Eftersom människan i grunden är
god präglades vid denna tid alla sinnen av att man
trodde att utvecklingen skulle bli godartad. Det är den
förhoppningen som inte har infriats. Det visar krigen
nere i Europa. Den har inte infriats i Ryssland. Med
andra ord: Problemen kvarstår. Det är det vi har gett
uttryck för.