Fru talman! Det är inte utan viss glädje som vi i
dag kan konstatera att Sveriges säkerhetspolitiska läge
har stabiliserats ytterligare sedan 1992 när vi fattade
vårt senaste långsiktiga försvarsbeslut.
Förra hösten kunde vi med tillfredsställelse notera
att ytterligare en rest av en världsordning byggd på
det andra - och måtte det bli det sista - stora världs-
kriget försvann från vår del av världen. De ryska
trupperna baserade i de baltiska länderna återvände
slutgiltigt hem till Ryssland.
Men vår säkerhet är en del av ett stort samman-
hang som i grunden baseras på relationer mellan
människor.
Annika Nordgren vände sig nyss tillbaka nästan
200 år i tiden och sökte visdomsord hos filosofer som
tänkte djupt och länge på viktiga frågor. Det tänker
jag också göra. Jag tänker fundera litet utifrån exakt
samma bok som Annika Nordgren läste ur, Den eviga
freden. Författaren heter Immanuel Kant. Han skrev
boken för 200 år sedan och hade många visa ord att
komma med.
Men när vi drar slutsatser av vad denna Immanuel
Kant säger undrar jag ibland om vi har läst samma
bok, Annika Nordgren. Men det är en annan historia.
Immanuel Kant sade att det krävs tre saker för att
den eviga freden skulle kunna uppnås i ett ständigt
krigshärjat Europa, drabbat av svåra konvulsioner
från tid till annan.
Det första som krävs för att bygga denna fred är
att alla länder har en stabil demokrati, som ger förut-
sättningar för människor att delta i det egna landets
trygghet, välfärd och uppbyggnad.
Det andra som krävs är att man länder emellan
skapar ett ömsesidigt beroende inom handel och kul-
tur och på många olika plan. Länderna skall komma
så nära varandra och skapa så djupa relationer, att om
någon skulle få för sig att uppträda aggressivt mot sin
granne, skulle det slå lika hårt tillbaka mot denne
själv.
Det tredje som han sade var att det krävs starka
institutioner, forum för människor att vid förhand-
lingsbordet möta de problem och tvister som mänsk-
ligheten från tid till annan drabbas av.
De tre kraven för uppbyggnad av ett fredens Eu-
ropa är vi i vår tid så nära som få andra generationer
har varit. I vår del av världen har demokratierna nu en
riktig chans. I vår del av världen skapar vi och har
skapat ett stort och ömsesidigt beroende.
Låt mig peka på exemplet Sverige - Norge. Vem i
all världen skulle tänka tanken att Sverige och Norge
skulle uppträda med aggresivitet mot varandra?
Självklart ligger vårt sätt att lösa umgänget mellan
människor på ett helt annat plan. Vi räknar inte strids-
vagnar utan talar med varandra. Det är att bygga sä-
kerhet.
Det tredje villkor som Immanuel Kant framhöll
var starka institutioner. FN är naturligtvis vår allra
starkaste och viktigaste institution, men vi har också
OSSE och inte minst EU. Vi har på svenskt håll sedan
den 1 januari blivit en del av denna gemenskap, där
man knyter starkare band människor emellan. Ytterst
innebär detta att Sverige har en större säkerhetspoli-
tisk bas att utgå från.
Som en del av en gemenskap ställs vi inför ge-
mensamma problem, och de är många i dag. Miljö-
förstöringen och många andra nog så besvärliga frå-
gor, som vi bara måste lösa, ställs på sin spets. Vi har
en möjlighet att tillsammans med andra i kloka och
förståndiga diskussioner och förhandlingar lösa alla
dessa problem. Att komma fram till någon som helst
lösning på sådana problem via stridsvagnar och mili-
tärt våld är, som alla förstår, alldeles omöjligt.
Men att mot denna bakgrund hävda att det säker-
hetspolitiska läget för vårt land är sämre, som mode-
raterna faktiskt gör i sin reservation, är - skulle jag
vilja påstå - direkt oansvarigt. Om vi politiker inte
orkar göra en sanningsenlig bedömning av vårt säker-
hetspolitiska läge, utan kanske t.o.m. låter s.k.
särintressen styra beskrivningen av verkligheten, är vi
inne på en mycket farlig väg. Om det skulle inträffa
allvarliga händelser i vår omvärld som skulle ställa
krav på svåra politiska beslut, skulle kanske världen
runt omkring oss upptäcka att vi för länge och för
mycket har ägnat oss åt vargen-kommer-debatten och
kanske inte skulle ta till sig det som vi då har att säga.
Att inte beskriva sanningen så som den verkligen
ser ut är egentligen ett slag under bältet mot allas vår
möjlighet att framstå som trovärdiga. Just i säkerhets-
politiken måste vi ha ett förtroende från svenska fol-
ket, byggt på att det som vi säger och beskriver ligger
mycket nära sanningen, såsom vi förmår uppfatta den.
Inför det försvarsbeslut som vi under eftermidda-
gen skall fatta finns det ingen anledning att måla upp
militära hot som faktiskt inte finns. Sverige har just i
dag ingen som helst anledning att känna att något
militärt hot riktar sig mot vårt land. I närtid är detta
ett faktum. Det vore därför osedvanligt dumt av oss
att inte ta hem den besparing som det innebär att göra
vissa smärre avsteg från det nu gällande försvarsbe-
slutet. Det gäller för vissa krav på operativ förmåga
och på insatsberedskapen.
På längre sikt är det däremot naturligtvis oändligt
mycket svårare att göra förutsägelser. Av just detta
skäl har vi i detta betänkande avstått från att försöka
göra några långsiktiga bedömningar. Denna uppgift är
av så grannlaga karaktär och kräver ett så ingående
arbete att ett sådant just nu pågår i en särskild för-
svarsberedning.
Att två partier har valt att stå utanför och inte ta
ansvar är bara att beklaga. Men varje enskilt parti i
riksdagen får naturligtvis göra sin egen bedömning av
vad dess väljare förväntar sig - att man skall påverka
eller att man skall stå vid sidan om.
Likväl tycker vi i utskottets majoritet att riksdagen
får en mycket god möjlighet att följa och utvärdera
utvecklingen inom totalförsvaret och utvecklingen i
vår omvärld. Vi har valt att i detta försvarsbeslut inte
göra viktiga principiella ställningstaganden. Vi har
entydigt sagt att ett antal motioner, som behandlar allt
från fortsatt utveckling av JAS 39 Gripen till olika
förbands framtid, skall behandlas fram till nästa för-
svarsbeslut. Riksdagen har möjlighet att nästa höst
fullt ut ta ansvar för varje del av dessa frågor.
Dessutom har vi ett antal mycket principiella frå-
gor som vi just nu funderar på och har bett att få fram
underlag för. En sådan är folkförsvarstanken. Flera
talare har berört den. Det är ett svårt och grannlaga
område, och jag tror att de allra flesta i kammaren i
sitt hjärta har en djup känsla för vikten av att Sveriges
folk är delaktigt i vårt totalförsvar.
Ett annat sådant område är vårt internationella en-
gagemang och på vilket sätt Sverige, med de förband
och styrkor som vi har i totalförsvaret, medverkar till
vår egen och andras säkerhet, på det sätt som en batal-
jon just nu gör i Bosnien.
Det finns många viktiga frågor som vi skall ta
ställning till, men de får anstå till dess att vi har fakta
på bordet, det underlag som vi behöver för att kunna
göra de riktiga bedömningarna, och det har vi först
nästa höst. Därefter kommer vi att kunna följa och
noggrant granska om det som vi sade för kanske bara
sex månader sedan var en riktig bedömning eller inte.
Finner vi att saker som gör att vi vill ändra oss har
hänt, har vi den fulla möjligheten härtill genom att vi
organiserar arbetet med s.k. kontrollstationer.
Låt mig gå över till att något litet tala om ekono-
mi. Totalförsvarets ekonomi måste självklart alltid
grundas på de säkerhetspolitiska bedömningarna, och
så är det också den här gången. Men till detta måste
läggas att det i det ekonomiska läge som Sverige nu
befinner sig i vore oansvarigt om totalförsvaret inte
genomförde de besparingar som vi utan hinder fak-
tiskt kan klara.
Försvarsmakten har nu ett i budgeten föreslaget
besparingsbeting om 1,8 miljarder kronor. Det är
Försvarsmaktens del av ansvaret för budgetsanering-
en. Men vi har också ett arv, det som i debatten popu-
lärt kallas ÖB:s svarta hål. Efter diverse omräkningar
och kontrollräkningar kommer vi för nästa budgetår
fram till att Försvarsmakten skall göra en besparing
om 3,9 miljarder kronor - alltså nästan 4 miljarder på
ett enda budgetår.
Detta innebär naturligtvis att Försvarsmakten och
dess personal har en mycket svår process att genom-
gå, som ställer stora krav. Jag tror att man inom För-
svarsmakten upplever att besparingarna utgör en
ständig process, och man har levt med den ganska
länge. Det gäller nog också i viss mån för försvarsin-
dustrin. Men det är nödvändigt att det är så. Just den-
na verksamhet måste alltid vara beredd att direkt
anpassa sig till den bedömning som vi gör av säker-
hetspolitiken liksom de ekonomiska ramar och de
politiska beslut som fastställer formerna för hur verk-
samheten skall utvecklas.
Arne Andersson talade nyss i sitt anförande om
detta svarta hål. Han beklagade sig över att regeringen
inte tidigt nog talade om exakt hur detta svarta hål var
konstruerat. Han säger att Moderaterna av det skälet
inte är redo för att presentera en bra lösning på den
ekonomiska problematiken.
Då blir man litet fundersam. Jag var i denna kam-
mare i juni förra året och hörde den dåvarande mode-
rate försvarsministern berätta för alla som satt här att
det inte finns någon problematik och att det inte finns
något svart hål.
Skulle ni inte ha kunnat fråga den förre försvars-
ministern vilken lösning han hade i bakfickan och helt
enkelt tagit fram och dammat av denna lösning? Det
hade varit en ganska praktisk lösning på ett problem
som vi nu förvisso har tagit hand om.
En mycket stor del av Försvarsmaktens budget går
till personalkostnader och materielkostnader. Det är
pengar som det är väldigt svårt att snabbt rycka loss.
Av det skälet, om inte annat, är 4 miljarder en mycket
stor besparing att genomföra under ett budgetår. Att
spara ytterligare, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet
föreslår, tror jag skulle innebära så stora ingrepp att
varken inriktningen eller långsiktigheten skulle kunna
bibehållas.
Väldigt mycket talar däremot för att vi i nästa för-
svarsbeslut kan skapa oss möjlighet att sänka den
militära utgiftsramen ytterligare. Mycket talar för det.
Men det faktiska underlaget för att dra de slutsatserna
har ännu inte lagts på bordet. Var sak har faktiskt sin
tid.
KA 5 har berörts från olika håll. Riksdagen beslu-
tade 1992 att det på KA 5 i Härnösand skulle utbildas
en amfibiebataljon. 1997 är den utbildningen slutförd,
klar och färdig. Riksdagen har i dag att konstatera att
så är fallet. Det är mycket logiskt.
Det innebär också att vi medverkar till att en i des-
sa sammanhang liten besparing kan genomföras. Be-
sparingen beräknas på litet olika sätt, men 15 miljoner
finns angivet i det förslag som utskottet har haft att
behandla.
Jag undrar hur vi med bibehållet anseende och
förtroende skulle kunna se försvarsmaktens personal i
ögonen och säga: Sorry! Vi orkar inte göra den be-
sparingen på 15 miljoner kronor därför att det är så
svårt och får så stora konsekvenser, men vi kräver att
ni skall spara 4 miljarder.
Det är en omöjlig attityd. Det är en omöjlig håll-
ning. Därför konstaterar vi nu att utbildningen upp-
hör. Vi får självfallet återkomma till övriga utbild-
ningsmöjligheter i Härnösand i försvarsbeslutet. Det
får sättas in i ett sammanhang tillsammans med allt
annat vi då skall ta ställning till. Det är alldeles själv-
klart.
Många av de inlägg som gjorts tidigare från denna
stol rörde inte just det betänkande vi debatterar här i
dag utan mer en massmedial debatt om formerna
kring Försvarsberedningens arbete. Jag tycker att
många av dessa inlägg var mindre sakliga. De prägla-
des mer av både personangrepp och otidigheter mot
olika personer, t.ex. försvarsministern och statsminis-
tern.
Jag tycker att det är tråkigt att bitterheten hos de
män som på område efter område har sett sin politik
raseras - den man så ödmjukt kallade "den enda vä-
gens politik" - skall vara så stor. Att ödmjukhet och
samarbete skulle kunna finna jordmån tror jag inte är
så sannolikt. Ödmjukhet och samarbete måste lyftas ut
ur detta bitterhetens rike innan det kan bli fruktbart.
Det är ansvarslöst, och jag tycker att det är sorgligt.
Det leder ingen vart. Det är icke konstruktivt.
Jag hoppas trots det att vi har en bra möjlighet att
prata om sakfrågorna i politiken och mindre om per-
soner när vi går vidare i behandlingen i denna kam-
mare.
Jag vill också litet kort kommentera det Miljöpar-
tiet och Annika Nordgren var inne på. Miljöpartiet
skall nog hålla sig närmare sanningen när man pratar
om beställningsbemyndiganden och hur de faktiskt
fungerar.
I budgetpropositionen föreslås ett nytt system för
hur beställningsbemyndigandena skall gå till. Det
regeringen begär är en ram - ett högsta belopp - för
dessa bemyndiganden. Den ramen skulle omfatta
tidigare beslut - sådant vi redovisat här i riksdagen
som riksdagen har ställt sig bakom - och kommande
beställningar.
Riksdagen föreslås i dag besluta att ett stort antal
av de kommande beställningarna skall utgå. Det är
sanningen bakom detta.
Jag tycker att Miljöpartiet skall hålla sig noga till
sanningen när man debatterar frågan. Man kan tycka
att det är rätt eller fel, men sanningen borde åtminsto-
ne förtjäna att beskrivas.
Det har förts fram ett antal exempel i debatten.
Göran Persson skulle satsa mångmiljardbelopp på
roboten ARTHUR. Gör han det är det något som han
gör alldeles ensam ihop med försvarsindustrin. I för-
svarsutskottet känner vi överhuvudtaget inte till någon
robot ARTHUR.
Däremot finns det en artillerilokaliseringsradar
som heter ARTHUR och som samutvecklas tillsam-
mans med norrmännen. Utvecklingen är så gott som
färdig. För att klara anskaffningen behövs ett ytterli-
gare bemyndigande om 250 miljoner kronor.
Det kommer sannolikt att bli så, eftersom utrust-
ningen är mycket efterfrågad av bl.a. FN. Den skall
utnyttjas i Bosnien.
Det var ett exempel där jag menar att man borde
hålla sig litet närmare sanningen när man försöker
kritisera ett politiskt beslut.
I övrigt vill jag yrka bifall till betänkandets hem-
ställan. Det är flera viktiga områden jag inte hinner
beröra, men det gör inte så mycket. De andra ut-
skottskamraterna kommer att ta upp de ämnena vart
och ett för sig.
(Applåder)