Fru talman! Världens folk står inför gigantiska
utmaningar. Jag vill börja med detta konstaterande
eftersom det är viktigt att anlägga ett globalt perspek-
tiv i den säkerhetspolitiska diskussionen. Världsfat-
tigdom, krig och global förstörelse av miljö och natur-
resurser är tre av världssamfundets grundproblem.
Globalt samarbete är den enda möjliga vägen för att
nå en rättvis, fredlig och ekologiskt hållbar utveck-
ling. Vi kan konstatera att krig och konflikter närs av
fattigdom, misär och diktatur. Endast en rättvis värld
har förutsättningar att bli en fredlig värld.
Den svenska säkerhetspolitiken har i årtionden
haft tre ben:
1. bekämpandet av globala orättvisor,
2. värnandet om små staters intressen och
3. en konsekvent neutralitetspolitik.
Vi är nog alla överens om att de senaste årens för-
ändringar i Europa har påverkat Sveriges säkerhets-
politiska läge. Det kalla kriget innebar relativt sett en
stabiliserande säkerhetspolitisk spänning. Detta för-
hållande har ändrats, och vi befinner oss nu i en si-
tuation med instabil avspänning. Därtill kommer nya
hotbilder där ekonomiska, ekologiska och sociala
problem liksom etniska konflikter har en mer framträ-
dande plats, som hot mot vår nationella säkerhet och
mot den internationella freden. Det är utifrån detta
läge som Sveriges traditionella säkerhets- och för-
svarspolitik måste analyseras och utvecklas.
Centerpartiet ställer sig bakom regeringens upp-
läggning av arbetet med kommande försvarsbeslut.
Jag är en av ledamöterna i Försvarsberedningen och
deltar i det arbetet. Med hänsyn till den uppsatta
tidsplanen för ett nytt säkerhets- och försvarspolitiskt
beslut delar jag utskottets bedömning att det inte är
aktuellt att här och nu göra nya försvarspolitiska väg-
val inför framtiden. Jag vill emellertid på några cent-
rala områden redogöra för min och Centerpartiets
inställning.
Riksdagen har i samband med beslutet om EU-
medlemskap slagit fast att "den svenska alliansfrihe-
ten består". Den nya säkerhetspolitiska situationen
innebär alltså inte att den militära alliansfriheten är
förlegad som grund för svenskt agerande - tvärtom är
denna hållning konfliktförebyggande och bidrar till
avspänningen i vår del av Europa. Enligt Centerpar-
tiets uppfattning innebär 1992 års beslut om
"alliansfrihet i fred för att vi skall kunna vara neutrala
i händelse av krig i vårt närområde" inte någon för-
ändring eller urholkning av vår grundläggande säker-
hetspolitiska position.
Jag vill i detta sammanhang poängtera att med-
lemskapet i EU och det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet har förbättrat möjligheterna att internatio-
nellt lösa gemensamma problem. Medlemskapet i EU
innebär en säkerhetspolitisk fördel för Sverige. Det
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU
har stor potential, men ett viktigt påpekande bör gö-
ras. Arbetet på detta område måste präglas av respekt
för medlemsstaternas olika karaktär, intressen och rätt
att själva bestämma. En bibehållen vetorätt i detta
samarbete är en nödvändighet för ett alliansfritt Sve-
rige!
Det finns anledning betona att en ny europeisk
fredsordning bör byggas tillsammans med Ryssland -
inte mot. Detta har inte det minsta med undfallenhet
att göra utan handlar i stället om ifall vi vill ta möjlig-
heten att nå en alleuropeisk säkerhetslösning eller om
vi vill riskera att låta en historisk möjlighet gå oss ur
händerna. För Centerpartiet är utgångspunkten att en
ny säkerhetspolitisk uppdelning av Europa måste
förhindras.
Sverige skall även fortsättningsvis ha ett starkt
försvar, strukturen måste emellertid anpassas för att
möta också de nya hotbilderna. För att t.ex. kunna
hantera stora flyktingströmmar eller en ekologisk
katastrof i vårt närområde måste de civila delarna av
totalförsvaret utvecklas. Upprätthållandet av en ef-
fektiv incidentberedskap liksom förmågan att värja
oss mot militära påtryckningar och kuppartade anfall
får relativt sett ökad betydelse. Samtidigt måste vi
behålla handlingsfriheten att kunna bygga upp ett
starkare invasionsförsvar om utvecklingen skulle göra
det motiverat.
Centerpartiet ser det som viktigt att verka för ett
stärkt och mer handlingskraftigt FN. Det kan ske om
arbetet med att reformera och effektivisera organisa-
tionen fortsätter. För att kunna hantera de miljömässi-
ga hoten mot mänskligheten bör ett FN:s säkerhetsråd
för hållbar utveckling inrättas.
Jag skall nu säga några ord om den reservation
Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans
har fogat till betänkandet. Den berör användningen av
antipersonella minor i det svenska försvaret.
Jag behöver inte påminna riksdagens ledamöter
om vilka förödande effekter som bruket av antiperso-
nella minor har haft i länder som Afghanistan och
Kambodja. Över 60 länder är drabbade, och tusentals
människor - mer än en fjärdedel av dem är barn -
dödas eller lemlästas varje år av minor. Problemen är
dess värre också i ökande. År 1994 röjdes ca 200 000
minor samtidigt som 2 miljoner nya placerades ut!
Våren 1994 beslöt en enig riksdag, på initiativ av
bl.a. Centerpartiet, att Sverige skall verka för ett in-
ternationellt förbud mot antipersonella minor. Som
utskottet påpekar har ett sådant förslag också presen-
terats i de expertgruppsmöten som föregår höstens
översynskonferens av FN:s konvention om särskilt
inhumana vapen.
I motsats till utskottsmajoriteten anser jag att Sve-
riges militära nytta av antipersonella minor starkt kan
ifrågasättas. Dagens krig är högt mekaniserat och
snabbt, en eventuell fiende kommer inte som inmar-
scherande trupp. Moderna stridsvagnsminor klarar sig
också utan "skydd" av personminor, vilket är ett av de
vanligaste användningsområdena för personminor.
Våra minor i förråden är dessutom relativt ålderdom-
liga. Arméchefen Åke Sagrén har i tidningsintervjuer,
bl.a. i Sydsvenska Dagbladet, sagt "att truppminor
inte är av avgörande betydelse för det svenska försva-
ret", och han erbjöd sig att "direkt ta bort" truppmina
10, den mest använda trampminan.
Det är min absoluta övertygelse att tydliga signa-
ler är nödvändiga i minfrågan. Vi kan inte begära att
få någon trovärdighet för vårt krav om totalförbud om
vi samtidigt menar att antipersonella minor spelar en
väsentlig roll för det svenska försvaret. Det är tvärtom
så att först om Sverige upphör med övningar med
antipersonella minor samt avvecklar och förstör lag-
ren vinner vi internationell trovärdighet i minfrågan.
Min och övriga reservanters slutsats är därför att
de antipersonella minornas nytta inte är större än att
vårt försvar egentligen kan avstå från detta vapensys-
tem. För att fatta ett sådant beslut behövs enligt min
uppfattning ingen utredning. Jag menar alltså att riks-
dagens ledamöter bör stå upp för fjolårets beslut och
beträda det enskilda föredömets väg. Jag yrkar därför
bifall till reservation 22.
Slutligen vill jag säga något om Militärkommando
Nord i Härnösand.
Centerpartiet har i utskottet medverkat till en an-
svarsfull lösning för Marinkommando Nord KA 5
genom det förslag som finns i betänkandet. Beslutet
förutsätter att den framtida användningen av utbild-
ningsresurserna vid KA 5 i Härnösand i form av öv-
ningsområden och anläggningar övervägs inför det
kommande försvarsbeslutet och avgörs i detta sam-
manhang.
Då inordnas beslutet i ett större sammanhang som
berör marinens och det samlade totalförsvarets fram-
tida utbildning och grundorganisation. Vi har då ock-
så ett bättre och fylligare beslutsunderlag i frågan.
Att som reservanterna i utskottet helt mörklägga
frågan och avstå från en möjlig utgiftsminskning på
15 miljoner kronor redan budgetåret 1997 är enligt
min mening inte ansvarsfullt.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation
22 och i övrigt till hemställan i utskottets betänkande.