Fru talman! Den debatt om ett antal motionsyrkanden som vi nu står inför här präglas av den deklaration som statsministern gjorde i regeringsförklaringen, nämligen att det ska sättas i gång en övergripande genomgång av den 30-åriga författningen för att se vilka förändringar som det kan skapas en bred majoritet kring och som då kan förbättra den svenska demokratins funktionssätt, den svenska riksdagens funktionssätt, under detta århundrade eller under de närmaste decennierna.
I det sammanhanget vill jag gärna säga att motivet naturligtvis inte är, som någon formulerade saken, att det är en 30-årskris för den svenska författningen. Tvärtom kan man väl säga att författningen väl har tjänat sina syften och att landet har från demokratisk synpunkt och från andra synpunkter fungerat väl under de lagar och regler som författningen ger vid handen. Bland annat har regeringar hela tiden kunnat bildas, och man har skapat majoriteter i riksdagen för väsentliga politiska beslut.
Grundtonen i författningen är också folksuveränitetens princip och den demokratisyn som har präglat oss. På det sättet finns det anledning att slå vakt om de grundläggande faktorerna i sammanhanget.
När jag funderade på vad jag skulle säga i det här anförandet om författningssamtalen, både de som redan är inledda och de som ska fullföljas här med direktivskrivning, tyckte jag mig kunna konstatera att diskussionen - framför allt utifrån utskottsarbetet - om de olika, ibland väldigt olika, synpunkterna kring författningsfrågor ändå har präglats av ett samtalsklimat. Det har funnits ett intresse för att skapa en god förutsättning för den långsiktiga författningsdiskussion som vi nu står inför.
Vad som sedan ger mig anledning att ta upp detta utifrån den här synpunkten är faktiskt Gustav Fridolins anförande, som inte präglades av en vilja till att skapa ett bra samarbetsklimat. Det initiativ som regeringen Persson har tagit på den här punkten karakteriseras som en skenmanöver. Motivet skulle inte vara ett intresse av att skapa goda möjligheter för demokratin, utan motivet skulle vara det socialdemokratiska intresset av att förbli ett statsbärande parti, som Gustav Fridolin uttrycker saken. Det finns alltså inte anledning att tro att vi från socialdemokratins sida mer seriöst och på allvar går in för den här författningsdiskussionen, utan det är enbart fråga om att slå vakt om det egna maktintresset.
Jag ska inte dra mera långtgående växlar på det som Gustav Fridolin har sagt på denna punkt men noterar att det väsentligt avviker från samtalstonen och viljan att verkligen vända på stenarna och fundera på vad som är bäst från svenska folkets synpunkt och på vad som är bäst från demokratins synpunkt i ett lite längre perspektiv. Jag beklagar den ton som Gustav Fridolin valt att ha i den här debatten.
Jag kanske får - eftersom det kan passa ganska bra - ta upp frågan om majoritetsvalkretsar. Det finns ingen uttalad socialdemokratisk ståndpunkt i den frågan. I det rådslagsarbete som vi redan har genomfört kring författningen som en upptakt till en flerårig diskussion och till vår partikongress beslut finns frågan nämnd. Men det finns inget ställningstagande i det sammanhanget.
Vad jag noterar här är det varma intresse som Tobias Krantz visar för personval - samma intresse som Gustav Fridolin visar för personvalet. Då kan man bara konstatera att det främsta sättet att ha personval faktiskt är att ha enmansvalkretsar. Där överlämnar man till den enskilde väljaren att välja mellan ett antal kandidater i samma valkrets. Det måste ändå vara den absolut renaste formen av personval. Men det avvisas sedan med emfas från flera av talarna, för då kommer möjligen också partiintresset plötsligt in i bilden.
Jag tycker att man ska slå vakt om de politiska partierna. De politiska partierna är fria staters liv, som någon för förfärligt länge sedan har sagt, och de är väsentliga för en vital demokrati. Jag har alltså ingen invändning mot att man slår vakt om de politiska partierna. Men det är möjligen inte bara Socialdemokraterna som ibland kan anses tänka på sitt eget parti då och då.
Det proportionella valsystemet, det vi nu har, är en kompromiss från början av 1900-talet. Socialdemokraterna ville då ha enmansvalkretsar men gick faktiskt med på att ha ett proportionellt valsystem som skulle säkra, som man då trodde, en bredare representation i en kammare där arbetarrörelsen växte fram och där den klassiska bourgeoisien tappade mark. Det var ett historiskt perspektiv på proportionella val och enmansvalkretsar.
Skilda valdagar, fru talman, talas det om från flera håll. Det fanns en majoritet i den här riksdagen för att skilja kommunal- och landstingsvalen från riksdagsvalen. I den författningsutredning som arbetade med den här frågan kunde man på vetenskaplig grund konstatera - det nämndes också i det forskningsinslag som konstitutionsutskottet hade i morse - att det med all sannolikhet leder till att valdeltagande i kommun- och landstingsvalen kommer att ligga 10-20 procentenheter under deltagandet i riksdagsvalet. De som nu vill slå vakt om ett högt valdeltagande, samtidigt som de vill ha skilda valdagar, får alltså med öppna ögon gå in i ett system som med all sannolikhet leder till ett kraftigt lägre valdeltagande. Jag noterar bara att det förhåller sig på det sättet.
Jag skulle vilja ta upp federalismens principer. Mats Einarsson försökte på ett förtjänstfullt sätt att få lite klarhet i den frågan. Jag ska inte upprepa hans infallsvinkel utan ställa en tvåfaldig fråga till Kerstin Lundgren: Är det Centerpartiets avsikt att federalismens principer ska gälla på sådant sätt att det blir lagstiftningsmakt på de olika nivåerna? Det är en av de mest kännetecknande principerna för federalismen att det finns lagstiftningsmakt i de olika delstaterna, eller vad vi nu ska kalla dem. Är det Centerpartiets avsikt?
Sedan skulle jag vilja att Kerstin Lundgren något utvecklade federalismens principer i förhållande till någon konkret fråga eller något konkret politikområde. Jag tänkte mig exempelvis äldreomsorgen. Vilken effekt skulle federalismens principer få på lagstiftningen inom äldreomsorgen, reglerna kring äldreomsorgen i övrigt, finansieringen av äldreomsorgen? Det skulle vara hemskt bra om vi någon gång kom bort ifrån den eleganta deklarationen om federalismens principer och över i ett mera konkret resonerande om vad det egentligen skulle kunna gälla.
Fru talman! Jag ska använda mina sista sekunder här till att kommentera det enda tillkännagivande som finns i det här betänkandet, nämligen det om en ökad insyn i kungens apanage, eller anslaget till hovet, för att enklare uttrycka saken. Ungefär hälften är föremål för revision och en hygglig insyn. Det är möjligen det regeringen syftar på när man säger att man numera har en överblick. De andra 44 miljoner kronorna redovisas, som det är uttryckt, mycket översiktligt. Då kan man knappast få en god överblick av det hela.
Vad man vill från majoritetens sida är att riksdagen uppdrar åt regeringen att försöka åstadkomma en bättre och tydligare redovisning av de här 44 miljoner kronorna till så stor del som det rimligen är möjligt.
Fru talman! Låt mig allra sist säga att preliminära ställningstaganden i den här frågan i utskottet faktiskt förelåg innan kungen gjorde sitt uttalande i Brunei. Jag ser inget som helst samband med den frågan, och jag ser inte heller att insynsfrågan har något samband Torekovöverenskommelsen. Socialdemokraterna står alltså fast vid den överenskommelse som träffades mellan fyra partier i Torekov. Vänsterpartiet kommunisterna var inte deltagare i de överläggningarna. Det är fyra partier som står bakom Torekovöverenskommelsen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.