Fru talman! Det är ju inte så - och det är både Kalle Larsson, jag och alla andra i kammaren väl medvetna om - att det första en människa som flyr tänker på är att han eller hon vill fly till Sverige. Det finns de som hävdar att människor vill fly till just Sverige. Jag hävdar att det inte är så. Om man flyr från till exempel krigets Irak är man nog ganska glad antingen man hamnar i Österrike, Tyskland, Nederländerna eller Danmark, ifall man kommer till Europa. Man vet att man åtminstone kommer någonstans där man får skydd.
Därför behöver vi ett gemensamt ansvar för att se till att det hela fungerar. Vi kan se hur det gått historiskt när vi inte hade det gemensamma ansvaret. Sverige tog 1992 emot 60 000 bosnier. Samtidigt införde vi visumtvång som ett av de sista länderna, och en gammal statssekreterare tillika partikollega till mig, talade om Utlänningsnämnden som ett missfoster. Sverige ställde emellertid upp och tog emot väldigt många, medan Finland och även andra länder endast tog emot några få. Det är klart att vi måste ta ett gemensamt ansvar.
Då är det lätt att argumentera, speciellt om man är EU-motståndare, att den politiken ju är väldigt restriktiv och därför ska vi inte ha den alls. Men grunden för Europasamarbetet är att om alla länder tar åtminstone ett litet steg framåt blir den sammanlagda konsekvensen en förbättring som är betydligt större än om Sverige ensamt är oerhört generöst men andra länder är väldigt restriktiva. Vi kommer alltså inte undan den gemensamma migrationspolitiken i EU. Vi kommer inte undan att den behöver harmoniseras och att vi måste ställa upp för andra.
Vad gäller integrationspotentialen är den, som jag förstått det hela, en del av regleringsbrevet till Migrationsverket och något som Socialdemokraterna införde under den förra mandatperioden. Jag tror därför inte att vi ska föra den debatten nu eller att det är jag som ska svara på det eftersom jag inte skrivit regleringsbrevet. Migrationsministern kommer dock upp i talarstolen lite senare.