Herr talman! Det är just det att regeringen kommer att återkomma som jag tycker är det intressanta. Varför ska man rycka loss och lägga in måltal som är diffusa, inte mätbara, i ett betänkande där man egentligen avvaktar med frågeställningen för att göra den helhetsbedömning som behövs och lyssna in de remissinstanser som finns? Det var ju precis på det viset som man jobbade med arbetskraftsinvandringsfrågan vid tidigare tillfälle, det vill säga parterna emellan. Man förde en dialog mellan politikens och arbetsmarknadens parter om hur man kunde hantera situationen, både i uppgång och i nedgång. Det är just i nedgångsfasen som jag tycker att det intressanta är. Från majoritetens sida pratar man om att det bara är arbetsgivaren som kan avgöra om det finns ett arbetskraftsbehov, trots att vi vet att följdinvandring och allt annat som kommer i anslutning till arbetskraftsinvandring också har betydelse för samhället i sin helhet. Det är där jag tycker att man har en felsyn när man för det första tar dessa snabba beslut och ställningstaganden och för det andra gör det utan den remissrunda och den folkliga och breda förankring som behövs på ett så här viktigt område. Risken är naturligtvis annars att man får en backlash i debatten.
Den andra frågeställningen är naturligtvis det som diskuterades här tidigare när det gäller lönebildning och annat som kan förekomma på marknaden. Då sägs det från majoritetens sida att det är avtalsenliga löner som ska gälla och att det är kollektivavtal som ska gälla.
Men när man ser på vad man gör ytterligare, nämligen att rycka undan förutsättningarna för fackliga organisationer att hålla uppe kollektivavtalen, så är det ju så att ett kollektivavtal är ett kollektivavtal även om det handlar om 10 kr i timmen. Det är det som är det viktiga, nämligen den sammanhållna politiken som rycker undan förutsättningarna för en stabil och bra politik på ett viktigt politikområde. Och det är det som gör mig bekymrad.