Herr talman! Kalle Larsson behöver inte invänta eller avvakta med att markera sina bekymmer och sin irritation över det uppkomna läget. Det framgick inte minst av hans anförande nyligen. Jag förstår naturligtvis att det är ett problem som Kalle Larsson måste hantera utifrån sina ambitioner. De är i stora stycken gemensamma med våra.
Migrationspolitiken och flyktingströmmarna i världen är ett gemensamt problem. Nu sitter en ny regering som ska ta hand om problemen. Det är ett problem både för de enskilda människor som tvingas fly och för det svenska samhället. De ska tas emot, handläggas via Migrationsverket och handläggas i de domstolar som har att hantera frågan. Tillsammans ska vi klara en integrationspolitik som gör att människor kan integreras i det svenska samhället. Det är ett politiskt problem. Det är ett samhälleligt problem som vi måste hantera. Jag har inte sagt, Kalle Larsson, att människor i sig själva är ett problem. Problemet ligger i att vi tillsammans har ett solidariskt ansvar att hantera situationen.
Vi är helt överens om att det är en orättvis värld, Kalle Larsson. Det är en instabil värld vi lever i. Vi kan konstatera var det i dag finns krigshärdar och så vidare. Men vad gör vi för inrikespolitisk bedömning av situationen? Vi måste kunna hantera det här när det gäller att skapa ekonomiska förutsättningar för att ta emot de människor som kommer till vårt land.
Jag tror inte, Kalle Larsson, att vi löser problemen genom att tvångslagstifta gentemot de svenska kommunerna. Jag tror att vi måste hitta andra lösningar, även om jag i föregående vecka i mina diskussioner med Migrationsverket förstod att det inte är enkelt. Vi har inget speciellt att erbjuda för att få upp kommunerna på banan och ställa upp fullt ut. Men jag gläds åt att ett antal kommuner säger ja till att ta emot barn. Men tyvärr ligger det för långt fram i tiden för att det ska bli bra resultat av det.