Herr talman! Kalle Larsson och jag har ju under flera år under föregående mandatperiod haft diskussioner om migrationspolitiken i ett brett perspektiv och jobbat fram även den särskilda lagstiftning som fanns. Vi har dessutom jobbat i samma utredning om den nya utlänningslagstiftningen som nu ligger till grund för hela processen.
När jag nu lyssnar till Kalle Larsson tror jag att jag aldrig har hört en så bitter Kalle Larsson som från talarstolen i dag. Det är klart att den bitterheten måste bestå i någonting. Jag kan förstå att den består i att tre partier som tidigare fanns med i en så kallad fempartigrupp, som hade nollställningen amnesti på sin agenda, nu har förändrat sin position. Tre partier sluter nu upp kring regeringspolitiken.
Det är det jag menar är faran på det här politikområdet. För stora svängningar i politikområdet skapar en oreda och en problematik som på inget sätt gagnar de människor som behöver skyddet och stödet i det svenska samhället.
Min fråga till Kalle Larsson är egentligen vilka slutsatser Kalle Larsson drar. Han försöker tvinga fram svaret från Centern, kd och Folkpartiet själva, men jag måste ändå fråga Kalle Larsson vilka slutsatser han drar av det betänkande som ligger till grund för den här debatten.
Min andra frågeställning är: Vad gör Kalle Larsson för bedömning av situationen med de höga inströmningarna av asylsökande till Sverige i dagsläget? Jag är näst intill chockad över siffrorna som Migrationsverket lägger fram för de senaste veckorna och den prognos som man kommer att presentera under januari. Jag har nämnt storleksordningen i mitt tidigare anförande i debatten.
Likadant är det vad gäller situationen för ensamkommande barn. Vi ser naturligtvis jätteproblem både Kalle Larsson och jag, framför allt i att de kommuner som nu får ta det stora ansvaret, de fyra mottagningskommunerna, inte kan få barnen utplacerade i kommuner som borde vara med och ta ett solidariskt ansvar i det här arbetet.
Vad har Kalle Larsson för synpunkter på den frågeställningen?