Fru talman! Vi har alla stora ambitioner och knyter
stora förhoppningar till utbildningsväsendet. Även
om vi inte är så många i kväll som deltar i denna
debatt, är utbildningsfrågorna livligt diskuterade
här i riksdagen. Vi vill, liksom regeringen, att
utbildningsväsendet skall vara en av de viktigaste
förutsättningarna för det framtida välståndet.
Vi är oense här i kväll i synen på skolsituationen.
När man läser den socialdemokratiska
partimotionen blir man också orolig och beklämd.
Det talas om sådant som vår utskottsordförande
också nämnde i sitt anförande: försämringar och
nedrustningar och att entydiga rapporter om detta
har kommit in.
Ja, hur har då våra elever det ute i den svenska
skolan? För att få ett samlad bild av hur det såg ut
ute i kommunerna anordnade vi i höstas i
utbildningsutskottet en offentlig utfrågning kring
detta. Där fanns representanter från både
socialdemokratiska och borgerliga kommuner.
Socialdemokraterna var ivriga att få till stånd den
här debatten och väntade sig väl nattsvarta
rapporter. Också vi från regeringspartierna tyckte
att det var bra med en utfrågning och välkomnade
att den kom till stånd.
Under utfrågningen visade det sig att de inbjudna
talarna hade ett intryck av att utbildningen i stort
var fredad i deras respektive kommuner, att den
hade stått sig bra i konkurrensen med andra
sektorer. Det visade sig att kvaliteten inte hade
försämrats, utan att den snarare hade utvecklats
och förstärkts. Den avreglering som hade skett
inom skolans område tyckte man var väldigt bra,
eftersom man nu hade fått friheten att organisera
undervisningen i nya modeller, man hade mer
samverkan med andra sektorer, med den sociala
sidan, med fritidssidan, osv. Representanterna från
kommunerna tyckte att det var bra att det var slut
på centrala riktlinjer och detaljregleringar. Nu var
det lättare att nå flexibla lösningar och ett mer
rationellt utnyttjande av resurserna.
Det var bra att få den här bilden. Vi gör alla våra
besök i skolor, men här fick vi en samlad bild. Jag
tror kanske att socialdemokraterna i utskottet var
något besvikna, eftersom det inte riktigt stämde
med deras beskrivning av hur det ser ut i den
svenska skolan.
Trots det kärva ekonomiska läget föreslår
regeringen i årets budgetproposition betydande
förstärkningar för att förbättra skolsituationen för
elever med funktionshinder. Det blir satsningar på
konsulentorganisationerna vid SIH, det blir
utveckling och utökning av läromedelsproduktion
och försöksverksamhet med utgivning av läromedel
för dyslektiker, något som är väldigt viktigt, vilket
vi fick höra inte minst i förrgår, vid en utfrågning
här i riksdagen.
Hur det står till med våra handikappade elever ute
i skolorna är mycket intressant att få veta. Också
om detta fick vi en del rapporter under
utfrågningen i höstas.
Det visade sig att elever med mycket stora behov,
med vad man kallade särskilt särskilda behov, fick
sina behov väl tillgodosedda. Läget för dem hade
t.o.m. förbättrats. Man var ute i kommunerna
väldigt mån om att betona att resurser måste finnas
avsatta centralt i kommunerna för just dessa elever.
Däremot oroade det mig, som arbetar mycket med
handikappfrågor, att de mer tysta eleverna, med
''tysta'', icke väl kända svårigheter, hade drabbats
av försämringar. Detta måste Skolverket mycket
noga titta på i sin uppföljning, och vi måste vara
mycket uppmärksamma på detta.
De nya läroplaner som riksdagen nyligen har
beslutat om ger stora möjligheter för varje enskild
skola att organisera sin undervisning och
presentera sina ämnen så att de tillgodoser alla
elever efter deras specifika förutsättningar och
behov.
Jag känner särskilt mycket för flickornas rätt till en
likvärdig utbildning.
Gång på gång får vi rapporter om att det är
pojkarna som uppmärksammas, det är pojkarnas
intressen som tillgodoses och flickorna kommer på
undantag. Trots att vi får alla dessa rapporter
händer det väldigt litet. Det går framåt mycket
sakta.
Som jag ser det är lärarutbildningen en avgörande
faktor. Ett annat område som måste åtgärdas är
rektorernas utbildning och fortbildning. Den måste
uppmärksamma flickornas speciella intressen. Vi
ser ju hur stort behov det finns av flickors
utbildning inom tekniska och naturvetenskapliga
områden. Vi kan inte avstå från en sådan resurs i
fortsatt utbildning. Det vore helt fel.
Jag menar också att den internationella och svenska
forskningen ger vid handen att en kompetent
skolledning är den enskilt viktigaste faktorn bakom
framgångsrika skolor. Jag hoppas att i den nya
utbildningen, som regeringen anslagit 15 miljoner
kronor ytterligare till för ledarskapsutveckling och
kompetensförsörjning just skall ta upp frågorna
kring flickornas rätt till en likvärdig utbildning i den
svenska skolan.
Fru talman! Vi har en god grundutbildning i
Sverige, men när det gäller den akademiska sidan
ligger vi efter våra konkurrentländer. Det är min
fasta övertygelse att om vi skall klara oss som
välfärdsnation så måste vi satsa på
kompetensutveckling i vid mening. Jag
återkommer till det som nämnts tidigare om det
livslånga lärandet. Vi måste komma till rätta med
den sociala snedrekryteringen. Vi måste se till att
alla människor får del av olika former: komvux,
bildningsförbund, folkhögskolor, högskolor och
olika personalutvecklande åtgärder.
I detta sammanhang vill jag betona hur viktigt det
är att utbildning ges i decentraliserade former. Från
en glesbygd vet jag hur svårt det är för människor
att ta sig i väg och studera långt hemifrån. Här kan
den nya data- och teletekniken ge stora möjligheter
som måste utnyttjas.
Jag vill också nämna de små och mindre
högskolorna. De måste kraftigt förstärkas och de
måste få sina fasta forskningsresurser, som vi
arbetar så väldigt mycket för inom Centern.
Vi behöver i Sverige få en samlad
kompetenspolitik. Det är inte bara viktigt, det är en
överlevnadsfråga för oss som välfärdsnation. Jag
tror att det också skulle behövas en samordning
både på arbetsmarknad och utbildningspolitik för
att vi skall få dessa insatser slagkraftiga. Vi saknar
i dag en sådan samordning. Vi i Centern är beredda
att gå i spetsen för ett politiskt nytänkande, alltså
en samlad politisk strategi för
kompetensutveckling.