Fru talman! Det betänkande som vi nu skall be-
handla är en redogörelse för Sveriges första år som
medlem i Europeiska unionen. Sverige har snabbt
kommit in i samarbetet inom EU. Vi har påverkat,
trots att vi är ett litet land. Vi har också i stor ut-
sträckning haft förväntningar på oss att vi skall påver-
ka. Förväntningarna på oss har framför allt gällt att
Sverige skall ge ett bidrag till den ökande öppenheten
inom Europeiska unionen, framför allt när det gäller
rådets arbete.
Vi har kunnat påverka när det gäller frågorna om
en aktiv arbetsmarknadspolitiks ställning i EU-
arbetet. Vi har påverkat när det gäller frågor om djur-
skydd och djurhållning och när det gäller miljöpolitik.
Vi har också varit, och är, pådrivande i regeringskon-
ferensens diskussioner om en utvidgning av unionen
österut.
Vi har påverkat, och vi har låtit oss påverkas.
Detta är en återkommande fråga i den kritik från
Vänsterpartiet och Miljöpartiet som också har uppre-
pats i det särskilda yttrandet, nämligen att regeringen
inte tillräckligt mycket erkänner att vi också har låtit
oss påverkas. Detta anser jag vara fullständigt själv-
klart. Ett samarbete som man ingår innebär naturligt-
vis att man tar och att man ger, att man lyssnar och att
man argumenterar. Det är själva essensen i samarbe-
tet. Man skulle kunna likna det vid att ingå ett äkten-
skap där den ena parten är fast besluten om att pådyv-
la motparten alla sina åsikter och uppfattningar utan
att i något ta intryck av den andra. Ett sådant äkten-
skap varar inte särskilt länge, och vi vill att vårt med-
lemskap i Europeiska unionen skall vara fruktbart och
att det skall vara länge. I tider av ökande beroenden
och gränsöverskridande hot är endast gemensamma
lösningar baserade på samråd och kompromisser det
som gäller och det som kan vara varaktigt.
I sitt särskilda yttrande har Miljöpartiet och
Vänsterpartiet sagt att makten har flyttats från riksdag
till regering i och med medlemskapet. Detta tillbaka-
visar utskottet. Men självklart är det på det sättet att
vi har flyttat över de frågor som vilar under första
pelaren till gemensamt beslutsfattande inom unionen.
Det var också detta som det gick ut på. Däremot me-
nar jag att riksdagen har fått ett utökat inflytande över
frågor på utrikes- och säkerhetspolitikens område.
Många frågor som tidigare endast behandlades inom
Utrikesdepartementet tas i dag till riksdagen och blir
föremål för samråd, ett samråd som inte sällan också
leder till att regeringen tar med sig synpunkter och
agerar som riksdagen önskar.
I det särskilda yttrandet skriver man också att re-
geringen har underlåtit att framhålla sig själv och sitt
agerande när det gäller de franska kärnvapenproven.
Detta får väl ses som en blygsamhet som i så fall är
smickrande för regeringen. Beträffande de franska
kärnvapenproven var regeringen oerhört aktiv trots att
det inte var en fråga på ministerrådets agenda. Men
Sverige agerade aktivt och fick också med sig andra
medlemsländer, inte minst gällde det när en resolution
skulle antas i FN i denna fråga.
En annan återkommande kritik som framför allt
Miljöpartiet tar upp är att medlemskapet skulle vara
mycket negativt för Sveriges profil när det gäller
möjligheten att bedriva en självständig utrikespolitik.
Men jag ber kammaren att lyssna på detta: En själv-
ständig utrikespolitik. Vad är det? Kan en självständig
utrikespolitik någonsin vara framgångsrik? Bygger
inte dessa frågor ytterst på att man vinner fler för sina
åsikter och därigenom en majoritet för att förändra?
Inte skulle Sverige någonsin genom att självständigt
driva en udda fråga kunna påverka någonting över
huvud taget? Det innebär att en självständig utrikes-
politik inte ens är ett mål för utrikessamarbetet. I
stället är det så att vi vill vara med och påverka i den
riktning som vi anser vara bäst, att argumentera, ge
och ta. Vi anser också att vi har lyckats ganska väl
med detta.
Vi tillbakavisar den kritik som säger att vi har
hållit en låg profil i FN. Under 1995 års generalför-
samling var Sverige oerhört aktivt, inte minst när det
gällde resolutionsskrivningen om Kinas och Frankri-
kes kärnprovsprängningar. Vi samordnade som tidiga-
re en resolution mot Burmas kränkningar av de
mänskliga rättigheterna. Sverige var mycket aktivt i
FN:s världskonferenser. När det gällde konferensen
om kvinnor och utveckling fick Sverige EU-länderna
med sig i väldigt många av de uppfattningar som
Sverige ansåg viktiga att driva.
FN:s världskonferens om social utveckling var ett
annat forum där Sverige var oerhört aktivt, och vi har
alltjämt även som EU-medlemmar varit bland de allra
främsta bidragsgivarna till FN:s organ UNDP, Unicef,
UNHCR, UNRWA, m.fl.
Vad jag vill säga är att EU-medlemskap kontra en
hög profil globalt inte är en fråga om antingen eller.
EU-medlemskapet förstärker i stället våra möjligheter
att hålla en hög profil.
Fru talman! Detta är ett nästan enigt betänkande.
Det finns inga reservationer i det. Det väcktes två
motioner när skrivelsen presenterades. Behandlingen
av dessa motioner har lett fram till ett gemensamt
särskilt yttrande. Jag hoppas att det innebär att det
äntligen är slut på ja- och nejsidan, den uppdelning
som har varit alltför länge förhärskande i svensk EU-
politik. Jag hoppas att vi alla nu konstruktivt skall
samarbeta för att göra medlemskapet i Europeiska
unionen så bra som möjligt.
Så här i examenstiden skulle jag vilja tilldela re-
geringen betyget väl godkänt för arbetet i unionen
under det första medlemsåret.
Fru talman! Mats Hellström deltar i debatten i
kammaren här i dag, och det är sannolikt sista gången
som vi får se Mats Hellström här i talarstolen. Jag vill
ta detta tillfälle i akt och tacka Mats Hellström, som
kanske mer än någon annan förknippas med EU-
medlemskapet och skulle göra skäl för namnet Mr
EU. Mats Hellströms engagerade och kunniga fram-
trädanden här i kammaren under hela den tid som
ledde fram till medlemskapet kan aldrig glömmas bort
eller förringas av oss. Att vi i utrikesutskottet under
de senaste veckorna också har fått hjälp av Mats
Hellström i dessa frågor känner vi som oerhört värde-
fullt. Vi tackar Mats Hellström för den tid och det
arbete som han har lagt ned, inte minst för arbetet för
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, och
önskar honom lycka till i det kommande viktiga arbe-
tet som ambassadör i Bonn. I den egenskapen hoppas
vi att vi i framtiden också får glädje och nytta av Mats
Hellströms kunnande.