Fru talman! Jag tackar så mycket för de vänliga
orden. Jag är inte säker på att jag kan leva upp till
spiritualiteten.
Vi har utvärderat det första året i EU i kontakt
med våra grannar. Som har framgått av diskussionen
har vi förberett oss väl och på bred front backat upp
med argument inför ministerråden i huvudstäderna. Vi
har tidigt fått genomslag i olika frågor. Man har
nämnt miljöpolitiken, vissa sysselsättningsfrågor,
öppenheten, handelspolitiken och Baltikums förhand-
lingar.
Men det finns mycket mer att göra när det gäller
uppföljningen med kommissionen. Det handlar om att
tidigt fånga upp frågor i expertgrupper och arbets-
grupper. Vi måste lära oss att arbeta i det mångdi-
mensionella organ som EU är. Det gäller ministerråd
och huvudstäder, men också kommissionen, vår egen
kommissionärs kabinett, Europaparlamentet, våra
olika respektive Europapartier, osv.
Om det EU vi gått in i finns det de som säger att
Maastrichtfördraget var en slutpunkt. Det gällde
egentligen en dagordning från det kalla kriget som
förhandlades fram på övertid. Någon har sagt att
Maastrichtfördraget var "a treaty too far". Andra
menar tvärtom att man i den politiska samarbetsansat-
sen i Maastrichtavtalet i högsta grad hade Berlinmu-
rens och järnridåns fall på näthinnan när man förhand-
lade om det starkare samarbetet.
Jag tror att det är en öppen fråga om Europa
kommer att återfalla i trång nationalism och egoism
och vara snålt mot medresenärerna. Blockeringarna i
samband med "galna ko-sjukan" har fört fram sådana
farhågor på nytt.
Själv tror jag emellertid att dynamiken i växelspe-
let mellan utvidgning och fördjupning, som hittills har
varit en viktig del av EU:s inre liv, kan komma att
göra gemenskapen i 2000-talets Europa än mer vital.
Vi kan eventuellt om ett antal år komma att få se en
koppling mellan den ekonomiska och monetära unio-
nens genomförande och Östeuropas integration som
kan komma att leda till starkare samarbetsmönster.
Det är också viktigt att förankringen av Europa-
samarbetet sker praktiskt och pragmatiskt. När nya
institutioner skapas i framtiden bör också de nya
medlemsländerna vara delaktiga. Stockholm är en av
världens mest avancerade informationsteknikstäder.
Det vore naturligt att det växande IT-samarbetet i EU
fick en plats här.
Fru talman! En kollega från Stockholmsbänken,
moderaten Filip Fridolfsson, blev känd genom att här
i kammaren växelvis sjunga svanesång och hålla nya
jungfrutal. Efter mer än 27 år i riksdagen är detta för
mig en verklig svanesång. Med någon oro gick jag
nyligen igenom mitt handelspolitiska jungfrutal från
1969. Det handlade bl.a. om industriländernas tull-
politiska maktmedel mot u-länderna, avskräckande
importkvoteringar, behovet av handelspolitiska prefe-
renser och stimulanser till marknadsföring. På längre
sikt skulle våra handelspolitiska uppoffringar betyda
mer för u-länderna än de penninggåvor vi gav, vare
sig de utgjorde 1, 2 eller 3 % av bruttonationalpro-
dukten.
Särskilt främmande synes inte denna hållning på
1990-talet. Glädjande nog har emellertid handelsför-
handlingar och ekonomisk utveckling både löst och i
vissa avseenden sprungit ifrån en del av de krav som
då ansågs välmotiverade.
Fru talman! Alf Henriksson hade nästan alltid rätt,
men inte när han skrev följande vers:
Vi kan tvivla på riksdagens existens
ty vem lever i dess protokoll.
Men Robinson Crusoes verklighet känns
på kabellängders håll.
Efter 27 år i riksdagen och 10 år i regeringsarbete
vågar jag påstå att min dominerande känsla är en
mycket stark respekt för riksdagen och dess ledamö-
ter, alltifrån den första kammarens autodidakter till
dagens ungdomar. Det är egentligen en fantastisk
bredd i den kunskap som under åren har samlats i
detta hus från olika delar av det svenska samhället
och det svenska landskapet.
Låt mig också avslutningsvis säga att i regerings-
arbetet är känslan för riksdagen avgörande viktig. Det
har praktiskt präglat det mesta av det regeringsarbete
som jag har deltagit i. De politiker som inte förstår
riksdagen brukar inte bli särskilt långlivade eller
framgångsrika.
Fru talman! Riksdagen är också nu på 1990-talet
demokratins livsnerv och fokus.