Fru talman! Riksdagen fattar naturligtvis alltid
kloka beslut. Men jag tror att det var osedvanligt
klokt att bestämma att regeringen årligen skulle kom-
ma till riksdagen med en redogörelse för EU-arbetet.
Som vi redan har kunnat konstatera har skrivelsen
inte ådragit sig så värst många motioner - åtminstone
inte denna gång. Det är inte något särskilt uppseende-
väckande. Dels brukar inte skrivelser av den här arten
göra det, dels kan jag från min horisont intyga att
regeringen i de allra flesta fall har ett mycket brett
parlamentariskt stöd för sina positioner och sitt age-
rande i EU-sammanhang.
Jag skulle tro att det emellertid också finns andra
värden med en sådan här skrivelse. Förberedelserna
inför att få ihop den startar säkert en nödvändig pro-
cess av inventering och utvärdering i de berörda de-
partementen - och det är nästan allihop. För oss riks-
dagsledamöter kan det vara svårt att få någon riktigt
bra överblick över vad som händer inom EU på olika
håll och kanter, i dess institutioner och kommittéer
osv. För oss kan en sådan här omfattande skrivelse
därför tjäna närmast som en uppslagsbok. Hur står det
till med svenska språkets ställning i EU, med animali-
efrågor inom jordbruket, med fjärde rond-programmet
inom forskningen, med miljökonsekvensbeskrivning-
ar, med handelsförbindelser med USA och Kanada,
med brottsförebyggande arbete, med asylfrågor och
mycket annat?
Fru talman! Det är inte att vänta sig att Sverige
skulle ha kunnat uträtta underverk under det allra
första året - för övrigt uträttar man mycket sällan
underverk. Ändå har vi lyckats få upp sysselsättnings-
frågorna högt upp och tydligt på dagordningen och att
baxa den svåra utbildningsfrågan i rätt riktning.
Samhörigheten tror jag växer fram när människor
möts i konkret arbete. Den kan inte åstadkommas
genom en regeringsskrivelse. EU erbjuder ett sådant
tillfälle till samarbete. Som nation och som människor
tror jag att vi har en bit kvar innan vi börjar säga "vi
EU-medlemmar", "vi i EU" osv. Det är kanske inte i
sammanträdesrummen man bygger samhörigheten
mellan människor och folk. Det är inte runt bordet i
rådssammanträdesrummen, eller ens i Europaparla-
mentet. Det viktiga är att det finns andra typer av
samarbete också. EU erbjuder som sagt en del tillfäl-
len till samarbete då människor kan mötas.
I förra veckan träffade jag i Gnesta en busslast
människor ifrån EU:s alla hörn. De kom ifrån Finland,
Grekland, Irland, Portugal m.fl. länder. Deras gemen-
samma engagemang var konsten att underlätta för
handikappade. Inom EU finns ett program som heter
Helios. Det är inriktat just på de handikappades situa-
tion. Alla gästerna var engagerade i detta program,
och de var nu här för att studera det exotiska Sverige.
Deras gemensamma budskap till mig var att de var
förvånade över hur mycket de hade tillsammans, och
hur berikande det var att komma samman ifrån olika
länder i olika hörn av världen och belysa problem och
byta erfarenheter och kunskaper. Så tror jag att lång-
siktigt verkande samhörighet uppstår - man möts
omkring gemensamma problem. Det finns goda lös-
ningar på olika håll. Vi kan inte alltid bara ha stor-
svenska lösningar på allting.
Fru talman! Mats Hellström står sist på talarlistan
i detta ärende i dag. Det är en placering som han sä-
kert inte är särskilt van vid. Men jag vet att den är
självvald. Jag har ibland funderat över hur Mats
Hellströms hjärna är beskaffad. Jag har sällan träffat
någon så reciptiv människa. Dessutom måste han ha
osedvanligt god ordning på filhanteringen. När som
helst kan han förklara de krångligaste detaljer i något
av inre marknadens direktiv. Utan synbarliga svårig-
heter kan ha sedan kasta sig över till att recitera dikter
på tyska.
Jag känner ett stort behov av att säga ett varmt
tack till Mats Hellström och önska honom all välgång
som Sveriges ambassadör i Bonn. Sverige får med
Mats Hellström en både kunnig och spirituell företrä-
dare i EU:s mäktigaste medlemsland. Lycka till!