Fru talman! Jag hade inte tänkt att anmäla mig till
den här debatten. Det heter visst att man slänger i
jästen efter degen, när man kommer i fel ordning. Jag
trodde inte att det skulle bli en så utförlig debatt kring
dessa frågor, eftersom vi har tidigare diskuterat EU
och framtiden. Jag vill erinra om att riksdagen har
gjort ett mycket utförligt ställningstagande om hur vi
från riksdagens sida vill se att EU utvecklas i framti-
den. Jag skulle misstänka att den svenska riksdagen är
ett av de parlament som har intagit den mest tydliga
positionen i dessa frågor.
Denna berättelse handlar om det gångna året. Jag
skall inte recensera den. Det har vi gjort i betänkan-
det, och vi har varit eniga i allt väsentligt. Det finns
bara en sak jag vill notera med stor tillfredsställelse,
nämligen det faktum att de baltiska länderna fick
Europaavtal. Det är en av de centrala resultaten av
specifikt det svenska medlemskapet. Vi har arbetet för
det så länge, och som medlemmar kunde vi se till att
detta viktiga steg i de baltiska ländernas integration
togs redan inom ett halvår efter svenskt medlemskap.
Det är en viktig fråga som kanske inte observeras men
som jag tror att vi har all anledning att känna oss
mycket belåtna över.
Jag vill också göra några randanmärkningar be-
träffande det som kommit fram under debatten om
riksdagens insyn. Riksdagen har i väsentliga delar fått
en större insyn till följd av EU-medlemskapet än vad
den hade tidigare. Det gäller speciellt i två fall. Det
ena har berörts litet grand tidigare av Viola Furubjel-
ke.
I EU-nämnden sitter vi ledamöter och går igenom
mängder av detaljfrågor som riksdagen tidigare sällan
sysslade med. De låg i Sverige på myndighets- och
verksnivå. Vi skall komma i håg att inte heller i Sve-
rige bestämmer riksdagen allting. Riksdagen stiftar
ramlagar som gör att mängder av frågor beslutas av
ämbetsverk och myndigheter inom ramen för dessa
lagar. Inom EU finns det en tendens att dessa frågor
hamnar på riksdagsledamöternas bord. Vi skall ta
ställning till allehanda gränsvärden av det mest speci-
fika slag som många av oss kanske inte alltid känner
att vi har den exakta detaljkunskapen om. Likväl har
dessa frågor kommit upp på vårt bord och satts under
riksdagsledamöternas ögon på ett sätt som inte skedde
förr.
Det andra är just det som Viola Furubjelke tidiga-
re poängterade. Vi är nu på väg mot en viss konstitu-
tionell förskjutning i Sverige där utrikespolitiken inte
längre enbart är regeringens prerogativ, eller Konung-
ens, som det hette en gång i tiden,utan i stor utsträck-
ning riksdagens. Riksdagen får en om inte i formell
mening medbeslutande funktion så likväl en funktion
med ett betydligt större medinflytande.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
handlar om politiken gentemot hela övriga världen,
från Kamtjatka till Eldslandet, brukar jag säga. Här
sitter svenska riksdagens företrädare i EU-nämnden
och ger synpunkter på detta en gång i månaden. Det
är ett ganska betydelsefullt framsteg. Tidigare fick vi
ofta läsa om utrikespolitik i riksdagen i form av
pressmeddelanden eller i tidningar. Möjligtvis ställde
vi frågor i interpellationdebatter och den typen av
debatter. Detta har blivit riksdagens prerogativ. Där
har vi en mycket betydelsefull förskjutning i riktning
mot ett större inflytande för riksdagen.
Det är också viktigt att notera, att när det gäller den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken råder en
mycket stor enighet mellan de sju svenska partierna.
När vi en gång i månaden sitter och går igenom ären-
dena inför de allmänna rådsmötena är det sällan som
det är skiljaktigheter mellan de svenska partierna,
inklusive de partier som kanske ibland utåt försöker få
det att framstå som om det vore större skillnader.
Östpolitiken, Medelhavspolitiken och synen på kon-
fliktförebyggande åtgärder i Afrika, för att ta tre vik-
tiga ting, har vi i Sverige i allt väsentligt varit ense
om.
Därför finns det nästan ingen grund för att försöka
blåsa upp det här och säga att vi tappar inflytande. Då
ställer man frågan: Hur skulle vi annars ha agerat?
Det har ju inte kommit fram några alternativa förslag
på hur vi skulle agera - det gäller de allra flesta
punkterna - av den anledningen att det råder en stor
samstämmighet mellan partierna här i riksdagen men
också mellan EU:s medlemsländer om den ibland
självklara inriktningen på politiken. Eftersom värde-
ringarna är så gemensamma är de inte kontroversiella.
På en punkt vill jag ändå rikta viss kritik mot re-
geringen. Det gäller inte så mycket det som står i
skrivelsen - det som står där är alldeles korrekt - utan
det gäller frågan om arbetslösheten och sysselsätt-
ningen. Regeringen talar på den punkten helt riktigt
om fem nyckelområden. Bekymret är bara att man
gärna skulle se att regeringen fullföljde två av dem i
Sverige, i sin svenska, interna politik, dvs. att man
sänkte löner och skatter i stället för att höja dem, att
på så vis göra arbetsmarknaden mer flexibel. Detta är
emellertid frågor som vi kan diskutera senare, när vi
diskuterar svensk inrikespolitik, vilket vi om inte
annat får anledning att göra den 12 juli.
Jag vill också kommentera det som har sagts om
att vara på majoritets- eller minoritetssidan. Inom EU
strävar man ofta efter samförstånd, även i frågor som
formellt kan lösas med majoritetsomröstning. Det där
är ibland litet frustrerande, eftersom det gör att vi får
eviga föredragningslistor med frågor som gång efter
gång, för femte, sjätte, sjunde eller åttonde gången,
kommer tillbaka. Det kan bli riktiga långkörare
ibland, men det beror alltså på att man inom EU strä-
var efter samförstånd, även i frågor där ett majoritets-
beslut vore möjligt. Man vill emellertid ogärna köra
över medlemsländer, utan man söker få ett samför-
stånd där alla kan känna att de är med och att de kan
få ut en fördel i processen.
Slutligen - och detta är den egentliga anledningen
till att jag begärde ordet - har jag noterat att detta är
Mats Hellströms sista debatt i riksdagen. Jag vill från
mig personligen och från Moderata samlingspartiet
framföra ett tack till Mats Hellström. Han har varit en
kunnig och engagerad person i hela den europeiska
integrationsprocessen - EFTA, EES och slutligen det
svenska medlemskapet i EU. Detta har varit en
enormt viktig period i svensk historia, under vilken
Mats Hellström har spelat en aktiv och viktig roll. Jag
vill framföra ett tack till honom för hans insatser i det
avseendet.
Jag vill dessutom notera hans engagemang för fri-
handeln, ett väldigt viktigt engagemang, som det
gäller att värna. Jag hoppas att vi skall kunna fortsätta
att värna just detta.
Avslutningsvis vill jag önska honom lycka till i
hans fortsatta karriär.