Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskot-
tets förslag.
I dagens betänkande behandlas en skrivelse från
regeringen som benämns En miljöorienterad produkt-
politik. Den syftar till att förebygga och minska pro-
dukters negativa påverkan på människors hälsa eller
på vår miljö.
Men betänkandet tar framför allt upp en rad mo-
tioner från den allmänna motionstiden 1999 och 2000
och omfattar 250 motionsyrkanden.
Skälet till att vi nu behandlar så många motioner
utan anknytning till en proposition är först och främst
att motionärerna ska kunna få en redovisning av hur
deras frågor ligger till och när de förväntas kunna
behandlas i ett större sammanhang. Jag noterade att
Harald Nordlund sade att detta var ett oacceptabelt
sätt att behandla motionerna. Dock var vi ju överens
om den här behandlingsordningen när vi hade den här
diskussionen i utskottet. Detta innebär också att när
propositionerna sedan kommer kan man lägga fram
mer adekvata förslag som överensstämmer med den
text som rör motionen. Detta var alltså inte ett försök
att bli av med besvärliga motioner utan ett sätt att se
till att de motioner som sedan läggs fram är så anpas-
sade till det de ska svara på att vi skulle få ett sådant
beslut. Annars hade det naturligtvis varit fullt möjligt
att ta upp dem i ett senare sammanhang när proposi-
tionerna kom, men detta var den bedömning vi gjorde
tillsammans i det avseendet.
Utskottet avstyrker samtliga motioner, många av
dem med hänsyn till att riksdagen våren 1999 beslu-
tade om de 15 övergripande nationella miljökvali-
tetsmålen. Riksdagen uppdrog då till regeringen att
återkomma till riksdagen med redovisning och förslag
också för de delmål som behövs för det fortsatta ar-
betet med miljökvalitetsmålen. Detta krav från riks-
dagen till regeringen innebär att vi själva naturligtvis
inte ska lägga fram förslag och yrkanden innan vi får
se dessa. Det var ju det som var poängen med riksda-
gens krav till regeringen.
Aktiviteten på miljöområdet är hög från regering-
en. Riksdagen kan vänta sig flera förslag inom de
närmaste månaderna. Syftet är att med miljöbalken
och miljökvalitetsmålen som grund successivt arbeta
sig ned i detaljeringsgrad.
Tre utredningar har i år avlämnat sina betänkan-
den - Förslag till svensk klimatstrategi i april av
Klimatkommittén, Framtidens miljö - allas vårt
ansvar i juni av Miljömålskommittén, som arbetat
med att förbereda det av mig nämnda uppdraget från
riksdagen beträffande delmålen, samt Varor utan
faror, också i juni i år, av Kemikalieutredningen. På
samtliga tre utredningar har regeringen aviserat pro-
positioner under den närmaste tiden.
För att komplettera bilden för kammaren har ut-
skottet också redovisat att regeringen i december
1999 tillsatte en ny Miljöbalkskommitté med uppgift
att utvärdera tillämpningen av miljöbalken. Kommit-
tén har fått i uppdrag att lämna ett delbetänkande den
31 december 2000 och ett senast den 1 juli 2001, för
att sedan redovisa sitt slutbetänkande den 31 decem-
ber 2003. Regeringen har också utsett en särskild
utredare för att utföra en bred översyn av producen-
tansvaret, som ska vara klar till nästa sommar.
Det jag nu redovisat gäller svenskt miljöarbete.
Men som bekant måste mycket av miljöarbetet ske
internationellt. Jag behöver bara nämna Kyotoproto-
kollet. Ett ambitiöst svenskt miljöarbete måste för att
bli framgångsrikt kopplas samman med ett internatio-
nellt miljöarbete i FN, i EU och i alla organ där Sve-
rige deltar. Det är noterbart att 180 nationer nu sitter i
Haag och diskuterar vår framtid. Det är 2 500 dele-
gater och 3 500 som rapporterar. På lördag räknar vi
med att vi ska få ett svar därifrån. Det har ändå för-
ändrats när nationer på det här sättet kan mötas och
diskutera - och inte bara om en fråga, för nu diskute-
rar vi ju hela samhällslivet. Allt som vi människor
håller på med är nu möjligt att diskutera för att vi ska
klara klimatet.
Flera av de förslag som nu avslås i betänkandet
kommer snart att kunna prövas mot regeringens för-
slag i avlämnade propositioner. För den som då inte
blir nöjd finns motionsrätten. Utskottet tror att det blir
en bättre hantering med en ny motion där motionären
kan ta hänsyn till framlagda förslag och att vi på det
sättet skulle kunna få en bättre diskussion än vad det
annars skulle ha blivit. Detta är motiven för att vi nu
har valt att gå fram med denna mängd av motioner.
Jag går så över till de inlägg som hållits tidigare.
Jag börjar med Lars Lindblad. Fler än han har tagit
upp de lokala investeringsprogrammen, och jag vill ta
dem först.
De lokala investeringsprogrammen har inneburit
en väldig aktivitet ute i kommunerna. Jag tittar på
Eskil Erlandsson, som för en stund sedan talade om
fördelen med de lokala initiativen. Här har de lokala
initiativen verkligen fått komma till sin rätt. 125
kommuner har fram till i dag fått 5,2 miljarder att
jobba med.
De insatser som gjorts i kommunerna beräknas ha
ökat användningen av förnybar energi med ungefär
2,5 terawatt och minskat energianvändningen med 2,1
terawatt per år. Sammantaget betyder detta en minsk-
ning av koldioxidutsläppen med 1,6 miljoner ton per
år, vilket motsvarar närmare 3 % av Sveriges totala
utsläpp. Det är klart att man kan säga att det är negli-
gerbart. Det är klart att det vore bra om det vore mer.
Men det är ändock en början, och det är inte alltid
man får det resultatet.
Jag vill samtidigt påpeka att det naturligtvis finns
brister i den organisation vi har gjort. Detta är ju nytt.
Vi har inte jobbat på det här sättet förut. Jag tror själv
att en brist kan vara att den vilja som många av kam-
marens ledamöter har haft, och också regeringen, att
försöka lösa så många problem som möjligt kan ha
belastat förslaget. Det har gällt att skapa sysselsätt-
ning, att klara miljön och att hjälpa glesbygden. Det
har blivit för många frågor. Där kanske man skulle ha
koncentrerat sig. Det hade kanske varit en poäng.
Men att det är ett dåligt förslag att utnyttja de kom-
munala och lokala resurser som finns, där man vet
vad man själv kan göra för insatser, betvivlar jag
faktiskt. På det sättet vill jag påstå att detta har varit
en bra insats. Det kan dessutom vara så att det man
gjort går att föra över till andra kommuner. De plus-
värden vi har fått på en del ställen kan nu föras ut till
alla 280 kommunerna så att alla kan få de här effek-
terna. Jag ser alltså detta som en möjlighet, som na-
turligtvis går att finslipa och få bättre.
Jag vill sedan ta upp allemansrätten. Där oroar
mig faktiskt Lars Lindblad lite med en rätt grov be-
skrivning av hur det ska vara. Det är den som har, den
som äger, som allt är givet. Har jag en tomt bestäm-
mer jag helt och hållet; har jag skog bestämmer jag
helt och hållet. Den som inte har det har inget att
hämta.
Jag noterar att den borgerliga vänstern inte är med
på den reservationen, och det noterar jag med glädje.
Men jag såg samtidigt att Centern var med i den de-
len. Jag vet inte om det är de andra tre bakom reser-
vation 7 som är den borgerliga högern, eller hur ter-
minologin är, men så får det väl vara. Den borgerliga
högern i reservation 7 vill att vanligt folk inte ska ha
möjlighet att komma ut i skogen - för det är vad det
innebär om man ger sig på allemansrätten.
Att ströva i skog och mark är en populär fritids-
sysselsättning bland oss svenskar. Fyra av fem svens-
kar går i skogen någon gång under ett år. Var tredje
vandrar i skog och mark ofta, minst 20 gånger om
året. Sannolikheten att man träffar på en pensionär
när man strövar i skogen är stor. Med ett växande
antal pensionärer kommer också den här aktiviteten i
skog och mark att öka. Pensionärerna är stora utnytt-
jare av allemansrätten.
Det gläder mig ändå att det finns nyanser i diskus-
sionerna. Trots att ni har samma reservation tog också
Eskil Erlandsson upp den här frågan. Jag delar hans
uppfattning att allemansrätten inte ska utnyttjas
kommersiellt. Jag tycker att vi ska säga det så ofta
som möjligt, och vi politiker ska backa upp detta.
Men det finns också möjligheter via lagen att försvara
allemansrätten på det området.
När det gäller strandskyddet har det redan förts en
diskussion om det som jag inte tänker kasta mig läng-
re in i. Men jag vet att miljöministern följer den dis-
kussionen för att se om det görs övertramp på den ena
eller andra sidan. Skulle det vara så att han anser att
det sker övertramp där vet jag att han tänker åter-
komma till kammaren om detta.
Det var vad Lars Lindblad tog upp.
Kjell-Erik Karlsson tar upp havsöringen också. På
det området håller de finska och svenska myndighe-
terna på med en inventering, och vi kan förvänta oss
ett förslag. Om jag minns rätt ska man faktiskt till
nyåret få en redovisning.
Ester Lindstedt-Staaf har fått svar på sina frågor,
tror jag.
Eskil Erlandsson tog upp det lokala investerings-
programmet. Jag anser att jag har gett svar på det han
berörde. Han tar också upp miljöexporten. De här
sakerna står inte emot varandra. Man kan inte säga att
det lokala investeringsprogrammet är någonting som
innebär att man inte kan ha miljöexport. De kan
komplettera varandra mycket väl. Regeringens vilja
är att komplettera de två förslagen med varandra så
att man också kan utnyttja miljöexporten i den delen.
Sedan är naturligtvis frågan hur mycket pengar vi
vill lägga på detta. Men jag såg inte så mycket pengar
i Centerns budget just i den delen.
Harald Nordlund tror jag har fått svar.
Jag måste också få ställa en fråga till Lars Lind-
blad när det gäller den sista delen, att det kanske inte
är växthusgaserna utan någonting annat som påverkar
situationen. Varför tar du upp den frågan? Menar du
att vi inte ska göra någonting? Vad är motivet till att
börja ifrågasätta om vi har en växthuseffekt? Är tan-
ken från Moderata samlingspartiet att vi inte ska
åtgärda de här frågorna, eller varför tog Lars Lind-
blad upp den frågan över huvud taget?
Herr talman! Då tror jag att jag i huvudsak har
gått igenom de frågor som var ställda till mig.