Fru talman! Utvidgningen är den alldeles centrala
uppgiften för EU under de kommande åren. Enligt
EU-fördraget är det en rättighet för Europas länder att
komma med när de uppfyller villkoren vad gäller
demokratisk och marknadsekonomisk mognad, samt
respekt för mänskliga rättigheter.
EU är i hög grad en värdegemenskap. Det är ing-
en slump att den del av Europa som står vid sidan av
den ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska
integrationen är den som nu står i brand.
Utvecklingen på Balkan understryker hur viktigt
det är att den nu pågående utvidgningsomgången med
bl.a. de baltiska länderna inte försenas och dessutom
snarast följs av andra. EU måste utan fördröjning
öppna för ekonomisk integration och politiskt samar-
bete med de fem länderna i det forna Jugoslavien,
med sikte på allt närmare samarbete intill dess att de
är klara för medlemskap.
Utvidgningen borde vara den högst prioriterade
frågan inför det svenska ordförandeskapet våren
2001. I regeringens prioriteringar inför det svenska
ordförandeskapet sätts dock vad regeringen själv
beskriver som vardagsfrågor, som jämställdhet och
konsumentskydd, före utvidgningen.
Det är säkert viktiga frågor, men de är ändå av en
helt annan dimension än utvidgningen. Det gäller
särskilt som kandidatländerna vid tiden för det svens-
ka ordförandeskapet måste befinna sig i slutskedet av
medlemsförhandlingarna för att medlemskap år 2003
skall kunna bli verklighet.
Det måste tydligt markeras att utvidgningen av
EU till att omfatta våra grannländer är den viktigaste
frågan för Sverige. Jag yrkar därför bifall till den
moderata reservationen nr 1 i dagens betänkande.
Våra baltiska grannar önskar också bli medlem-
mar i Nato. Det är uttryckligen i de baltiska ländernas
intresse att de vinner Nato-medlemskap, men det är
också i Sveriges intresse. Vi lever tryggare med tryg-
gare grannar. Majoriteten saknar uppfattning i denna
också för Sverige så centrala fråga, vilket understry-
ker hur svårt man har att hantera den nya säkerhets-
politiska situationen. Vårt grannland Polen är nu
fullvärdig medlem i Nato. Det bidrar till stabilitet i
Östersjöregionen.
Fru talman! En central uppgift för EU är den ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utgångs-
punkten måste vara: Vad kan Europa göra mer för att
skapa stabilitet i närområdet och för att hantera kri-
ser? Det är inte Sveriges 60-talshistoria utan Europas
framtid som måste fokuseras. Det är människor i
Kosovo i dag och inte svensk debatt om alliansfrihet
som är det centrala. Vi måste klara freden nu och i
framtiden.
Svaret på frågan är att EU måste stärka sin kris-
hanteringsförmåga genom att hantera de s.k. Peters-
bergsuppgifterna, som inkluderar humanitära insatser,
fredsbevarande insatser, insatser med stridskrafter vid
krishantering och fredsskapande åtgärder i närområ-
det. Märk väl att det inte är fråga om territorialförsvar
eller om att alliansförpliktelser skall lyftas in i EU.
Men det talas ändå från Miljöpartiets sida om EU:s
militarisering. Varför hör vi aldrig Miljöpartiet skria
om FN:s militarisering? FN har ju hela tiden haft
rätten att utföra den här typen av aktioner för att säkra
den internationella freden. FN-stadgan spelar ju också
uttryckligen en roll för regionala organisationer i
fredsarbetet. Däremot saknar FN förmågan att självt
utföra fredsbevarande och fredsskapande uppdrag.
Man är helt beroende av att medlemsländer och orga-
nisationer ställer upp. Därför har också FN måst an-
lita Nato, som är den enda organisation som har för-
mågan att utföra större uppdrag, t.ex. i Kuwaitkrisen.
När Miljöpartiet avvisar att EU skall ha och kunna
utföra krishanteringsuppdrag, de s.k. Petersbergsupp-
gifterna, innebär det att man åstadkommer precis det
som man säger sig vilja motverka. Man gör FN helt
beroende av Nato för utförande av uppgifter under
FN-mandat. Jag personligen har inga problem med ett
Natosamarbete, men Miljöpartiet har förmodligen
det. När Miljöpartiet både kritiserar när fredsskapan-
de uppdrag utförs och försöker blockera kapacitet när
det gäller att tidiga och förebyggande insatser görs
inom EU står det klart att partiet saknar alternativ för
freden i en tid när de som bäst behövs.
Det är mycket tråkigt att regeringen, och därmed
den svenska EU-linjen, har gjort sig beroende av inte
bara ett utan två samarbetsnegativistiska partier. Hela
regeringssamarbetet hotas av frågan om EU skall
kunna hindra folkmord och etnisk rensning. Det är
just en snygg fråga att riskera en regeringskris för.
Det här försvårar för Sverige att ta sin del av ansvaret
vid byggandet av en europeisk förmåga att förebygga
och hantera kriser. Och det är närmast parodiskt att
frågan nu har reducerats till att gälla om VEU skall
lyftas in i EU eller om samma funktioner skall skapas
inom EU samtidigt som de avvecklas i VEU. När
Sverige ägnar sig åt dessa hårklyverier ägnar sig
Europa åt de långsiktiga fredsfrågorna.
Fru talman! En annan viktig fråga är samarbetet
för ett ekonomiskt konkurrenskraftigare Europa där
förutsättningar finns för företagen att växa och skapa
fler jobb. Åtgärder på europeisk nivå kan ha stor
betydelse för jobben, men det är då fråga om avregle-
ringar, stärkande av den inre marknaden, en utveck-
ling där internationell frihandel drivs på och om infö-
rande av den gemensamma valutan. En viktig poäng
med den gemensamma valutan är att den sätter press
på medlemsländernas regeringar att modernisera sina
ekonomiska strukturer.
Om ett land eller en region halkar efter tvingas det
till modernisering. Avreglering av arbetsmarknaden,
sänkta skattenivåer och kvalitetsutveckling av utbild-
ningen hör till de åtgärder som är nödvändiga för att
vitalisera inte bara stora delar av Europa utan också
Sverige. Men regeringen saknar uppfattning om den
gemensamma valutan, som är den viktigaste frågan,
tillsammans med den inre marknaden, för jobb och
konkurrenskraft. I stället handlar det i regeringsreto-
riken om en till intet förpliktande samordning av
arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen gjorde ett försök inför regeringskonfe-
rensen 1996 med att profilera sig på sysselsättnings-
frågan i EU. Nu hade frågorna länge varit på EU:s
bord, men en sysselsättningsunion skulle det ändå bli.
Gemensamt agerande i form av en europeisk arbets-
marknadspolitik skulle knäcka arbetslösheten. Men
det viktiga är inte att göra samma sak. Det viktiga är
att göra rätt sak. Regeringens bristande tilltro till ett
gemensamt agerande visas av att den inte följer de
rekommendationer som den själv har varit med om att
ge.
I rådets resolution om riktlinjer för sysselsättning-
en talas det om strukturreformen när det gäller ar-
betsmarknaden, tjänstesektorn samt varu- och kapi-
talmarknaderna. Det har vi inte sett mycket av i Sve-
rige.
Resolutionen uppmanar kommissionen att låta de
medlemsländer som så önskar experimentera med
sänkta mervärdeskatter på arbetsintensiva tjänster,
vilket regeringen i Sverige löpande har avvisat. Man
talar om att länderna skall ge sina skatte- och bidrags-
system en ny inriktning samt ge incitament till ar-
betslösa och icke yrkesverksamma att påbörja arbete.
Tydligast är dock att regeringen inte följer sina
egna rekommendationer när det gäller företagarnas
villkor. Medlemsländerna skall, står det, lägga sär-
skild vikt vid att väsentligt minska de allmänna om-
kostnader och den administrativa bördan för företa-
gen, särskilt för de små och medelstora företagen.
I stället har vi i Sverige ett snackande superde-
partement. Under rubriken om att göra skattesystemet
gynnsammare för sysselsättningen talas det om att
vända på den långvariga tendensen till allt högre
skattetryck och allt högre obligatoriska avgifter på
arbete. Man skriver vidare om mål för en gradvis
minskning av den totala skattebördan och, där så är
lämpligt, ett mål för gradvis minskning av skatte-
trycket på arbete och av lönebikostnaderna, särskilt
för okvalificerat och lågavlönat arbete. I Sverige är
detta lämpligt. Likväl görs det inte. Likväl bryter
regeringen mot egna rekommendationer.
Regeringen har alltså inte åstadkommit någonting
av detta. I stället framstår misslyckandet allt tydligare
ju längre tid som går och ju mer resultatet kan synas.
Det är inte snack på europeisk nivå i stället för på
svensk nivå som ger Europa fler jobb. Regeringen
förmår inte hantera de centrala sysselsättningsfrågor-
na. Man spelar i Europapolitikens reservlag med
uppfattningar om i och för sig viktiga men i samman-
hanget mindre frågor och saknar styrfart vad gäller de
stora europeiska vägvalen. Kontrasten till Finland
som tar sitt europeiska ansvar på allvar är slående.
Vi behöver besked om EMU. Vi behöver en stark
svensk röst vad gäller den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, och vi behöver en ny politik för
europeisk konkurrenskraft och därmed för fler ar-
betstillfällen.