Fru talman! Jag tänkte börja där Karl-Göran Bi-
örsmark slutade. Jag måste säga att jag inte kan sluta
att förundras över Folkpartiet liberalerna och dess syn
på demokrati. Här får vi höra att en utträdesparagraf
skulle vara en katastrof för den europeiska unionen.
Jag minns när jag tillsammans med Folkpartiet stod
på torgen och drev frågan om de baltiska ländernas
rätt att gå ut ur den union som de tillhörde - Sovjet-
unionen. Då var det inte tal om att det inte skulle
finnas möjlighet att utträda.
Det är något märkligt om det i denna union inte
skall finnas någon som helst möjlighet till utträde för
de länder som eventuellt i framtiden skulle vilja läm-
na unionen. Det är märkligt att det inte skall finnas ett
demokratiskt regelsystem för detta.
Jag uppfattar det som totalt fel om det är så att
man bildar en union som länder kan ansöka om att bli
medlemmar i men som de absolut inte skall kunna
lämna, därför att det inte skall finnas något regelsys-
tem för detta. I demokratier har det varit vanligt att
det har funnits någon form av regelsystem för vad
som gäller när man vill lämna någonting som man är
med i.
Jag hörde nyligen en historia från min egen hem-
bygd. Byn som jag har vuxit upp i ville på 1700-talet
lämna den församling man tillhörde. Man ansåg att
församlingsföreträdarna var så oerhört snåla mot
byinnevånarna och framför allt mot de gamla, som
togs om hand på ett sätt som man inte gillade.
Man begärde därför att få lämna sin församling
för att ansluta sig till en annan. Det fanns då ett regel-
system som medgav detta, om man kunde leverera
fyra vita oxar som betalning. Om inte oxarna var helt
vita skulle de områden som inte var vita täckas med
guld. På så sätt köpte man sig fri från sin församling
för att slippa de förtryck som man upplevde att man
där var utsatt för.
Det är oerhört angeläget att det i alla demokratis-
ka organisationer skall finnas möjligheter att utträda
för den som så önskar. Det innebär inte att utträdet
kan ske på ett odemokratiskt sätt, alltså att en mino-
ritet kan styra när och hur det skall ske. Naturligtvis
skall det gälla en demokratisk ordning även för detta.
Jag måste säga att det är något förundrande att
Folkpartiet är så bestämt emot en sådan paragraf. Den
hotar inte demokratin, den stärker demokratin. Det är
därför som vi tycker att det är så viktigt att det skall
finnas en sådan paragraf.
Jag vill också kommentera det som Leijonborg
sade i sitt anförande om miljöfrågorna och om Marit
Paulsen och hennes syn på regelsystem för miljöfrå-
gorna.
Det som Leijonborg sade och som gjorde mig sär-
skilt upprörd var att det inte skulle finnas några för-
bud. I stället skulle man ha märkning av produkter,
vilket skulle ge samma effekt. Vem har dessa val-
möjligheter? Det tyder på en bristande social kompe-
tens att föreslå en sådan sak.
Alla utredningar i det här landet om hälsoeffekter
visar att det är de som har svag ekonomi och svag
social ställning som i dag hårdast drabbas av att pro-
dukter är skadliga för hälsan. Det är dessa människor
som tvingas att välja de billigaste produkterna. De
hormonbehandlade produkterna har ju till syfte att de
skall vara billiga att transportera, att lagra osv., därför
att de inte förstörs eller möglar på samma sätt som
andra produkter.
Och vem är det som har möjlighet att välja? En
riksdagsledamot med sin höga lön och sina förutsätt-
ningar och kunskaper har naturligtvis betydligt lättare
att välja.
I går kom det ett beslut om att EU säger att det
inte finns någon miljögaranti som säger att man kan
förbjuda färgämnen som ger allergier, utan dessa
produkter skall återigen märkas. Men vilka är det som
drabbas hårdast av allergier? Och vilka är det som
lockas mest av vackra färger på godis? Jo, det är de
som skulle behöva slippa att få i sig det, därför att de
mår dåligt av det och får en allergireaktion.
Det är ju så med allergier att man vet inte att man
är allergisk förrän man har reagerat på någonting, och
då kan det vara försent. Då kan effekten bli att man
reagerar på ytterligare en mängd ämnen och får sin
hälsa förstörd, vilket på sikt förorsakar kostnader
också för samhället. Det är oerhört angeläget att vi
från svenskt håll åtminstone driver att vi skall kunna
ha hårda miljökrav och att vi skall kunna behålla de
miljökrav som vi har satt upp.
Detta anknyter till en annan sak som också har ta-
gits upp här tidigare i debatten, och det gäller folkom-
röstning kontra inte folkomröstning. Den förra folk-
omröstningen gällde medlemskap i ett EU som hade
en annan grundlag än vad EU har i dag. Varken
Amsterdamfördraget eller Maastrichtfördraget var då
aktuellt - för att inte tala om den gemensamma eko-
nomiska politiken, som över huvud taget inte fick tas
upp till diskussion, eftersom det inte hade med saken
att göra, och som fortfarande är den fråga som man
skjuter framför sig, trots att ett flertal länder har gått
med i EMU och bildat en gemensam valutaunion.
Detta är naturligtvis ett tydligt tecken på att det
EU som folkomröstningen gällde befinner sig i en
förändringsprocess som är ganska stor och som har
förändrat väldigt mycket. Det borde kunna föranleda
att man funderade över om man vill fortsätta att vara
medlem i detta EU.
När det gäller regeringens skrivelse som vi i dag
behandlar har vi avgivit en hel del reservationer. Jag
stöder alla våra reservationer, men jag yrkar bifall
endast till reservationerna 12, 13, 34 och 38.
Vi har i våra reservationer och i vår motion tagit
upp bl.a. att vi tycker att regeringens skrivelse har
blivit mycket bättre, att det finns en större tydlighet i
skrivelsen än vad det har funnits i tidigare skrivelser,
men att vi skulle vilja se att man i större utsträckning
tar med kommissionens arbetsprogram, vart EU är på
väg och hur man inom EU prioriterar olika frågor. Då
blir det tydligare vad debatten egentligen borde
handla om. Det är lätt att det blir samma debatt som
när vi hade folkomröstningen om medlemskapet och
att man därigenom döljer den debatt som i dag pågår
inom EU, inte minst när det gäller EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag tycker att det är oerhört allvarligt att så många
partier i dag tycks vara inne på att Sverige skall vara
medlem i EU och att EU skall kunna ha militära
muskler.
Jag är lite förvånad över Centerpartiets diskussion
kring de säkerhetspolitiska frågorna tidigare här i dag.
När det t.ex. gäller krishanteringsförmåga, hur vill
Centern att denna skall se ut i framtiden? Jag tycker
inte att det framgick särskilt klart. Jag har uppfattat
att Centern i alla fall tidigare har varit för alliansfri-
heten och inte gått med på en ökad militarisering av
EU.
Centerpartiet undrade hur Miljöpartiet såg på
krishanteringsfrågorna.
Till att börja med vill jag säga att sedan EU har
tillkommit kan man inte påstå att det har blivit mindre
problem i Europa. Det låter ibland som om att det är
EU som har bidragit till freden, men det var ju fak-
tiskt de gamla samarbetsavtalen som i mycket stor
utsträckning bidrog till den. Sedan EU bildades för
några år sedan har det i stort sett pågått krig i Europa,
och det är den problematiken som vi ser i dag. Man
kanske inte kan säga att det är EU:s fel, men det är
inte EU som har varit lösningen på det hela.
Vad är det som man försöker att lösa krisen med?
Jo, genom att man försöker att hitta personer som kan
förhandla och som kan klara av att lösa de krig som
vi har i dag. Då väljer man faktiskt personer från
alliansfria länder. Både Carl Bildt och Ahtisaari
kommer ju från de alliansfria länderna. Det är ett
tydligt tecken på den roll som jag anser att Sverige
skall och måste kunna spela i framtiden. Det är oer-
hört viktigt att man inte försätter sig i den situationen
att man plötsligt är med i en militär allians som dess-
utom har kärnvapen till sitt förfogande, vilket man
faktiskt har.
Det här är en debatt som är oerhört viktig att föra.
Det är också viktigt att partierna är tydliga, och Mil-
jöpartiet är tydligt i den här frågan. Vi vill inte att
Sverige skall glida med i en försvarsallians, som det
på sikt kan bli fråga om. Då mister vi vår förmåga att
vara både alliansfria och kunna bidra till det som jag
tror att världen behöver och som är viktigt att vi ut-
vecklar, nämligen ett krishanteringssystem som inte
bygger på att man tar till militära medel utan på att
man i god tid går in med god kunskap om hur man
hanterar kriser.
Jag tror att det är angeläget att alla världens länder
satsar lika mycket pengar på krishanterings- och
krislösningskunskap som man i dag satsar på militär
upprustning. Om man gjorde det tror jag att man
skulle komma mycket, mycket långt med freden. Men
tyvärr finns det ett alltför stort intresse av att hela
tiden ta till militära medel.
Vi som har arbetat med barn vet ju att även små
barn har väldigt lätt för att ta till aggression och slå
varandra i stället för att tala med varandra. Det krävs
en god kunskap och en god pedagogik hos dem som
arbetar med barn för att lära barn att lösa kriser utan
att ge sig på och slå varandra. Det är egentligen precis
samma kunskap som vi måste bygga upp i världen,
mellan makthavare och mellan länder, för att klara
kriser. Jag tror att det vore svårt att få en lika stor
mässa för krishanteringskunskap som den man kan
skapa för militära attiraljer och visa upp i världen.
Men det skulle vara ytterst angeläget, för jag tror att
det är den enda vägen till att få fred i världen.