Fru talman! Varför prioriterar inte regeringen eller
socialdemokraterna i riksdagen utvidgning högst
bland alla de uppgifter som måste lösas under det
svenska ordförandeskapet? I stället sätter man upp
jämställt med utvidgningen vardagsfrågor som jäm-
ställdhet och konsumentskydd, t.o.m. före utvidg-
ningen. Det är alldeles säkert viktiga frågor, men de
är ändå i en helt annan division än utvidgningen, som
på många sätt styr Europas framtid.
Det är alldeles särskilt viktigt. Om man skall klara
en utvidgning av EU till 2003 måste förhandlingarna
verkligen komma i slutskedet under det svenska ord-
förandeskapet. Varför ser man inte skillnad? Varför
sätter man utvidgning som fyra och jämställdhet och
konsumentfrågor som nummer ett? Det är inte de
största frågor Europa söker svar på.
Varför bryter socialdemokraterna löpande mot
sysselsättningsrekommendationerna, som utfärdas i
EU? Jag citerade tidigare ur rekommendationerna.
Det talas om att vända på den långvariga tendensen
till allt högre skattetryck och allt högre obligatoriska
avgifter för arbete. Man skriver om en gradvis
minskning av den totala skattebördan och särskilt på
arbete och lönebikostnader. Men regeringen bryter
mot det. Man talar vitt och brett om vikten av sam-
ordnade åtgärder, och sedan bryter man mot dem på
hemmaplan t.o.m. där man själv har varit med att
fatta beslut.
Slutligen i den här omgången: Ser inte Sören
Lekberg någon som helst risk att dessa vardagsfrågor
som man vill lyfta upp på EU-nivå kommer i konflikt
med subsidiaritetsprincipen? Om man säger att det är
vardagsfrågor är det rimligen också frågor som skall
hanteras så nära medborgarna som möjligt. Allt som
är viktigt skall och bör inte lösas på EU-nivå. Mycket
löses bäst på hemmaplan. Många saker löses bäst i
kommunerna och ännu fler av människorna själva.