Fru talman! Den kulturpolitik som riksdagen nu
skall lägga fast kommer att ha bäring in på 2000-talet.
Det är viktigt, och det tror jag också att en bred ma-
joritet av svenska folket tycker, att man har en bred
politisk enighet om målen för kulturpolitiken. Jag är
övertygad om att de mål som riksdagen fastställde år
1974 under mycket bred enighet, och just detta fak-
tum, har inneburit att de fått ett bättre genomslag än
vad de annars skulle ha fått.
Vi har därför från utskottet under beredningen av
såväl budgetpropositionen i detta avseende som kul-
turpropositionen varit noga med att lyssna på männi-
skor och dem som velat uppvakta oss. Det innebär att
beredningsprocessen har blivit extra tung när vi har
tagit emot uppemot 40 uppvaktningar i anledning av
dessa propositioner. Denna öppenhet är för varje
politiker viktig att visa gentemot de människor på
vilkas uppdrag vi arbetar.
Men vi har också ett ansvar att lyssna på varandra
under beredningen av ärendet i utskottet. Från Social-
demokraternas sida har vi strävat efteratt inom utskot-
tet nå lösningar med andra partier. Jag kan säga så här
i efterhand att dessa partier också i stor utsträckning
har visat motsvarande öppenhet. Därför har arbetet
kunnat bedrivas i en konstruktiv anda. För detta vill
jag tacka företrädarna för alla partier. Det är bäst att
göra det inledningsvis innan jag börjar att polemisera.
Sedan utskottet år 1992 tog initiativ till Kultur-
utredningen har det förts en omfattande diskussion om
de kulturpolitiska målen. Utskottet har gjort vissa
ändringar och kompletteringar av propositionens
förslag till mål. Vi har nu sju mål, och därigenom tror
jag att vi täcker in de flesta aspekterna på kulturpoli-
tiken.
Målen gäller sådant som att värna yttrandefrihe-
ten, allas delaktighet till kulturlivet och att främja
kulturell mångfald. Ett annat mål är att kulturen skall
vara en utmanande och obunden kraft i samhället.
Ytterligare ett mål är att kulturpolitiken skall bevara
och bruka kulturarvet. Det senare målet hör delvis
ihop med ett annat av målen, nämligen att främja
internationellt kulturutbyte och möten mellan olika
kulturer inom landet. Det kan inte ofta nog upprepas
att det inte finns någon motsättning mellan det målet
och att bevara vårt kulturarv. Det är snarast så att
dessa båda mål är kommunicerande kärl.
Ett av de mål som utskottet har tillfört är just att
främja bildningssträvanden. Kulturrådets remissytt-
rande i frågan och de markeringar det gjorde i sitt
yttrande har i varje fall för min del varit viktigt. I dag
talar vi ofta om utbildning, och då menar vi i de flesta
fall yrkesutbildning. Men vi behöver inte bara utbild-
ning, utan vi behöver också bildning, dvs. ett bredare
perspektiv som hjälper oss att orientera oss i tillvaron.
Jag sade förut att det ligger ett stort värde i att ha
en bred politisk enighet om de kulturpolitiska målen.
Jag anser att slutresultatet har blivit bra. Men modera-
terna har valt att också i kulturpolitiken ställa sig vid
sidan om. De yrkar avslag och vill att regeringen, som
de tydligen i detta sammanhang har stort förtroende
för, skall återkomma med ett nytt förslag. Moderater-
na ogillar framför allt att det i målen talas om att
motverka kommersialismens negativa verkningar.
Jag delar uppfattningen att kommersialism inte är
något negativt i sig. Vi får inte skapa intrycket att
kultur är lika med bidrag eller att det är fult att kultur-
arbetare tjänar pengar. Då riskerar vi att tappa bort
det grundläggande, nämligen att ett levande kulturliv
självklart förutsätter att det finns en publik.
Den fantastiska musikalen Kristina från Duvemåla
upphör inte att vara kultur och blir kommersiell i
negativ mening därför att den blivit en enorm fram-
gång både på scen och på skiva. Men genom den
formulering som utskottet har fastnat för tycker jag
faktiskt att Moderaterna kunde ha ställt upp. Målet
föreslås ju bli att "främja kulturell mångfald, konst-
närlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka
kommersialismens negativa verkningar".
Är det verkligen nödvändigt att vara så förtjust i
marknadskrafterna att Moderaterna inte kan se några
problem? Är det alltid den stora stygga staten som är
ett hot i Moderaternas värld? Som märklig framstår
Moderaternas reservation om kulturens egenvärde,
reservation nr 1, där man understryker att det är fråga
om ett värde i relation till enskilda medborgare, som
kommer till uttryck genom den enskildes val av kul-
turaktivitet. Så långt kan man hänga med, men när
man fortsätter med att säga i reservationen: "Att med
skattemedel söka styra medborgarnas val mot olika
former av kulturverksamhet är att underskatta den
enskilda människans förmåga till val liksom hennes
värderingar.", blir det litet konstigare.
Om man bortser från ordvalet att "söka styra",
som ju ingen vill och säger "stödja och stimulera",
som ju alla vill, leder det moderata resonemanget till
att enbart marknaden skall få avgöra medborgarnas
val. Hur skall man då kunna motivera att Operan och
Dramaten får ett anslag av skattemedel på närmare
430 miljoner kronor per år? Hur skall man då kunna
motivera de stora satsningar som kommuner, lands-
ting och staten gör för att hålla uppe en mångfasette-
rad kultur runt om i landet?
Detta moderata resonemang i reservationen väljer
jag att betrakta som den förhoppningsvis sista kvarle-
van av nyliberalismen i svensk politik. Jag tror också
att denna kvarleva kommer att vara förpassad till
historiens skräpkammare redan vid nästa kulturdebatt.
Många talare har varit inne på frågan om Stock-
holm som kulturhuvudstad år 1998 - Elisabeth Fleet-
wood var det och likaså Marianne Andersson. Det är
en stor kulturpolitisk händelse som bör glädja alla
kulturintresserade oavsett var vi bor någonstans. Med
det är lika viktigt att 1998 blir en satsning på kultur i
hela landet. Jag vill understryka det som utskottet
skriver: "Kulturåret 1998 bör genomföras på ett så-
dant sätt att det samarbete mellan Stockholm och
övriga landet som nu byggs upp lever kvar och ut-
vecklas efter 1998."
Jag vill understryka just detta med samarbete. Den
motsättning mellan Stockholm och övriga landet som
med jämna mellanrum präglar kulturdebatten, inte
minst den som förs i Stockholm, är olycklig. Ingen
som engagerar sig i kulturfrågorna kan bestrida
Stockholms och dess kulturinstitutioners betydelse för
hela Sveriges kulturliv. Men jag skulle önska att man
i debatten ibland något oftare lyfte blicken också
ovanför Stockholms horisont. Vi har ett vitalt och
spännande kulturliv på många håll i vårt land. Det
gäller inte minst i rikets andra stad.
För mig är kultur i hela landet en av grunderna i
socialdemokratisk kulturpolitik. Det är viktigt att
värna om den principen utan att den ställs mot Stock-
holms kulturliv.
Ett av de verkligen glädjande inslagen i kulturpo-
litiken som vi nu skall besluta om är att Sverige för
första gången får ett arkitekturpolitiskt program just i
de kulturpolitiska sammanhangen.
Det förslaget initierades av Kulturutredningen.
Idén kom alltså därifrån. Det blir nu genom det beslut
i riksdagen som vi har framför oss verklighet. I likhet
med Fänrik Stål kan jag säga: "Jo, därom kan jag ge
besked, om herrn så vill, ty jag var med."
Personligen gläder jag mig mycket åt detta för-
slag. Arkitekturen lyfts för första gången in ordentligt
i en kulturutredning, bl.a. som ett resultat av ett semi-
narium vid Arbetets museum i Norrköping kring detta
tema 1994. Arkitekturen hamnar nu i kulturens fin-
rum. Det arbete som arkitekten Sonny Mattsson gjor-
de när det gäller kulturmagasinet i Helsingborg får
därmed ett kulturellt erkännande liksom Carl Nyréns
arbete med det länsmuseum som han har skapat i
Jönköping.
Propositionens förslag bygger i huvudsak på Kul-
turutredningen. Utskottet har härutöver gjort en del
tillägg när det gäller arkitekturavsnittet. Nu hoppas
jag att vi i den fortsatta debatten kan föra en mer
konsekvent diskussion utifrån en humanistisk dimen-
sion när det gäller frågan om hur vi formar vårt kul-
turlandskap, städer och byggnader. Kvalitet och skön-
het skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska
överväganden. Kvalitets- och skönhetsaspekterna har
uppmärksammats i allt för liten grad under de senaste
decenniernas byggande. Det är dags nu att ändra på
detta.
Man kan också säga att rätten till en boendemiljö,
en stadsmiljö, där också skönheten får en chans i hög
grad är en fråga om demokrati. Alla skall ha den rät-
ten och den möjligheten, inte bara de som har eko-
nomiska möjligheter.
Världskulturmuseet i Göteborg kommer vi, det ut-
går jag från, att återkomma till mycket snart. Jag vill
bara göra en kommentar till Elisabeth Fleetwood när
hon till Charlotta L Bjälkebring säger att hon har
blivit förd bakom ljuset. I så fall har antingen jag eller
socialdemokraterna i kulturutskottet fört Charlotta L
Bjälkebring bakom ljuset eller också är socialdemo-
kraterna i kulturutskottet också förda bakom ljuset.
Det är inte korrekt och jag tycker att vi skall undvika
att syssla med sådana här konspirationsteorier som
lanseras i de här sammanhangen. Denna fråga kom-
mer vi att återkomma till i riksdagen. Vi får i de sam-
manhangen dessutom goda möjligheter att ta ställning
till den frågan ytterligare. Jag tycker att det är en bra
uppgörelse som Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet har träffat i riksdagens kulturutskott.
Med detta är det, fru talman, för mig en stor glädje
att yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.