Fru talman! Vad är egentligen meningen med li-
vet? Är det kampen om fler prylar eller är det högre
lön? Eller är det att uppleva lust och glädje i kulturel-
la möten? Jag vill påstå att kulturen är ett unikt verk-
tyg för utveckling av såväl individen som kollektivet
och hela samhället.
Den statliga kulturpolitiken skall verka för allas
möjlighet och deltagande i kulturlivet. Kulturen är en
källa till utveckling, växtkraft, bildning, demokrati
och yttrandefrihet.
Dagens politik går mestadels ut på att diskutera de
ekonomiska aspekterna på i stort sett allt. Vi måste
tillsammans arbeta för att motverka detta och i stället
försöka vända diskussionen till att tala om livskvali-
tet. Det gör vi i dag genom att vi lyfter frågan och
debatterar kulturpolitiken en hel dag. Vi har också
kulturministern här. Detta är också ett verktyg för att
sätta frågan om livskvalitet före den ekonomiska
politiken.
Kulturens betydelse för utveckling av individ och
samhälle ökar. Det räcker inte med att försvara existe-
rande positioner. Det behövs ett nytänkande och ock-
så mer resurser. För att svara upp mot människornas
behov borde kulturpropositionen vara i stil med det
som skedde med vägar och järnvägar för några år
sedan då vi satsade på infrastrukturen. För att kunna
möta morgondagens krav och problem borde vi satsa
på de mentala järnvägarna, de nya kommunika-
tionsnäten och kulturen.
1974 fastlades de första statliga kulturpolitiska
målen, vilka är helt gångbara i dag. Nu är det 20 år
sedan som vi diskuterade denna stora fråga. Kultur-
politiken är ju inte lagreglerad, bortsett från den bib-
liotekslag som vi kommer att ta ställning för här i dag.
Många kommuner och landsting tar inte kulturen
riktigt på allvar, utan den betraktas som en utgiftspost
som man kan skära i. Jag kan delvis förstå det. I en
minskande ekonomi och inför valet mellan fria skol-
luncher, goda läromedel osv. och kulturen får den en
allt mindre del i den allt svagare ekonomin.
De kulturpolitiska målen kan haverera på grund av
att kommuner och landsting tvingas att fortsätta med
sina nedskärningar. Om staten på allvar ville satsa på
kultur borde man ge mer pengar till kommunerna. Jag
är alldeles övertygad om att om kommunerna fick
dessa pengar skulle de skapa en god grund för demo-
kratiutveckling och kultur på basplanet. Man slapp då
genomföra dessa nedskärningar. Det skulle också ge
många arbeten åt kulturarbetare och därmed förbättra
på andra utgiftsområden såsom a-kassa och socialbi-
drag.
Om vi skall ta kulturen och varje barns eget ska-
pande på allvar behövs det en kommunal kulturskola i
varje kommun. För att driva den skolan krävs det
pedagoger, lärare och resurser.
Vänsterpartiet har i sin budgetram föreslagit 190
miljoner kronor mer än regeringen. Vi vill satsa 10
miljoner kronor på kulturskolor. Utöver detta vill vi
genomföra en hel del andra reformer. Bl.a. genom att
sänka arbetsgivaravgifterna för kommuner och lands-
ting vill vi se till att de får 5 miljarder kronor så att de
skall kunna satsa på den kommunala verksamheten
och då givetvis också på kulturen.
En viktig grupp ungdomar som ofta glöms bort i
den kommunala hanteringen är ungdomar mellan 15
och 20 år. De står ofta utanför föreningsliv och in-
skriven fritidsverksamhet. Riktade bidrag till t.ex.
ungdomshusprojekt och liknande skulle vara en möj-
lighet för dessa ungdomar som faller mellan två sto-
lar. Vi i Vänsterpartiet är också övertygade om att
kriminalitet och droginträde skulle minska om vi
kraftigt satsade på kommunerna och kulturpolitiken.
Fru talman! Vänsterpartiet värnar särskilt de fria
grupperna och barns och ungdomars eget skapande.
Vi vill frigöra resurser. De kommunala nämnderna
måste också samverka och effektivisera sin verksam-
het för att kunna föra över pengar till kulturarbetet.
Politiker, kulturinstitutioner, konstnärer, skola, för-
skola, lärare och pedagoger måste samverka när det
gäller att nå dem som bäst behöver den levandegö-
rande kulturen. Det är bara de som kan hitta den form
som innebär att vi värnar ett humanistiskt och solida-
riskt samhälle.
I samband med 1974 års kulturpolitiska mål för-
des det en bred debatt i samhället. När vi nu har an-
tagit de nya kulturpolitiska målen har inte den breda
diskussionen förekommit i samhället. Det är litet
synd.
Ändå gläder vi oss mycket åt att de nya kulturpo-
litiska målen går i 1974 års anda. Särskilt bra är må-
len att kulturpolitiken skall motverka de kommersiella
negativa verkningarna samt att kulturen skall vara en
fri och dynamisk och obunden kraft i samhället finns
kvar liksom även bildningsmålet. Orden "allas delak-
tighet" finns också med i målformuleringen.
Eftersom målformuleringen "allas delaktighet"
finns med vill jag särskilt uppmärksamma riksdagen
på de handikappades situation. Vi kan konstatera att
det finns brister när det gäller tillgänglighet. Det sak-
nas ofta hörselslingor. Det finns brister i utrustning
och handikappanpassning, brister på teckentolkar och
teckenspråkigt utbud av information osv. I många fall
är det också omöjligt för en handikappad att gå på bio
eller teater på grund av lokalens otillgänglighet. Ett
annat problem för allergiker är damm och dålig städ-
ning, eftersom man tvingats att skära ned på sådant.
Om inte dessa behov blir tillgodosedda på baspla-
net blir inte heller kulturen och alla lokaler tillgängli-
ga för alla. Detta är någonting som också måste föras
in i den stora debatten.
Det är jättebra att det nu skall utarbetas ett arkitek-
toniskt program. Det är viktigt och självklart att de
byggnader, vägar och broar som skall byggas utfor-
mas på ett mänskligt, trivsamt och konstnärligt sätt.
Det är ibland bra att vi svenskar försöker att härma
efter norrmännen som har kommit en bra bit på väg i
detta arbete. Vänsterpartiet har väckt en särskild mo-
tion om arkitektur. Vi förutsätter att de förslag som
finns i motionen kommer att tas i beaktande när man
arbetar fram det arkitektoniska programmet.
Fru talman! Satsningen på regionalt kulturliv i
propositionen är också väldigt glädjande. Även om
det inte kommer att förändra de stora orättvisor som
finns i dag är det många delar som är ett steg i rätt
riktning. Statistiken från 1992-1993 visar att det då
av de statliga kulturpengarna satsades 53,3 % på
Stockholm där bara 19 % av Sveriges befolkning bor.
Man kan tydligt se att det är fråga om en rätt så skev
fördelning.
Vi har vid flera tillfällen här i kammaren fått höra
att 83 % av de statliga museipengarna går till Stock-
holm. Även det är en orimlig fördelning.
Senare i dag kommer vi att diskutera ett
världskulturmuseum i Göteborg. Inte heller det kom-
mer att innebära några stora omfördelningar av peng-
ar, eftersom det också innebär en viss nysatsning.
Som jag ser det har stockholmarna det väldigt väl
förspänt när det gäller de statliga kulturpengarna.
Jag tycker att vi i kommande propositioner mer
måste verka för att Stockholmsdominansen skall bry-
tas.
Jag vill också säga några ord om kulturhuvudstad-
såret.
Vad jag förstår var nomineringen till kulturhu-
vudstadsåret ett vänsterinitiativ från början. Det är
glädjande att vi har kommit så här långt. Ett problem
som vi i Vänsterpartiet har uppmärksammat är att
bidragsgivarna är tre stycken. Vi förutsätter att man i
de ansökningshandlingarna försöker samordna arbetet
så att ansökan inte behöver göras till alla tre instan-
serna. Det är ju inte administration vi vill förverkliga
genom att satsa pengar, utan vi vill att pengarna skall
gå till kulturen.
Integration måste också befruktas via kulturen.
Främlingsfientlighet kan motverkas genom satsningar
inom kulturområdet. De tendenser som finns i kultur-
propositionen att isolera invandrarkulturer måste
motverkas, anser Vänsterpartiet. Varken i kultur-
utredningen, regeringen - i kulturpropositionen - eller
invandrarpolitiska kommittén har man belyst det
mångkulturella samhället i hela dess vidd. Av den
anledningen föreslår Vänsterpartiet en handlingsplan
för hur kultur skall kunna användas till integration
människor och kulturer emellan.
Ett exempel på vad regeringen föreslår är
världskulturhuset på Södra Teatern i Stockholm.
Enligt den beskrivning som görs i propositionen får
man intrycket att invandrargrupper skall komma och
gästspela här och att vi skall titta på varandras kultur.
Det kostar mycket att bjuda in grupper från hela värl-
den, och jag är skeptisk till om det egentligen innebär
en integration av svenskar och invandrare.
Vänsterpartiet har därför föreslagit att även Kul-
turhuset i Stockholm skall utredas som en tänkbar
plats för dessa möten, eftersom vi inte tycker att Söd-
ra Teatern är riktigt lämplig. Vi har ju kulturministern
här i dag så vill jag be henne utveckla frågan om
Södra Teatern, eftersom jag tycker att den är litet
luddigt formulerad i kulturpropositionen.
En annan satsning, som vi återkommer till, är
världskulturmuseet i Göteborg, som jag ser som ett
stort projekt vad gäller integration av svenskar och
invandrare och också en integration av olika typer av
kultur, dvs. en bred bas från etnografi till arkitektur
och konst. Det är ett bra förslag, tycker jag.
Jag yrkar bifall till reservationerna 49 och 6.