Fru talman! Det har sagts många vackra ord om
kulturen här. Kulturen är omistlig - det jag kan verk-
ligen instämma i. Men kulturen är också litet abstrakt,
och det gör att det kan vara svårt att beskriva vad vi
menar med det, vad vi lägger in i begreppet kultur och
hur vi skall behandla kulturen.
I Kulturutredningen säger man att med kultur me-
nas konsterna, medierna, bildningssträvandena och
kulturarven. Det är en begränsning av begreppet kul-
tur men kanske en viktig sådan. Ändå måste man slå
fast att det praktiskt hanterbara inte får begränsa vår
syn på kulturen.
Kulturen har väldigt stor betydelse för samhället i
dess helhet men kanske ännu större betydelse för oss
som individer. Någon har sagt att kultur är spår som
människor lämnar efter sig. Det låter mycket intres-
sant, eftersom det innebär att också du och jag är
kulturarbetare och kulturbärare i allra högsta grad.
Kultur kan innebära möjligheter för människor att
vidga sitt vetande, att göra nya erfarenheter, att ut-
vecklas, att uttrycka sin mening, att påverka och att
förändra.
Under vissa delar av vår historia, men också nu,
har kulturyttringar förtryckts och mänskligheten bild-
ligt sett tagit ett steg tillbaka. Jag hoppas att vi kan
medverka till att detta inte händer alltför mycket i vår
tid.
I vår egen tid har vi stora möjligheter, egentligen
fantastiska möjligheter. Vår kultur tillförs ständigt nya
inslag, inte minst genom de nya svenskarna. Det är
välkomna inslag, och det är kanske viktigt att påpeka
att detta har skett under lång tid. Under hela vår his-
toria har vi påverkats av människor som kommit till
oss utifrån, och det har berikat vår kultur. Det gör det
i dag också. Det bör vi påminna oss när rasism och
främligsfientlighet gör stora insteg. Det mångkulturel-
la samhället är en tillgång för oss.
Det är viktigt att kulturen kommer alla till del och
att den sprids över hela landet. I det avseendet har
kulturpropositionen gjort många framsteg, och det vill
jag gärna berömma. Både regering och utskott har
strävat efter att fördela anslag och ansvar över hela
landet, till regioner och lokala huvudmän. Det är
viktigt.
Det är också viktigt att vår tids konstnärer och
kulturarbetare ges förutsättningar att skapa och ut-
veckla vår tids kultur. Naturligtvis måste man då fråga
sig vilken betydelse det ekonomiska stödet har. Hur
skulle Dramaten utvecklas om den fick ett antal mil-
joner mer just nu när den befinner sig i en ekonomisk
kris och utvecklingsmöjligheterna syns små? Skulle
Länsmusiken möjligen ljuda starkare om inte hoten
om minskade bidrag lade sordin på instrumenten, eller
kanske ännu mer på människorna?
Något svar på de frågorna får vi inte. Kulturen
överlever - det gör den alltid. Men vi får inte veta vad
vi går miste om eller om vi går miste om någonting.
Det är inte fel att ompröva statliga anslag eller ens att
dra in dem, om man vet att det är riktigt. Men det är
fel att se varje anslag till kulturen som en subvention
när det i stället är en investering. Det ser man lätt när
man betraktar satsningar som görs på barn och ung-
dom.
Det finns mycket intressant i kulturpropositionen.
Jag hoppas att kulturhuvudstadsåret skall ge hela
Sverige en injektion av vitalitet och stimulera oss alla,
inte minst i riksdagen, på många olika sätt till att göra
kulturella framsteg.
Kulturpropositionen har formulerat en del mål.
Målformulering är en svår konst. Utskottet tyckte inte
att det var bra nog, utan har föreslagit sju mål. Det är
helt naturligt att det finns olika idéer om vilken mål-
sättning man skall ha, och kanske ännu fler om hur de
målen skall formuleras. Formuleringen är i och för sig
väldigt viktig, därför att vi lägger in så olika saker i
de ord vi använder.
Yttrandefriheten är det första viktiga målet, och
det är viktigt att skapa reella förutsättningar för alla
att använda den. Ändå är det något av en utopi att vi
skulle ha samma möjligheter att använda den. Det har
vi inte. Somliga människor har tillgång till medierna,
andra inte.
Det andra målet - att verka för att alla får möjlig-
het att bli delaktiga i kulturlivet är viktigt och riktigt.
Man bör få möjlighet till eget skapande, men också
där har vi litet olika förutsättningar.
Att främja kulturell mångfald och konstnärlig för-
nyelse, det tredje målet, är viktigt och bra. I betän-
kandet står: och därigenom motverka kommersialis-
mens negativa verkningar. Det har diskuterats här
tidigare. Jag har inte haft så svårt att acceptera det,
därför att allt som är negativt kan och bör motverkas.
Jag kan hålla med om att det kanske är litet onödigt
att skriva så här, men jag har accepterat det.
Det fjärde målet är att kulturen skall ges förut-
sättningar att vara en dynamisk, utmanande och obun-
den kraft. Det är mycket vackra ord, men jag har
försökt att i tanken få ned dem på jorden. Det är litet
svårt.
Man skriver om att bevara och bruka kulturarvet,
det femte målet. Det tycker jag är något av kärnan i
kulturen, och ett viktigt mål.
Att främja bildningssträvandena är det sjätte må-
let. Det är den målsättning jag tycker allra bäst om.
Jag uppskattar den väldigt mycket. Bildning är ett ord
som inte används så ofta nu. Ibland hör man det an-
vändas synonymt med utbildning. Kulturrådet definie-
rar det som en uppsättning kunskaper, värderingar,
normer och ideal - ganska fint! När min mamma
skulle förklara ordet bildning för mig sade hon att det
betyder vett och vetande, hut och hållning. Om man
inte gillar ordet hut kan man byta ut det mot hänsyn.
Jag önskar verkligen att bildningssträvandena har den
inriktningen. Eja, vore vi där!
Den sjunde målsättningen är att främja internatio-
nellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer. Jag
tycker att om man vill ha få målsättningar kunde man
kanske ha inarbetat detta i mål nr 3, men jag vill un-
derstryka att det är väldigt viktigt.
I kulturpropositionen finns en del nya uppslag.
Det talas om kulturella uppdrag, vilket jag tycker är
väldigt intressant. Det finns vissa svårigheter med
detta. Men jag tror att nytänkande är bra, och det är
bra att försöka med nya idéer. Det är viktigt att detta
utvärderas så att vi sedan kan se vidare om det skall
förlängas, och hur korta tider man skall ha på sig. Det
är också väldigt viktigt att det i propositionen och från
utskottets sida understryks att regionerna måste ha ett
stöd och att kulturen måste föras ut i regionerna.
Det talas rätt mycket om kulturarbetare; om deras
möjligheter, deras förutsättningar och deras arbetsför-
hållanden. Jag vill understryka att det inte finns någon
motsättning mot det som skrivits om detta. Det är
viktigt att vi använder våra kulturarbetare på rätt sätt.
I utskottets betänkande finns en del kritik mot
handläggningen av kulturpropositionen. Jag vill verk-
ligen ansluta mig till den kritiken. I strid mot de över-
väganden som har gjorts i fråga om budgetreformen
har regeringen lagt fram ett förslag, en proposition,
vid en sådan tidpunkt att den måste behandlas samti-
digt som budgetpropositionen. Det var väl ändå inte
meningen, och det är djupt beklagligt. Jag tycker att
kulturen är för viktig för att behandlas så här brådstör-
tat. Den är värd ett bättre öde.
På grund av att ryktet säger att kulturministern inte
är här hela dagen har jag gjort en rockad i mina anfö-
randen, och tar upp något om Etnografiska museet i
Göteborg. Min kritik av det förslaget är inte fullt lika
hovsam. Att staten övertar huvudansvaret för Etno-
grafiska museet i Göteborg är helt i sin ordning. Vi
kan gratulera Göteborg till det. Jag kan också accep-
tera en gemensam myndighet för de två etnografiska
museerna i Göteborg och Stockholm, och man kan
bara applådera att staten skjuter till 3,7 miljoner kro-
nor för 1997.
Men sedan finns det väldigt mycket mer som är
svårt att acceptera. Riksdagen har inte fått något un-
derlag att fatta beslut om. Elisabeth Fleetwood har
beskrivit detta ganska väl, så jag skall inte göra det
allt för långvarigt. Utan underlag skall det beslutas att
myndigheten skall ligga i Göteborg, att Medelhav-
smuseet, Östasiatiska museet och Folkens Museum
Etnografiska till vissa delar - hur mycket vet ingen -
skall flyttas till Göteborg. Det kan man inte acceptera.
Som om detta inte vore nog skall en organisations-
kommitté i efterhand, efter beslutet, presentera vad
riksdagen borde ha fått veta innan beslutet skulle
fattas.
Varför fick inte riksdagen utredningen före beslu-
tet? Varför kördes personalen över? Det är frågor jag
vill rikta till kulturministern, och jag hoppas få svar
på dem tillsammans med svaren på de frågor Elisa-
beth Fleetwood har ställt.
Jag vill rätta till det som Ewa Larsson sade om att
vi inom Kristdemokraterna hade varit med och beslu-
tat om att myndigheten skulle flyttas till Göteborg.
Det har vi inte.
Det har under resans gång sagts av företrädare för
utskottsmajoriteten att man har backat och att försla-
get är ändrat, men det kan jag inte läsa ut av texten.
Dessutom kan man i betänkandet på s. 126 läsa att
utskottet föreslår att riksdagen skall godkänna vad
regeringen förordat. Regeringen har inte förordat
något annat än det som står i propositionen. Den
överenskommelse som är gjord mellan Socialdemo-
kraterna och vänstern borde finnas presenterad i be-
tänkandet, men jag kan inte finna något där. Mina
yrkanden återkommer jag till senare.