Herr talman! Riksdagens behandling av kulturpro-
positionen demonstrerar en mycket bred politisk
enighet. I siffror ser enigheten ut så här. Av de 110
punkter som utgör kulturutskottets avslutande hem-
ställan är 102 punkter en fullständig anslutning till det
förslag som läggs fram i kulturpropositionen. Endast
8 av dessa 110 punkter skiljer sig något från regering-
ens förslag. 3 av dessa 8 punkter är smärre justering-
ar, jag vill säga förbättringar, av bibliotekslagen. 2 av
de 8 punkterna är synpunkter på utredningsdirektiv
som av naturliga skäl inte kunde finnas med i propo-
sitionen.
Detta är naturligtvis utmärkt. Det finns både en
samsyn om de allmänna grunddragen i svensk kultur-
politik och också samsyn i väldigt hög grad om de
konkreta förslag som är ett utflöde av dessa grund-
drag.
Herr talman! Kulturpolitiken har, genom regering-
ens kulturproposition och genom de beslut som kom-
mer att fattas här i kammaren, fått mer pengar. Det är
ett permanent tillskott på ca 100 miljoner kronor per
år, vilket är en mycket kraftfull markering i ett läge
när andra statligt finansierade sektorer utsätts för
betydande besparingar. 100 nya miljoner till kulturen
är en mycket kraftig markering från regeringen och
från riksdagsmajoriteten.
Av dessa nya pengar har avsevärda belopp lagts
på två av kulturpolitikens grundbultar. Den ena är
litteratur, läsande och bibliotek. Den andra handlar
om förbättrande av konstnärernas villkor. Konkret
innebär det att vi har kompletterat bibliotekslagen
med ett nytt inköpsstöd för litteratur till folkbibliote-
ken. Det är helt enkelt en svensk version av det nors-
ka inköpssystemet. Det skall finnas gott om böcker på
biblioteken. Böckerna är basverksamheten för biblio-
teken.
Dessutom är det så att i 250 av landets 288 kom-
muner är folkbiblioteket den enda offentligt finansie-
rade kulturinstitutionen. De betyder kolossalt mycket
för kulturlivet i hela landet, tillsammans med studie-
förbunden kan jag tillägga. Genom denna satsning
sätter vi boken i fokus igen efter några problematiska
år, när vi bl.a. har kunnat se förskräckande siffror vad
gäller t.ex. utlåningen till barn och ungdomar. Kon-
kret föreslås också kraftiga förbättringar av det selek-
tiva stödet till konstnärerna och kulturarbetarna.
För mig och regeringen är detta det viktigaste i
kulturpropositionen. Just detta handlar om den sats-
ning på kulturella infrastrukturer som Charlotta Bjäl-
kebring talade om i sitt inlägg. Utan litteraturen, bib-
lioteken och språket skrumpnar andra väsentliga delar
av vårt kulturliv samman. Jag brukar ofta citera Staf-
fan Valdemar Holm, en numera mycket uppburen
teaterman, som beskriver sin vandring till teatern och
musikteatern på det här sättet: Det började med bo-
ken. Det började med biblioteksbussen. Det började
med läsandet.
Det blev sedan hans väg till teatern, och så är det
för väldigt många av oss som är "förgiftade" av kul-
tur. Det började med ordet. Det började med språket.
Det började med boken.
Denna infrastruktur måste hävdas och skyddas.
Detsamma gäller naturligtvis konstnärerna. Finns det
inte konstnärer och kulturarbetare som får en chans att
ägna sig åt sin profession på heltid, och dessutom
göra det på någorlunda rimliga villkor, får det också
ytterst allvarliga konsekvenser för kulturlivet, vare sig
det handlar om amatörism eller annat. Vi behöver
professionella konstnärer som får ägna sig åt detta.
Därför har det varit så viktigt att satsa även på denna
grundstruktur.
I övrigt präglas kulturpropositionen av krav på
tillgänglighet eller kulturell jämlikhet, som jag oftast
talar om. Oberoende av var man bor, vilken social
bakgrund och tillhörighet man har och oberoende av
kön och ålder skall alla ges en chans, och helst få en
lust väckt inom sig, att uppleva och kanske t.o.m.
utöva kultur. Detta är kolossalt viktigt för den kultur-
politik som kommer till uttryck i kulturpropositionen.
Konkret handlar det naturligtvis om satsningar på
kultur i hela landet. Vi ser det i manifestationen att
lägga nästan lika mycket pengar på Kulturåret i övriga
delar av landet som på kulturhuvudstaden. Vi ser det i
den fortsatta regionaliseringen där konstnärliga ut-
tryck som tidigare har varit i hög grad koncentrerade
till storstadsområdena, dvs. film, dans och bättre
stödjepunkter för bildkonsten, lyfts fram i propositio-
nen.
Man kan säga att vi har lagt ut kulturpolitiska spår
för framtiden. De kommer att bära en bra bit fram-
över. Men självfallet är kulturpolitik inte ett område
där man kan säga: Nu har vi grejat den, i och med den
här propositionen. Det måste alla vi som ägnar oss åt
kulturpolitik återkomma till, sannolikt redan nästa år.
Men jag är följaktligen glad över att propositionen
har mötts av en sådan självklar och stark uppställning
från kulturutskottet. Jag vill också tacka utskottet för
det jättejobb som det i likhet med Kulturdepartemen-
tet har ägnat sig åt under de senaste månaderna.
Herr talman! Samtidigt får man inte förledas tro
att kulturpolitik skulle vara något som svävar ovanför
all annan politik, att den är ideologibefriad eller att
den är harmlös. Så är det självfallet inte. Tvärtom är
det så att ett partis ideologiska själ får kropp och blir
synlig i just kulturpolitiken. Det tycker jag har illust-
rerats väldigt väl av den debatt vi har lyssnat till här
under förmiddagen. Det har också illustrerats mycket
väl i den debatt som har föregått denna debatt, dvs.
den som förts i framför allt medierna under hösten.
Det syns självfallet också i de konkreta förslag
som har lagts fram som alternativ till kulturproposi-
tionen. Där måste jag särskilt säga någonting om
Moderata samlingspartiet.
Moderaterna vill spara 161 miljoner kronor på den
rena kulturbudgeten. Dessutom vill de spara 200
miljoner kronor på folkbildningsanslaget. Elisabeth
Fleetwood talade just om behovet av bildning och
bildningsmålet, men hon gör uppenbarligen ingen
som helst koppling till folkbildningssatsningen. I
praktiken beklagar alltså Moderaterna att vi har fått
ungefär 100 nya miljoner till kulturen. De miljonerna
tycker Elisabeth Fleetwood och hennes parti inte att vi
skulle ha använt till litteratur, bibliotek och konstnä-
rernas villkor - det är ju så man måste tolka henne -
och inte heller till att få i gång Moderna museet eller
till att lyfta bort besparingskraven från Operan och
Dramaten, för att bara nämna några exempel på vad vi
har använt dessa pengar till.
Förutom att hon vill tänka bort de 100 nya miljo-
nerna vill Elisabeth Fleetwood att vi därutöver skall
spara drygt 60 miljoner ytterligare på kulturen. Här
har Moderaterna varit väldigt pricksäkra. Vad är det
de vill spara på? Jo, de vill inte ha litteraturstödet. De
vill inte ha fullt stöd för satsningen på lågprisböcker-
na inom En bok för alla. De vill att Riksteatern skall
upphöra med sin vuxenproduktion. De vill minska de
pengar som används till länskonstnärer runt om i
landet. De vill inte ha något nationellt uppdrag till
Arbetets museum - de vill över huvud taget inte ha
några pengar till Arbetets museum. De vill inte stå för
någon utsmyckning av boendemiljöer och miljöer där
barn och unga vistas, dvs. den offentliga miljö där
många människor vistas och påverkas av vad de ser
runt omkring sig. De vill ta bort stödet till icke-
statliga lokaler för handikappanpassning.
Det finns ytterligare punkter att räkna upp. Jag
tror att jag stannar där.
Pricksäkerheten har alltså varit väldigt god. Man
kan också säga att det är en mycket god illustration
till den moderata kultursynen, som bygger på en
konflikt mellan elit och bredd och som värnar elitens
revirgränser. Det handlar i själva verket om en klass-
kamp som förskräcker från Elisabeth Fleetwoods och
Moderaternas sida.
För regeringens del, och som jag har uppfattat det
för en majoritet i kulturutskottet, handlar det om att
elit och bredd samspelar, om att så många som möj-
ligt skall få lust till kultur, om att kultur faktiskt är en
kraft som kan förändra både människor och samhälle
och som vi är angelägna att många skall få vara med i.
Kulturdebatten har under hösten i hög grad präg-
lats av det som är en liten del i kulturpropositionen,
nämligen det konkreta förslaget om att göra något helt
nytt och spännande inom svenskt museiliv. Jag anser
att debatten har fått orimliga dimensioner och har
trängt ut väldigt mycket annat intressant som vi borde
ha diskuterat offentligt under hösten. Likväl är frågan
konkret, och den är enkel att ta - eller eventuellt för-
lora - partipolitiska poänger på. Alltså har ett antal
personer, framför allt Elisabeth Fleetwood, och även
Miljöpartiet gjort ett stort nummer av denna fråga.
Vad händer nu? Jo, en stark majoritet i utskottet
ställer sig helt bakom förslagen i kulturpropositionen,
dvs. att Etnografiska museet i Göteborg skall förstat-
ligas från den 1 januari 1999, att museet samtidigt
skall sammanföras med dels Folkens museum - etno-
grafiska i Stockholm, dels Medelhavsmuseet och
Östasiatiska museet i Stockholm till ett världskultur-
museum samt att det nya centralansvarsmuseet skall
förläggas till Göteborg. Man flyttar alltså inte bara
litet nålpengar till Göteborg, utan man bygger upp en
helstatligt finansierad institution - och de är få utanför
Storstockholmsområdet - och sätter dessutom makt-
befogenheterna där. Det är någonting nytt. Det hand-
lar om en omfördelning av makt och om pengar, och
det har naturligtvis väckt ont blod på sina håll.
Det handlar icke om någon lös idé, som Elisabeth
Fleetwood vill framställa det som. Det handlar om
just de visioner som det talas så mycket om i denna
riksdag men som så få orkar omsätta i praktisk hand-
ling.
Det finns mycket väl utvecklade direktiv för hur
detta världskulturmuseum skall komma till stånd. De
som står för minoritetsuppfattningen i denna fråga
uppträder enligt min mening väldigt konstigt. Grund-
dragen i hela denna museisatsning återfinns ju i Mu-
seiutredningen. De fanns faktiskt med redan i 1973
års musei- och utställningsutredning. De har funnits
med i en rad andra konkreta förslag, bl.a. i ett remiss-
svar från Göteborgs kommun. Detta är alltså inget
plötsligt upphoppande hugskott.
Majoriteten i kulturutskottet har lämnat värdefulla
synpunkter på direktiven till den kommitté som nu
skall inleda arbetet på att skapa detta nya museum,
som skall börja tas i bruk under 1999. Jag vill särskilt
tacka Vänsterpartiet, som har gjort en mycket stor och
konstruktiv insats. Tyvärr har partipolitiska låsningar
och tidiga förlöpningar gjort att inte fler partier har
vågat ställa upp i den konstruktiva diskussion som
fördes i slutskedet av utskottsarbetet. Det beklagar
jag.
Det finns andra som varit väldigt konstruktiva,
även om de har haft svårt att komma fram i den of-
fentliga debatten. Ett exempel är Lars Lönnroth, f.d.
kulturchef på SvD och känd som en mycket kultur-
kunnig person, som redan den 9 oktober i Svenska
Dagbladet ställde sig fullständigt oförstående till den
hätska kritiken. Han redovisade det som har varit
uppenbart för väldigt många som är intresserade av
museifrågor, nämligen att man i andra länder, t.ex.
Kanada och Japan, på sistone har upprättat just den
typ av museer som jag och regeringen efterlyser och
som vi vill förlägga till Göteborg.
Han förklarade också att den rätta miljön finns just
i Göteborg. "Här finns inte bara en vetenskaplig tra-
dition från etnografiska banbrytare som Erland Nor-
denskiöld och Bernhard Karlgren utan också ett le-
vande folkligt intresse för utomeuropeiska kulturer,
betingat av Göteborgs roll som Sveriges ledande
sjöfartsstad sedan Ostindiska kompaniets tid på 1700-
talet." Så skrev han alltså i Svenska Dagbladet den
9 oktober.
Olov Isaksson, känd museiman, tidigare chef för
Historiska museet, skrev i ett brev till Kulturdeparte-
mentet efter att ha fått sin artikel tillbakasänd från en
annan stor morgontidning som inte ville publicera
den: Skulle sköra ting, som en gång transporterats på
kamelryggar och fraktats över kontinenter och världs-
hav, riskera att förstöras om de sändes till Göteborg?
Under mina 20 år som chef för Historiska museet
sände vi ofta utställningar med hundratals unika fö-
remål ut i världen och tog emot ännu fler utan att
några allvarliga skador inträffade.
Eller låt mig framföra vad den nuvarande chefen
för Medelhavsmuseet, Bengt Peterson, säger i ett brev
till departementet: Trots att jag självfallet måste för-
svara min institution kan jag som yrkesman inte und-
gå att fascineras av det stora museiprojektet. Utveck-
lingsmöjligheterna för gränsöverskridande arbete är ju
något man alltid drömt om. Därför börjar av sig självt
flera tankeprocesser hos mig, som jag hoppas kanske
kunde komma projektet till godo.
Jag beklagar att inte fler har velat låta dessa tan-
keprocesser släppas fram, utan att så många har fast-
nat i partipolitiska låsningar, i verbala förlöpningar
och i grovheter som jag trodde att denna riksdag icke
var förmögen. Trots att jag ibland har varit något
upprörd är jag i dag fullständigt lugn. I likhet med
Bengt Peterson, som vill vara konstruktiv, hoppas jag
att det finns fler här som vill vara det, och jag väl-
komnar alla som vill vara med när tåget nu går för att
skapa detta nya, spännande museum, som kommer att
ha inverkan på hela det svenska museilivet.