Fru talman! De nordiska länderna var ju i krig
med varandra under århundraden. De var ärkefiender.
Vi styrde en halva av Sverige, den finska halvan, på
ett ganska oförskämt sätt, tror jag. På 1800-talet hän-
de någonting. Vi började bli självständiga stater som i
stället samarbetade. Mycket tack vara vår kung, skulle
jag vilja säga. Det kanske är en häftig historieskriv-
ning, men jag tror att Bernadotternas anfader var
väldigt viktig i det här sammanhanget.
Vi byggde upp länder. Vi släppte Norge utan krig.
Vi är strängt taget en förebild för hur man skall kunna
lösa upp unioner som inte fungerar, och fortsätta ett
förtroendefullt samarbete. Vi har faktiskt en del att
vara stolta över i Norden.
Gun Hellsvik säger att en dröm är en enda värld
som styrs som en enda stat. Det är mycket intressant.
Det är alldeles uppenbart att vi snabbt bör lära oss
kinesiska, eller åtminstone indiska, eller lära oss de
kulturerna. Det är märkligt att Gun Hellsvik ser detta
som ett mål. En enhetsstat utan kulturell mångfald
som rimligen styrs av de stora språkgrupperna och de
stora kulturgrupperna.
Jag kan inte alls se att det här är ett lämpligt mål.
Jag tycker i stället att den önskvärda världen är en
värld som består av många regioner, där varje region
kan se sig som ett centrum som samarbetar med alla
andra regioner och där man skapar en schyst värld där
ingen utnyttjar någon annan, där ingen har maktbefo-
genheter över någon annan eller kräver att få ta i
anspråk andra länders råvaror och resurser. En schyst
värld där vi låter varandra utvecklas efter olika förut-
sättningar, där vi inte styr varandra men där vi samar-
betar alltmer förtroendefullt.