Schengensamarbetet

Fru talman! Vet riksdagen verkligen vad det är

den tar ställning till, frågar Jesus Alcala i en mycket

välskriven och initierad artikel i Dagens Nyheter i

förrgår angående dagens beslut om Sveriges anslut-

ning till Schengensamarbetet. Av majoritetens skriv-

ningar i betänkandet från justitieutskottet att döma är

svaret uppenbart: Nej. Men också, att det bryr den sig

inte om.

Inför den mycket utbredda oron, inte bara i vårt

land, att Schengensamarbetet kommit och fortsatt

kommer att innebära att det blir allt svårare för för-

följda människor att nå fram och söka asyl i ett

Schengenland, hänvisar utskottet trosvisst till social-

försäkringsutskottets yttrande, i vilket hänvisas till de

migrationspolitiska riktlinjerna från december 1996.

Men migrationspolitik handlar om allt från arbets-

kraftsinvandring och familjeåterförening till interna-

tionella adoptioner. Det är ett område som vi kan

besluta fritt om.

Men i riksdagens beslut i december 1996 blanda-

des, helt avsiktligt, principerna för den allmänna in-

vandringspolitiken samman med den i internationella

konventioner reglerade asylrätten. Ett sätt att vilsefö-

ra, försåvitt inte den dåvarande riksdagsmajoriteten av

socialdemokrater, moderater och centerpartister

egentligen anser att alla asylsökande i princip saknar

politiska skäl för sin ansökan om asyl. Det är ju som

bekant en inte helt ovanlig uppfattning i den allmänna

debatten, och det kan kanske vara matnyttigt för en

del att ansluta till den.

Att värna asylrätten har inte ett smack med de all-

männa migrationspolitiska riktlinjerna att göra. Det

vet socialförsäkringsutskottet. Hur justitieutskottet

uppfattat dess yttrande vet jag inte, men man väljer att

ordagrant upprepa det. Här förefaller den gamla devi-

sen gälla: Tagit del, men inte förstått.

Fru talman! Kärnan i Europatanken är den fria

rörligheten över gränser för människor, folk och na-

tioner. Därför välkomnade jag Sveriges medlemskap i

EU. Därför välkomnar jag när EU kommer att ha en

fri rörlighet för människor inom EU. Men för mig

som liberal får det aldrig ske till priset av alltmer

slutna gränser för dem som finns utanför EU; ett EU,

som förhoppningsvis kommer att omfatta alltfler av

de nya demokratierna i Europa.

Under det kalla kriget var tanken på fri rörlighet

för människor, särskilt mellan östra och västra Euro-

pa, en vision som få trodde vi skulle få uppleva i

verkligheten. När muren föll i Berlin blev den visio-

nen möjlig att förverkliga. Men i stället förvandlade

murens fall detta till en skräckvision för Västeuropas

regeringar. De såg för sina ögon horder av fattiga

människor välla in över gränserna till det rika Europa.

Det var mycket tydligt i mina kontakter med dem som

arbetade med dessa frågor i Schengenstaterna under

1991 och 1992, då jag själv som statssekreterare för

invandrar- och flyktingfrågor reste runt i Västeuropa.

Glädjen över att människor i öst äntligen kunde

röra sig fritt i Europa förbyttes i en frenetisk strävan

att så effektivt som möjligt kunna stänga ute alla dem

som inte är önskade. Det gäller i särskilt hög grad

dem som skulle kunna tänka sig att söka asyl undan

förtryck och övergrepp i enlighet med internationella

konventioner till skydd för flyktingar, som också

Europas regeringar skrivit under.

Under det kalla kriget var det de kommunistiska

regimerna i öst som på alla sätt sökte hindra männi-

skor att röra sig från öst till väst. I dag är det rege-

ringarna i väst som nästan lika framgångsrikt bedriver

samma politik. Vad menade t.ex. moderaterna med

talet om öppna gränser under det kalla kriget? Var det

bara ett inslag i en ideologisk kamp för kapitalets

frihet? Är öppna gränser i Europa farligare i dag än

under kommunismens välde i öst? Den frågan berörs

varken av Göran Magnusson eller Gun Hellsvik i dag.

Fru talman! Mindre än tio år efter murens fall

framstår människors fria rörlighet, särskilt om de

kommer utifrån, som det största hotet för regeringarna

i EU, väl i klass med organiserad brottslighet, narko-

tika och terrorism. De europeiska regeringarnas pani-

kåtgärder den gångna julhelgen när ett tusental kurder

nådde Italiens stränder, gav verkligheten i ett nötskal.

Det Turkiet som EU-staternas regeringar inte an-

ser kvalificerat för en medlemskapsansökan, på grund

av landets bristande respekt för mänskliga rättigheter,

tvingades av EU att ta över skyddet av kurder som

försöker fly från Turkiet. Det är i överensstämmelse

med svensk politik, kommenterade vår socialdemo-

kratiske utrikesminister detta i början av året. Jag

misstänkte det. Europatanken är från det hållet inte till

för att delas med fler än absolut nödvändigt. Det är

också därför som många EU-regeringar tvekar inför

att släppa in fler medlemmar i EU.

Schengensamarbetet kräver inte vare sig öppnare

eller slutnare gränser för EU. Det är en fråga om vad

Europas regeringar själva vill - och de vill använda

Schengen till att göra det svårare att komma in. Om

man avskaffar den inre gränskontrollen kommer det

varken fler eller färre oönskade människor in i

Schengenområdet än tidigare. Men om man vill und-

vika att olika regler leder till olika behandling, kan

det vara önskvärt med en intern harmonisering - men

den måste inte alls ligga på den mest restriktiva nivån.

Det säger Schengenavtalet ingenting om.

Schengensamarbetet kom inte till som en förut-

sättning men väl för att underlätta för människor att

röra sig fritt utan onödiga passkontroller - och det är

bra. Till detta arbete hör också att åstadkomma en

harmoniserad asyl- och invandringspolitik inom EU

på grundval av de internationella konventioner som

finns - och det vill inte Europas regeringar. I Amster-

dam förenades ett införlivande av en restriktiv

Schengenhantering med närmast till intet förpliktande

löften att inom fem år titta närmare på asyl- och in-

vandringspolitikens innehåll.

Fru talman! I själva verket har vi i Europa sedan

början av 80-talet kunnat se en alltmer restriktiv asyl-

och invandringspolitik i den ena staten efter den and-

ra. Genom att skjuta över ansvaret till mer liberala

europeiska grannstater har de mest restriktiva lyckats

tvinga andra att följa efter. Även Sverige har följt

efter, om än i långsammare takt. Med förändringarna i

den svenska flyktingpolitiken i december 1996 har

anpassningen genomförts. Den var vi i Sverige inte

tvingade till - den genomförde riksdagsmajoriteten

själv.

Med Schengensamarbetets nuvarande omfattning

kommer listan på viseringspliktiga stater att utvidgas

med ytterligare ett tjugotal för svensk del - till närma-

re 130. Att kräva visum av potentiella asylsökande är

ett effektivt sätt att hindra dem från att ta sig hit - och

det är ju avsikten. Utskottsmajoriteten hänvisar till att

regeringen i sin proposition uttalat sig för "att tilläm-

pa en så generös inresepolitik som möjligt" och "att

det övergripande målet för den svenska viseringspoli-

tiken är att skapa så stor frihet som möjligt" . Detta är

rent hyckleri.

Att ständigt lägga nya länder till listan över vise-

ringspliktiga stater kan inte vara detsamma som att

föra en så generös politik som möjligt. Det är precis

tvärtom. Det vore faktiskt detsamma som om vi hade

dödsstraffet kvar i Sverige och regeringen ständigt

upprepade att man eftersträvar ett avskaffande - sam-

tidigt som antalet verkställda avrättningar ständigt

ökade.

Schengenavtalet kräver således inte alls en omfat-

tande viseringsplikt - det kräver endast en harmoni-

sering mellan Schengenländerna. En harmonisering

kan inom ramen för Schengen innebära allt från att

omfatta alla till att omfatta inga stater. Hur det blir

väljer Schengenstaternas regeringar själva. I proposi-

tionen redovisar regeringen inte ett enda initiativ från

svensk sida för att på allvar reducera antalet vise-

ringspliktiga stater. Den tystnaden är talande.

Den svenska flyktingpolitikens utveckling går mot

en allt större likformighet med den i övriga EU-stater.

Det är också konsekvensen av att inte ha en gemen-

sam EU-politik vad gäller asylrättens innehåll. Den

svenska regeringens passivitet inför dessa frågors

hantering under regeringskonferensen i Amsterdam är

uppenbar - och mot denna bakgrund helt naturlig.

Den svenska regeringens ambitioner och Schengen-

samarbetets utveckling i praktiken lämnar därför inga

som helst garantier mot en framtida fortsatt svensk

anpassning till en än mer restriktiv asyl- och invand-

ringspolitik.

Fru talman! Det praktiska Schengensamarbetet in-

ger allvarlig oro, också vad gäller viktiga integritets-

och kontrollfrågor. Det är därför synnerligen an-

märkningsvärt att regeringen begär att riksdagen först

skall fatta beslut om Sveriges anslutning till Scheng-

ensamarbetet och senare avser att återkomma med de

förslag till lagändringar som kommer att krävas - utan

att på något sätt redovisa omfattning och innebörd av

dessa. Än mer anmärkningsvärt är det förstås att riks-

dagsmajoriteten tydligen avser att fatta det beslut som

regeringen begärt. Devisen tycks vara: Först ett rejält

beslut att gå med - sedan får vi se vad det blir för

konsekvenser - fast då är vi förstås redan med.

I går kväll blev jag inför dagens riksdagsbehand-

ling uppringd av den tidigare riksdagsledamoten Ing-

rid Segerstedt Wiberg, som var djupt bekymrad över

dagens väntade beslut. De som liksom vi argumente-

rade för att Sverige borde gå med i EU för att utifrån

våra utgångspunkter vara med och påverka utform-

ningen av EU-samarbetet avsåg inte att som regering-

en bara traska patrull efter dem som bestämmer tak-

ten. Men för regeringen och riksdagsmajoriteten tycks

det också i fallet Schengen vara en takt som passar.

EU-vänner för vilka takten inte passar bör därför i dag

säga nej till en anslutning till dagens Schengensamar-

bete. Det är inte ett samarbete för öppnare gränser

utan för mer slutna.

Fru talman! Jag yrkar i enlighet med min motion

Ju16 avslag på regeringens förslag om Sveriges an-

slutning till Schengensamarbetet. Vid en eventuell

votering kommer jag vidare att stödja reservationerna

8, 9 och 11.

Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.45 på förslag av andre

vice talmannen att ajournera förhandlingarna till

kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.