Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
utskottets hemställan i socialutskottets betänkande nr
1 och avslag på samtliga reservationer och motioner
med anledning av området äldrepolitik.
Innan jag fortsätter mitt anförande vill jag också
uttrycka en glädje över de åsikter som har framförts i
anförandena i dag, för jag menar att de uttrycker en
stor samsyn inom äldrepolitiken. Jag tycker att det
bådar gott för oss äldre att vi kan arbeta med en stor
samsyn.
Flertalet pensionärer i dag har en trygg ekonomisk
situation, men fortfarande lever alltför många äldre
med betydligt sämre villkor. De flesta är, som har
sagts här tidigare i dag, kvinnor som antingen inte har
haft något arbete alls eller som inte har kunnat arbeta
ihop tillräckligt många ATP-poäng.
Det är därför som vi i årets budget prioriterar
satsningar som förbättrar villkoren för gruppen pen-
sionärer med låga inkomster. Dels höjs bostadstilläg-
get, som också har sagts här i dag, med mellan 1 080
kr och 6 480 kr per år, dels höjs det särskilda bo-
stadstillägget. I dag har här även nämnts tandvården,
där det sker en satsning med 200 miljoner respektive
500 miljoner. Dessa pengar ska ju användas till ett
skydd mot höga kostnader. Där är det i synnerhet de
äldre som prioriteras.
Men pensionärerna har fått ökade kostnader för
vård och omsorg. Under 90-talet höjde kommunerna
vårdavgifterna, i synnerhet inom hemtjänsten. Vi har
sett att många gamla med låga pensioner avstår från
hemtjänst, medan de som har höga pensioner oftare
får hemtjänst. Det här är, menar jag, inte acceptabelt.
Hemtjänsten är en rättighet, inte bara för några eller
många utan för oss alla. Det här är särskilt allvarligt
med tanke på de nationella mål för äldrepolitiken som
vi som en i stort sett enig riksdag antog 1998.
Fru talman! De mål som det har talats om i dag är
utmärkta, och kan vi bara förverkliga dem behöver vi
inte oroa oss för äldreåren. Statens insatser inom
äldrepolitiken omfattar ju främst lagstiftning, tillsyn
och olika åtgärder för att stimulera utvecklingen inom
äldreområdet. Men det är alltså främst på kommuner
och landsting det ankommer att förverkliga intentio-
nerna.
Ett par år har gått sedan handlingsplanen antogs,
och Socialstyrelsen har i sin halvtidsuppföljning av
handlingsplanen konstaterat att det statliga stödet har
bidragit till att man på lokal och regional nivå har
börjar arbeta aktivt med de prioriterade insatserna för
att förverkliga målen. Men tyvärr har många sats-
ningar kommit i gång senare än beräknat. Man har
därför inte kunnat se resultaten ännu. Men vi kan
ändå konstatera, tycker jag, att det i huvudsak bedrivs
bra äldreomsorg i vårt land och att de flesta äldre som
är i behov av vård och omsorg faktiskt får det.
Tyvärr kan vi dock också konstatera, som det har
sagts här i dag, att det finns brister på många håll och
att många äldre inte får sina behov tillgodosedda i
tillräcklig omfattning. Ännu återstår mycket arbete
för att målen för äldrepolitiken ska uppnås. Det är
därför glädjande att regeringen fortsättningsvis satsar
statliga medel för att förverkliga handlingsplanen och
dess övergripande mål.
Fru talman! Det första målet i handlingsplanen är
så självklart att det inte borde behöva uttalas, nämli-
gen att äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha in-
flytande i samhället och över sin vardag. Men jag
frågar mig: Vad har vi gjort för att förverkliga de här
självklara rättigheterna? När det gäller ett aktivt liv
om vi med det menar fysiska aktiviteter finns det ju
inga hinder - bara den egna orken.
Men när det gäller möjligheterna att verka som en
aktiv samhällsmedborgare även efter pensioneringen
har möjligheterna inte ökats. Samhället tar inte vara
på de mest erfarna medborgarnas kunskaper och
erfarenheter utan deras kapacitet tas mest i anspråk
för fritidssysselsättningar. Här pågår alltså en ständig
misshushållning med människors resurser. Vad gör vi
åt det här? Det tycker jag är en fråga som vi måste ta
upp i våra hemkommuner. Det är ju så att alla männi-
skor behöver behövas.
Så till detta med inflytande i samhället. Här ligger
det lika illa till. Frågan om äldres medverkan i beslu-
tande församlingar har inte kommit upp på dagord-
ningen ännu trots att det bara är två år till nästa val.
Alltför många människor har inte heller inflytande
över sin egen vardag. Vi måste på allvar börja disku-
tera inflytandefrågorna. Det gäller både det politiska
inflytandet och det personliga. Vi måste diskutera det
såväl i det här huset och i våra hemkommuner som i
våra politiska partier.
Befolkningen blir ju allt äldre, och vi förblir friska
högt upp i åren. De negativa attityderna till äldre
måste ändras, och de äldres kompetens och kapacitet
måste erkännas. Arbetet i våra beslutande försam-
lingar skulle tillföras välbehövlig kompetens i äldre-
frågor om fler äldre valdes in i våra beslutande för-
samlingar.
Nu, fru talman, ska jag gå över till nästa viktiga
mål. Det är att åldras i trygghet och med bibehållet
oberoende och att bemötas med respekt. Tyvärr, och
det har vi också hört här i dag, känner många gamla
en stor otrygghet i sin vardag. Därför vill jag åter-
komma till hemtjänsten. I dag räcker ju hemtjänsten
bara till de mest behövande. Andra hänvisas till städ-
firmor eller till hjälp från anhöriga som oftast själva
är äldre. Vad värre är: Otryggheten varierar från
kommun till kommun. Det gäller så att man bosätter
sig i rätt kommun för att få bra äldreår.
Tyvärr har vi, trots alla satsningar på vården och
omsorgen under de senaste åren kunnat konstatera en
välfärdsminskning för många gamla människor. Det
betyder också ett ökat beroende av anhöriga och en
minskad respekt från personal och beslutsfattare.
När det gäller den stora ojämlikheten kommuner-
na emellan menar jag att vi måste ta upp en diskus-
sion vad gäller förhållandet mellan staten och kom-
munerna när det gäller att nå upp till gemensamma
samhälleliga mål. I en bra äldreomsorg finns inte
utrymme för alltför stora skillnader. Det kan bara få
röra sig om mindre ojämlikheter.
Det tredje målet för den nationella äldrepolitiken
är tillgången till vård och omsorg. När det gäller den
akuta och slutna vården har situationen blivit mycket
bättre. Vi vet ju att många gamla människor, över 75
år, får den behandling de behöver. De ställs inte hel-
ler sist i köerna. Men trots allt finns det köer. Man har
svårt att få tag på personal.
Jag tycker att det är väldigt allvarligt att många
människor upplever att sjukvårdens omvårdnad har
försämrats. Det gäller framför allt äldre patienter,
som ibland bollas mellan landsting och kommuner
utan tanke på deras värdighet och utan att man visar
dem respekt. Vi vet också att det saknas platser i
särskilda boendeformer och att antalet som väntar på
plats är oacceptabelt stort.
Det har också visat sig vara svårt att bedöma
verksamheternas kvalitet - trots en ökad kvalitetsupp-
följning och tillsyn av länsstyrelse och socialstyrelse.
De gamla som befinner sig i den här vårdsituationen
har ju små möjligheter att göra sina röster hörda. Vi
måste lära oss att lyssna mycket noga.
Fru talman! Vi är duktiga på sjukvård. Vi klarar
av komplicerade operationer på gamla människor.
Varför kan vi inte bli lika bra på omvårdnad av gamla
människor? Varför satsar kommunerna så olika
mycket på äldreomsorgen? Varför väljer man att
spara in just på omsorgen av gamla? Varför ställer
man effektivitetskrav just på den verksamhet som rör
gamla människor? Gamla behöver ju ett lugnare tem-
po, och vi behöver närhet, vänlighet, ömhet och om-
tanke. Det är många frågor som man ställer sig.
Fru talman! Vad hjälper det om vi här i riksdagen
fattar vettiga och kloka beslut om hur vi ska ge våra
gamla bra äldreår med inflytande och möjligheter att
aktivt delta i samhällslivet - beslut om medel till
särskilda boendeformer, kompetensutveckling av
personalen, satsningar på stöd till anhöriga, kvalitets-
och tillsynsfrågor och mycket mer - om inte kommu-
nerna kan samverka med staten för att skapa en god
äldreomsorg över hela vårt land?
Vi utarbetar handlingsplaner för att ta helhets-
grepp på livsviktiga frågor som rör hälsa, sjukvård,
äldre- och handikappolitik. Jag menar att vi alla
måste medverka till att de också blir verklighet, att
våra väl genomtänkta beslut verkligen genomförs i
alla ansvarsled, staten, landstingen och kommunerna.
Det är ju våra gemensamma samhälleliga mål det
gäller.