Fru talman! Till den tidigare socialdemokratiske
talaren vill jag säga att jag fick lära mig i skolan att
2 000 kr är mer än 0 kr. Därmed lämnar jag den
debatten.
Det bekymrar oss kristdemokrater att barn till
missbrukande föräldrar inte får den
uppmärksamhet de behöver. De får inte den
trygghet och den omsorg som de som barn är
berättigade till. Den omsorg som deras föräldrar
inte förmår ge dem har samhället en medmänsklig
och obligatorisk skyldighet att bidra till. I dag sker
det i viss mån genom olika stödinsatser, varav jag
vill lyfta fram familjevården.
Först vill jag givetvis säga att de bästa insatserna
alltid är de förebyggande. Målet måste vara att barn
skall kunna växa upp tillsammans med sina egna
föräldrar, vilket innebär att allt tänkbart stöd skall
ges till föräldrarna redan från början. En av
stödåtgärderna, bortsett från missbruksvård m.m.,
är familjerådgivning.
När alla andra insatser i form av stöd och kontakter,
''hemma-hos-are'' och annat har prövats, måste
barnet ändå ibland lyftas ur sin biologiska familj för
att dels garanteras säkerhet, dels få förbättrade
förutsättningar för sin utveckling. Separationen
från föräldrarna är en svår upplevelse för barnet
men även för de biologiska föräldrarna, som ofta
känner sig misslyckade och missförstådda.
Fosterföräldrarnas möte med det besvikna barnet
kräver kompetens utöver vanligt föräldraskap för
att barnet verkligen skall få den förbättring som
avsågs i och med socialnämndens ingripande.
Dessa processer kan vara svåra att hantera, och
ibland misslyckas vården på grund av bristande
utbildning och handledning. De ''värstingar'' som
ibland omnämns bland samhällsplacerade barn
emanerar ofta ur många och misslyckade
omplaceringar. Dessa misslyckanden innebär att
kriminalitet och missbruk i vuxenlivet kan bli
följden för dessa barn.
I denna föränderliga tillvaro med ökad problematik
ökar trycket på familjehemmen, oavsett om de
arbetar traditionellt eller på heltid i HVB-form av
något slag. HVB står för Hem för vård och boende,
och det är en mer professionell form av
fosterbarnsvård. Förväntningarna på vad
familjehemmen skall göra och klara av varierar.
Målet med placeringarna förändras mellan olika
placeringar och under placeringarnas gång.
Att spela ut omgivningen är ett vanligt sätt att agera
på för ungdomar som mår dåligt. Man får
uppmärksamhet och utlopp för besvikelser och
oförrätter. Tidigare övergrepp eller försummelser
projiceras på nya objekt, vilket är viktigt och
många gånger en nödvändig process för barnets
rehabilitering. Den eller de som skall hantera dessa
utspel förutom familjehemmen är polis, åklagare
och längre fram advokater, som många gånger
saknar erfarenhet av den sociala situationen för de
barn och ungdomar vars problematik de dyker rätt
in i. Dessa kräver förutom utbildning ett väl
fungerande teamarbete från alla inblandade.
Det intressanta som har hänt under denna regerings
mandatperiod är det uppdrag som regeringen gav
Socialstyrelsen förra året. Uppdraget innebär att de
av Riksdagens revisorer påtalade bristerna inom
familjevården skall åtgärdas. I förstone uppfattades
regeringsuppdraget som en insiktsfull och
statushöjande åtgärd från regeringen. Det är det
också. Men det visar sig att inga pengar har avsatts
i propositionen för att man skall kunna utföra detta
uppdrag på ett verkningsfullt sätt. Socialstyrelsen
förväntas i stället använda befintliga resurser och
personal.
Antalet barn som placeras via samhällets försorg är
i dag 12 000. Om man jämför de insatser som sker
med kontaktperson och kontaktfamilj visar statistik
att 3 950 barn och ungdomar hade kontaktperson år
1982, medan motsvarande antal var 11 450 år 1992.
Detta kan alltså innebära att vi står inför ett massivt
behov av insatser för att dels förebygga antalet
placeringar effektivare, dels förbereda och utbilda
fler familjehem.
De flesta människor är beroende av en fast,
förutsägbar inkomst för att klara sina kostnader.
Många familjer drar sig för att engagera sig,
eftersom osäkerheten om placeringens varaktighet
är så stor. Varje kvadratmeter boyta, även endast
sporadiskt utnyttjad, kostar stora summor i dag.
När barnet inte längre behöver bo kvar hos sin
fosterfamilj får det inte innebära att familjehemmet
hamnar i ekonomiskt kaos. Hitintills har
familjehemsföräldrar inte tillåtits ansluta sig till a-
kassan, och de som ändå betalar in i god tro erhåller
ingen ersättning. Jag utgår från att detta kommer
att ha åtgärdats när Arbetsrättskommittén har
fastställt sitt regelverk för a-kasseersättning.
Ytterligare ett problem är beräkningen av
sjukpenninggrundande inkomst. Det råder i dag
stora olikheter mellan försäkringskassornas
bedömning av hur beräkning och utbetalning bör
ske. För att kunna hålla god kvalitet i
familjehemmen måste kontinuitet eftersträvas.
Detta förutsätter att en viss ekonomisk bastrygghet
införs för samtliga former av familjevård.
Fru talman! I relation till institutionsvården är
familjehemsvården den i särklass billigaste och
mest hemlika vårdformen. För att bibehålla dessa
små nära gemenskaper är det angeläget att
familjehemmen kommer i åtnjutande av de
trygghetssystem som andra yrkesgrupper åtnjuter.
Jag räknar med att denna regering kommer att
åtgärda bristerna.
Utbildnings- och kulturpolitik