Fru talman! Det är med ovanligt tungt hjärta jag
ställer mig i denna talarstol i dag. De senaste veckor-
nas tumult har inte bidragit till respekten för det de-
mokratiska systemet. Vart tog det sunda förnuftet
vägen? Var finns det rationella i den politiska be-
slutsprocessen? Varför utsätts svensk försvarsförmå-
ga för detta narrspel på allra högsta nivå? Och varför
sprids lögner och halvsanningar kring vad frågan
egentligen handlar om på ett helt okontrollerbart sätt?
Svaren står tyvärr att finna på andra sidan vattnet
- dvs. i Regeringskansliet och dess olika delar. I år
blev de en myndighet, men aldrig tidigare har väl en
strid mellan delarna skett inför så öppen ridå. Aldrig
har väl motsättningarna mellan två ministrar framstått
som så tydliga och handlingskraften sällan så begrän-
sad.
Det är lätt att förstå finansministerns trängda läge.
Men det är oursäktligt att dennes rigiditet tillåts få så
stora konsekvenser på statsbudgetens enskilt största
verksamhetsområde. De närmaste tre åren kommer
över 9 miljarder att fattas för att kunna göra det som
avsågs i försvarsbeslutet och som denna kammare har
fattat beslut om. Och det är inte ÖB:s fel. Felet står
helt - fullt och fast - inte att finna på Lidingövägen
utan på Jakobsgatan. Fyra dagar efter valet lade de-
partementet fast planeringsförutsättningarna för de
närmaste åren, och det skedde i ett handbrev från en
tjänsteman.
Minskade resurser går att hantera i försvaret lik-
som i all annan verksamhet, men det går inte med 14
dagars framförhållning. Försvarets kostnader är med
så kort varsel till över 90 % fasta. De anställda kan
inte sägas upp och bör inte heller sägas upp, eftersom
den långsiktiga inriktningen saknas. Mark, anlägg-
ningar och lokaler kostar vad de kostar, och de bör
inte säljas utan samlade överväganden.
Och leveranserna av den materiel som redan är
beställd tickar på. Nästa års beräkningar är att ansla-
get A3 inte ens räcker till för det som redan är be-
ställt. Bara där fattas 750 miljoner. Till det kommer
allt det smörjmedel som behövs för att över huvud
taget bedriva någon verksamhet i Försvarsmakten.
Och det här, fru talman, går inte ihop.
Försvaret kan inte svänga snabbt, och det är riks-
dagen som har beslutat att försvarsplaneringen skall
vara långsiktig. Den bör inte heller tvingas att svänga
snabbt på grund av budgettekniska omläggningar. Jag
vill påminna kammarens ledamöter om att alla partier
enhälligt - gång på gång - uttalat att övergången till
det nya sättet att finansiera förskott till försvarsin-
dustrin skall vara verksamhetsneutral. Varför står ni
andra inte fast? Varför lägger ni i praktiken om förut-
sättningarna på ett sätt som får omvärlden att skratta
åt oss och Försvarsmakten att stanna? Och varför så
fullständigt strunta i de tidigare fattade eniga riks-
dagsbesluten?
Det är klart att vän av ordning eller mer eller
mindre tillkämpad vän av regeringens budgetpropoo-
sition kanske svarar: Javisst skall vi göra det, men det
här går inte att utvärdera förrän efter försvarsbeslut-
sperioden.
Det kanske är sant, men i så fall fall går systemet
egentligen att utvärdera förrän solen slocknar eller
åtminstone när Försvarsmakten eventuellt läggs ned
och det sista bokslutet görs. Problemet här är att varje
sådan läpparnas bekännelse till verksamhetsneutrali-
tet blir helt meningslös, eftersom den verksamhet som
kompensationen skall möjliggöra inte kommer att
kunna genomföras.
Försvarsmateriel för kanske 9 miljarder kommer
inte att kunna köpas under de närmaste tre åren. Be-
ställningar på framtidsprojekt som skulle ha gjorts får
läggas på hyllan, eftersom ÖB inte - mot riksdagsbe-
slutet 1996 - längre kan planera med teknikfaktorn
efter 2001. Det gör ytterligare 7-8 miljarder som inte
kan satsas på framtidens kvalificerade försvarsmate-
riel.
Den - och det finns många sådana i dag - som
hävdar att den här kompensationen skall beräknas
först år 2002 använder samma argument som den som
hävdar att en sjukdom inte till fullo kan diagnostise-
ras innan patienten obducerats. Det är möjligt att
operationen rent tekniskt lyckas då, men patienten - i
den här bemärkelsen den förmåga omläggningen
skulle vara verksamhetsneutral mot - kommer inte att
ha överlevt. Principen som skall gälla är tydligen
kompensation först efter obduktion. Jag avslöjar
ingen hemlighet om jag säger att det då inte spelar
någon roll. Då har nya försvarsbeslut fattats, ny verk-
samhet planerats och alla ansvariga befattningshavare
- inklusive de flitiga medarbetarna på Finansdepar-
tementet - slutat.
Jag vill påminna kammaren om att när riksdagen
1996 fattade beslut om oförändrad köpkraft för För-
svarsmakten var det aldrig tal om att utvärdera först
efteråt. Tvärtom ligger det i kompensationens natur
att den måste ske efter hand. Annars drabbas ju den
pågående verksamheten.
När omläggningen gjordes fick Försvarsmakten
14,6 miljarder i kompensation för att man tvingades
stå som betalningsansvarig för ett lån i riksgälden på
samma summa. Varför ersattes man med de här
pengarna? Jo, Försvarsmakten hade ju redan en gång
tidigare över sina anslag, beviljade av denna kamma-
re, betalat ut just 14,6 miljarder i förskott till indust-
rin. När anslagsfinansiering i enlighet med anslags-
förordningens 16 § skulle ersättas med lånefinansie-
ring förvandlades Försvarsmaktens tillgångar - de
uteliggande förskotten - i stället till skulder.
Allt hade väl varit väl om de pengar som man fick
t.ex. satts in på Försvarsmaktens checkräkning i riks-
gälden. Men så blev det inte. Försvaret behövde ju
inte pengarna just då. Man blev i stället offer för en
s.k. likviditetsindragning under förespegling att man
skulle få tillbaka pengarna när de behövdes för att
bedriva verksamheten just på det sätt som bestämdes i
1996 års försvarsbeslut.
Den här indragningen ledde ju till att statens fi-
nanser förbättrades, åtminstone på papperet. De låna-
de pengarna uppfördes av dåvarande finansministern
Göran Persson på inkomstsidan i statsbudgeten. Utan
jämförelser i övrigt framstår lord Moyne som en
småhandlare i sammanhanget, och Trustorhärvan
bleknar i den bemärkelse som det gäller. Här handlar
det om lånade 14,6 miljarder som bokfördes som en
inkomst. Det är helt i enlighet med statens regler -
ingen har gjort något formellt fel - men Försvar-
smakten blev sittande kvar med springnotan beståen-
de av materielleveranser för samma summa som man
nu skall betala en gång till, fast den här gången i form
av amortering på lånet.
Jag förstår fullt ut att de som bär ansvaret för detta
vill flytta domens dag så långt fram som möjligt i
tiden. På det sättet kanske vi andra kan fås att glöm-
ma och ansvaret kan suddas ut. De som mot alla
överenskommelser försett sig vill naturligtvis inte bli
tagna på bar gärning med fingrarna i syltburken.
Bättre då att låta tiden läka såren och den lyckosam-
ma men djupt oetiska operationen falla i glömska. Låt
alla hinna byta ansvarsområde så att spåren kallnar
och nya beslut om försvaret gör det omöjligt att bevi-
sa vem som var förövaren - det är tyvärr den princip
som regeringen följt.
Fru talman! Den gångna höstens hantering av frå-
gan om försvarets ekonomi är ovärdig. De akuta
problemen går inte att lösa genom att man försöker
dölja det. Inte heller döljs ansvaret av provkartan av
skenargument som "överplanering och räntekompen-
sation" eller häftiga men felaktiga utfall om "ständiga
fördyranden och överskridanden" och "oförmåga att
hålla sig inom de ekonomiska ramarna". Jag citerade
i allt detta finansministerns väl avvägda ord.
Det akuta problemet, att det finns en brist på drygt
9 miljarder mellan den verksamhet regeringen har
föreslagit och de anslag och utgiftsramar som före-
slagits, kan inte heller döljas av den skenmanöver
som presenterats som lösning på problemet. Om ens
en 10-procentig anslagskredit vore möjlig att utnyttja
nästa år, så innebär det inte annat än att kostnaderna
skjuts över till år 2000. Då skall Försvarsmakten
betala tillbaka. Eftersom närheten till utgiftstaket är
skrämmande liten, kan ingen tro att ens detta lilla
teoretiska andningshål skulle vara möjlig att utnyttja.
Utskottsmajoritetens förslag till lösning på detta stora
och grundläggande problem är alltså ett icke-förslag.
En ökning av anslagskrediten är ett slag i luften i
syfte att markera politisk handlingskraft. Det behövs
förvisso. Jag menar att regeringen bör ges en tydlig
signal att det inte är på det sättet problemet kan lösas.
Därför bör riksdagen avvisa förslaget.
Hanteringen av försvarsekonomin är särskilt all-
varlig, eftersom de genomgripande och oförberedda
konsekvenserna är så stora. Försvarsplaneringen blir
som den blir, eller som en enig militärledning påpe-
kar i ett brev till samtliga 35 000 försvarsanställda -
ett resultat av budgettekniska förändringar i stället för
ett beslut efter öppen och seriös debatt. Menar någon
ledamot av denna kammare - vid närmare eftertanke
ens bland de mest extrema nedrustarna - att det är så
beslut om försvarets framtida styrka egentligen skall
fattas?
Hur kan en regering fungera på ett sådant sätt att
svansen tillåts vifta på hunden, oavsett om man defi-
nierar Miljöpartiet eller Finansdepartementet såsom
varande just detta organ?
Nu sätts kortsiktigheten helt i förarsätet. Viktig
kunskap i en livskraftig industrigren går förlorad när i
stort sett varje nyutvecklingsprojekt måste ifrågasät-
tas. Det internationella samarbete som försvarsmi-
nistern så förtjänstfullt drivit riskerar att i det när-
maste helt gå om intet. Hur skall gemensamma pro-
jekt drivas när det som skall utvecklas riskerar utplå-
nas i ett svep? Hur skall den omstrukturering och
internationalisering som är oundviklig och nödvändig
kunna ske i de "ordnade former" som försvarsminis-
tern och näringsministern, förmodligen utan att se
ironin i sina egna ord, skrev på DN Debatt i går?
"Ordnade former"? Hur skall detta kunna ske när
riksdagens majoritet i dag tycks vara beredd att rycka
undan mattan för allt vad långsiktig materielplanering
heter?
Dagens debatt är slutpunkten på den stora oredans
år i försvarspolitiken. De flesta av oss minns hur
intensiv debatten om försvarets ekonomi och verk-
samhet var vid den här tiden förra året. Då som nu låg
ett betänkande på riksdagens bord. Då, som nu, är vi
på det klara med att riksdagsmajoriteten fattar ett
beslut som är omöjligt att genomföra. Då, som nu,
döljer inte retoriken mer än vad kejsarens nya kläder
gjorde i H C Andersens saga. Då, som nu, framstår
behovet av ett nytt försvarsbeslut som helt klart och
tydligt. Det är omöjligt att hanka sig fram längre.
Varför kan inte regeringssidan medge det? Varför
inte göra upp med fiktionen av en säkerhetspolitisk
kontrollstation nästa år och få fart på en reell be-
slutsprocess i stället för att fortsätta med den nuva-
rande?
Vad som nu behövs är en fullständig översyn, en
bottom up review på svenska, där vi konfronterar oss
själva med verkligheten. I stället för att fokusera all
kraft till medlen - värnpliktssystemet, industrin och
fredsförbanden - bör regeringen, och vi övriga, ta oss
i kragen och göra vårens beslut om försvaret till det
första steget i ett nytt försvarsbeslut. Läget är så all-
varligt att försvaret snarare är i behov av en haveri-
kommission för att reda ut problemen än en bered-
ning. Det krävs en tydlig process där vi börjar med att
reda ut vilka nationella intressen som skall värnas för
militära medel. En ny process med ett nytt mandat, ny
ledning och nya direktiv är vad som behövs.
Det är glädjande att försvarsministern - extra tyd-
ligt i dagens frågestund - så tydligt valt sida i för-
svarspolitiken. Självfallet skall inte Sveriges säker-
hets- och försvarspolitik drivas tillsammans med
partier som i grunden har extrema uppfattningar i
frågan. Men hur skall detta gå till, försvarsministern?
Hur skall detta långa farväl till Vänstern och Miljö-
partiet - och kanske också till finansministern - ske?
Att försvarsministern valt sida räcker ju inte så länge
regeringen som helhet inte kommit ur det grepp som
Miljöpartiet och Vänstern kopplat på alla ärenden
som har ekonomiska implikationer.
Det är ju eld och vatten som skall förenas om
Miljöpartiet och borgerliga partier skall bli överens
om pengar. Jag dristar mig till att säga att det är
omöjligt. Det är bra att försvarsministern bränt alla
broar till extrempartierna i försvars- och säkerhetspo-
litiken - i teorin. Men hur skall det gå till i praktiken?
Hur skall regeringen få Miljöpartiet, som fått blodad
tand av segern i förra veckan, att nöja sig med åskå-
darplats i en av hjärtefrågorna - militär nedrustning?
Alla måste vara öppna för diskussion om de stora
och viktiga frågorna. Men någon ordning måste det
finnas i processen. Någon grad av ärlighet, ordhållig-
het och struktur måste skapas. Sveriges framtida
försvars- och säkerhetspolitik är för viktig för att
göras beroende av svansviftningar. Frågan är om
regeringen också i praktiken är beredd att ta konsek-
venserna av försvarsministerns övertygelse.
Fru talman! Riksdagen är på väg att fatta helt
orimliga beslut. Att skjuta på kompensationen är
orimligt i sak. Att fatta beslut om anslag och innehåll
som föga eller inget har med varandra att göra är
konstitutionellt orimligt.
Det finns fortfarande god tid för Socialdemokra-
terna att dra tillbaka sitt stöd till den goddag-yxskaft-
politik som propositionen präglas av. Det finns också
tid att byta fot i frågan om att kompensera Försvar-
smakten och skapa verklig verksamhetsneutralitet.
Därför yrkar jag bifall till reservation 1, som är
den praktiskt framkomliga vägen för den som vill
reda ut detta problem. Den socialdemokrat som är lite
osäkrare på sin sak, men ändå ser det barocka i att
låta budgetpropositionen gå igenom ograverad, kan
jag rekommendera att stödja reservation 2, som åt-
minstone skapar rådrum för den rådville.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.